Av Nils-Göran Olve
Diskofilen Cervin ville ha fler repriser. Numera finns många historiska live-framföranden på skiva som visar att dirigenter på hans tid gjorde repriser något oftare i verkligheten än på inspelningar. Men både live och inspelat är mitt intryck att han fick som han ville: numera är repriser inte alls ovanliga.
Att de så ofta utelämnades under halvseklet 1930–80 och ibland alltjämt tror jag hade flera orsaker.
En var att det inte längre var så ovanligt att få höra de klassiska verken. När de var nya var möjligheterna att ”lära sig” dem vid konserter sällsynta, och radio och grammofon fanns ännu inte.
Fram till Brahms följde tonsättarna också de gamla mallarna, där publiken nog väntades hänga med i hur första- och andrateman utvecklas och återkommer enligt sonatformens regler. Kanske hade man hört eller spelat en viss symfoni i klaverversion hemma, men för många konsertbesökare var ett sällsynt konsertframförande den första gången man mötte den. Då krävde god pedagogik att tonsättaren upprepade sitt material genom att göra repris så att det kunde finnas i lyssnarens bakhuvud medan man tog del av hur det användes längre fram i satsen.
Den del som står inom repristecken kallas ofta just exposition. Om man någon sällsynt gång fick chans att höra en Mozart-symfoni ville man nog göra det rejält genom att även sista satsens första del upprepades och ibland även dess andra. Läser man om den låga spelskickligheten hos många av dåtidens orkestermusiker och hur lite förberedelser man gjorde så kan det också ha känts bra att upprepa det man just spelat i hopp om att nu ”få det rätt”.
En standardrepertoar av äldre verk växte fram i början av 1900-talet. Den ”bildade” publiken kunde dem snart mer eller mindre utantill. Nyare musik använde musikaliska teman på ett friare sätt, och musiker och åhörare började se upprepningar som något gammaldags. Här talar vi främst om klassisk orkestermusik – i barockens soloverk vet vi nu att repriserna tjänade till att virtuost variera och inte spela likadant andra gången. När barockoperor med alla deras ”da capo-arior” i formen ABA började spelas igen runt 1930 och återigen efter andra världskriget reducerade man dock ofta reprisen av A till enbart orkesterns efterspel, för konsten att utsmycka var bortglömd.
Ännu viktigare var att radio och grammofon gjorde det möjligt att höra repertoaren mycket oftare. Varken reklamfinansierad radio i USA eller nationella riksprogram i Europa ville ägna särskilt mycket programtid åt långa symfonier. Mozart-symfonier har en speltid på 20–25 minuter – om man stryker repriserna, för annars kan det bli 30 à 40. Alltså strök man repriser vid radioframföranden.
På 78-varvstiden, i Sverige fram till 1950-talets allra första år, betydde strykningar att många symfonier fick plats på tre dubbelsidiga skivor i stället för fyra. Då varje skiva kostade mer än 100 kronor i nutida pengar var det rimligt att kunderna inte ville köpa samma musik två gånger. För minst en av 78-varvstidens få inspelade Bruckner-symfonier, där repriser i scherzona är ganska långa, så löste man det så att lyssnaren efter triodelen skulle byta tillbaka till föregående skiva och spela samma musik en gång till.
När lp:n kom rymdes mer musik, men för att få in en hel symfoni av Mozart eller de kortare bland Beethovens på en 25-minuterssida var det säkrast att avstå från repriser. Annars fick kunden vända skivan före sista satsen, och i stället för en ytterligare symfoni så rymdes då endast något kortare verk som komplement på sida två. Särskilt på 78-varv hände det nog också att tempi snabbades upp för att undvika fler dyra skivor.
I Eroican som Cervin nämner var ofta första och andra satserna tillsammans mer än en halvtimme, och även på tidiga lp fick sats 2:s känsliga sorgmarsch tråkigt nog klyvas genom en skivvändning. Strök man reprisen i sats 1 kunde detta kanske, men inte alltid, undvikas. Ännu när cd:n kom med sin möjlighet till 75-80 minuters oavbruten musik kunde en långsam tolkning av Beethovens nia eller en Bruckner-symfoni, med repriser, tvinga fram en uppdelning på två cd. En nackdel i konkurrensen om köpare, men även tråkigt när vi nu äntligen fått riktigt långspelande skivor.
Slaget om att få tillbaka repriser har alltså i stort sett varit framgångsrikt efter Cervins tid. Fortfarande kan vi förstås undra om en del repriser bara skrevs dit för att konventionen krävde det, och det finns citat från tonsättare som – åtminstone några decennier i efterhand – tillrått att de stryks. Men det finns också fall där de ansträngt sig så att repriserna säkert var tänkta att spelas. Mendelssohns fjärde ”italienska” symfoni är ett berömt exempel. Eftersom den ryms på en lp-sida om man inte tar första satsens repris så dröjde det många år innan jag fick höra de 23 takter som leder oss tillbaka till början, när man tar repris på symfonins första minuter. Som Cervin skriver om Beethoven: prima volta, första gången, ska expositionen följas av dessa cirka 20 sekunder musik; seconda volta, andra gången så fortsätter vi framåt in i ”genomföringsdelen”.
Jag nämnde barockens repriser, och att de nog oftast bör varieras. I vissa operor finns det strofiska sånger där man inte alltid gör alla verser, liksom man inte sjunger alla strofer i en del Schubert-sånger. Här kan det fortfarande finnas en skillnad mellan live-situationen när en god sångare kan ha publiken ”i sin hand” och inspelningar, där hemmalyssnaren kanske bara tänker på melodin och inte vill höra den fem gånger. I operaensembler av Rossini kan det finnas repristecken, men i till exempel aktfinaler är upprepningar snarare inbyggda – ungefär som i en symfonifinal. Flera sidor i klaverutdraget upprepar, men inte helt identiskt.
Fortfarande förkortar man inte så sällan på operan, medan det numera vållar höjda ögonbryn när dirigenter gör strykningar i Bruckners eller Rachmaninovs symfonier. Vilket inte hindrar att en del av argumenten ovan kan gälla. Som den glade dansmästaren säger i Strauss och Hofmannsthals Ariadne på Naxos, när det kommer krav om en kortare föreställning:
Operan innehåller longörer, förfärliga longörer – dem stryker vi!
Det ironiska är att Richard Strauss som tonsatte denna replik själv skrev några mycket spelade verk – Elektra och Rosenkavaljeren – som nästan aldrig framförs utan strykningar. Och då rör det sig inte ens om repriser, utan någon minut här och någon minut där som är ”nya” även för vana operabesökare när de någon gång görs. Det längsta exemplet i en känd opera är 8–10 minuter av kärleksduetten i Tristan och Isolde. Att de inte brukar få vara med retade denna bloggs grundare Ingemar Lagerholm mycket. Här har det blivit så att de numera tas med i studioinspelningar, men fortfarande ibland saknas vid liveframföranden. Det beror på två faktorer som spelade ingen eller mindre roll för Cervins repris-resonemang: svår, filosofisk tysk text respektive att sångarna riskerar att krokna om deras roller blir ännu längre.
Även för repriser i symfonilitteraturen kan musikernas utmattning ha betydelse. Och publikens. Endast få dirigenter har övertygat mig om att jag behöver höra halva finalen en gång till när vi befinner oss fem minuter från slutet av Schuberts ”stora C-dur”- symfoni och den redan har pågått i tre kvarts timme!
Nils-Göran Olve
Gert Cervin: Ett bidrag till REPRISERNAS FILOSOFI | vivaopera.se