Glada änkan (Die lustige Witwe) – helt intim på Maxim

Die lustige Witwe (Glada änkan) av Franz Lehar från år 1905 är en absolut höjdpunkt inom musikdramatiken. Så tycker Birgitta Svendén i toppen för Kungliga Operans nuvarande ledning. Och det tyckte också Ingmar Bergman år 1954 och år 1974.

Operett av Franz Lehár (1905)
Danilo av börd och Hanna från folket
Danilo Danilowitsch, Hanna Glawari
(obs växling av betonad stavelse för grevenamnet)
/jfr  också slaviskt: Vladimir Vladimirovitj Putin  - som det annonseras innan guldörrarna slås upp i Kreml för Rysslands potentat/

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Ingmar Bergman hade i sin ungdom på 1930-talet upplevt ”Glada änkan ” med hovsångarparet Einar Beyron – Britta Herzberg.  (Var det Nils Grevillius som tolkade takten?) Genrebeteckningen spelar därvidlag ingen roll. Operett   – trivsam liten opera –   ja visst. De flesta italienska ’opere liriche’ har tillkommit under stressiga produktionsförhållanden som har liknat dem som rådde för Franz Lehár i Wien år 1905. Fortsätt läsa ”Glada änkan (Die lustige Witwe) – helt intim på Maxim”