mars, 2024 | vivaopera.se

Stravinskij och visionen om det optimala instrumentet

Musikrulle för pianola med linjer som indikerar tid och dynamik. (Thomas Quine, Wikimedia Commons). Igor Stravinskij 1920. (Pierre Choumoff, Wikimedia Commons)

Av Astrid Haugland

”För att förhindra kommande utövare från att förvränga mina kompositioner, hade jag alltid sökt efter ett sätt begränsa den beryktade friheten som är så utbredd i dag och som hindrar allmänheten från att få en korrekt uppfattning av upphovsmannens avsikter. Denna möjlighet gavs nu av det mekaniska pianots rullar.”

Så skrev Igor Stravinskij i sin självbiografi. Detta var ett av flera skäl till att han på 1910- och 1920-talet visade stort intresse för det självspelande pianot och dess rullar.

Fortsätt läsa

Om vad handlar Parsifal?

Ferdinand Leeke (1920) – Parsifal på väg till Graalslottet. Picryl. Public domain.

Av Nils-Göran Olve

Artikeln publicerades första gång i september 2013 i OV-Revyn, medlemstidning för OperaVännerna vid Kungliga Operan.

Tolkningsmöjligheterna när det gäller Parsifal är många, samtidigt som verket är så krävande att framföra att få städer förunnas mer än en uppsättning vart tjugonde år eller så – med risk att varje generation operabesökare får en ensidig bild av verket.

Därför var det bra när både Karlstad och Göteborg gav Parsifal på två helt olika vis med någon månads mellanrum 2007, och vi var inte så få som passade på att se båda. I Malmö och Köpenhamn kunde man se två uppsättningar samtidigt våren 2012. Stockholmsoperans senaste uppsättning kom 1995 och gavs sista gången 2003, och nu är det dags igen.

Fortsätt läsa

”Vet du vad du såg?”

Susanne Resmark som Kundry och Thomas Mohr som Parsifal i Malmö 2012. Regissör Stefan Johansson. Foto: Yvonne Erlandsson

Av Nils-Göran Olve (2012)

Operaregissörer iscensätter sig själva, lika mycket som det verk som teatern anger på affischen. Kanske är det den enkla förklaringen till att Malmös och Köpenhamns uppsättningar av Parsifal bara har Wagners musik och handlingens yttre drag gemensamt.

Att just Parsifal anses föregripa psykoanalys några decennier före Freud gör förstås verket extra lämpat för regissörer att söka djupare mening. Eller avslöja sig själva. Resultatet blev denna gång två psykologiska ”Parsifall”, välgjorda och intressanta var och en på sitt sätt.

Fortsätt läsa