Av Nils-Göran Olve (2012)
Operaregissörer iscensätter sig själva, lika mycket som det verk som teatern anger på affischen. Kanske är det den enkla förklaringen till att Malmös och Köpenhamns uppsättningar av Parsifal bara har Wagners musik och handlingens yttre drag gemensamt.
Att just Parsifal anses föregripa psykoanalys några decennier före Freud gör förstås verket extra lämpat för regissörer att söka djupare mening. Eller avslöja sig själva. Resultatet blev denna gång två psykologiska ”Parsifall”, välgjorda och intressanta var och en på sitt sätt.
I Malmö iscensätter Stefan Johansson sin mer än halvsekellånga relation till Parsifal och dess rollkaraktärer. Under den tiden har han på 70- och 80-talen arbetat i den fria gruppen Teater 9, därefter som radioteaterchef och Operans chefdramaturg. Hans enda operauppsättning under alla dessa år var Dalhallas Ringen-på-en-kväll för 15 år sedan. Hans Parsifal är därför både summering och ny början. Teatern finns med på scenen i form av Klingsors trollslott, som försetts med prosceniebåge och ridå i 1800-talsstil. Wagner älskade sin tids teatertrolleri minst lika mycket som Ingmar Bergman ett sekel senare, och den utgångspunkten passar bra till Klingsors synnerligen teatrala manér – hos Wagner och hos Johansson, som fått Lars Arvidsson att starkt påminna om vår ungdoms Anders Näslund i rollen.
Teatern finns också med i form av en ramhandling som snart tonar bort: ett 1880-talsherrskap som sätter upp Wagners nyskrivna opera, som annars var reserverad för Bayreuth fram till 1913. Den motiverar ett mer detaljrikt(igt) spel än vi är vana vid, där aktörerna hela tiden visar medvetenhet om vad som står i texten och scenanvisningarna. Kanske får den på några ställen ursäkta lite tafatt eller överdrivet agerande. Men framför allt speglar den regissörens livslånga pedagogiska strävan: att berätta, undvika pekpinnar och tro oss i publiken om att själva dra våra slutsatser. Och hans omtanke om oss: att motverka longörer. Det leder till en visuell stilblandning som ger publiken mycket att titta på och fundera kring. Greppet tycks ha passat kostymören Camilla Thulin och scenografen Jan Lundberg (även han med rötter från Teater 9!).
Som i en bra deckare ger alltså Stefan Johansson löpande ledtrådar som knyts samman på slutet. Där tar han desto tydligare ställning och ändrar Wagner på ett sätt som kunde vara ett inlägg i dagens debatt om operans kvinnosyn, om det inte stämde så bra med linjen från Teater 9. Om jag vågar lita på mina minnen från ett halvt liv sedan. Denna Parsifal slutar nämligen lyckligt! Sluttablån påminner om Fidelio eller Mästarsångarna i Nürnberg: Kundry och Amfortas får varandra, hon accepteras i gemenskapen, Parsifal står vid sidan av som fredsmäklare – lik en Don Fernando eller Sachs. Kvinnorna släpps in som starten på ett nytt samhälle. Men allt är inte nirvana, för Klingsor och Titurel bråkar i kulissgatorna till höger, representanter för maktsträvanden som inte finner sig till rätta i ett samhälle vars konflikter verkar ha bilagts.
Slutet i Köpenhamn kunde inte vara mer annorlunda. Keith Warner är en erfaren internationell operaregissör, nio år yngre än Stefan Johansson. Warner hann vara operachef i Köpenhamn under några stormiga månader innan budgetkris och andra motsättningar fick honom att avgå. Det som skulle ha blivit operachefens första uppsättning i eget hus blev… nej, inte hans enda, för han ska återkomma som regissör nästa år, men i varje fall något annat än vad han tänkt.
Kan jag ha rätt i att det märks i slutet av hans Parsifal?
Även den speglar regissörens teaterliv. Den är rutinerat hantverk på det vis som är modernt nu: en scenografi som snarare är en installation (av Es Devlin: ett stort omkullvält schacktorn som kan flyttas, sänkas och roteras – det gäller att ta vara på en ny teaters möjligheter); inom denna ram konventionellt spel av erfarna sångare vars detaljer de verkar ha utformat själva; det sexuella mer understruket än i Malmö, men inte till överdrift.
Intressant nog finner både Johansson och Warner anledning att dubblera sina Parsifal, som likt de flesta Wagner-tenorer inte är ett dugg tonårsfagra, med yngre statistkollegor – i Malmö två, i Köpenhamn fyra! Grabbarna dyker upp i första aktens sluttablå (avbildad på Tidskriften Operas senaste omslag), och bör väl förstås som en freudsk anmodan till Parsifal att återbesöka sitt jag i olika åldrar. Det hänger samman med en ännu tydligare betoning av Parsifal som manlig utvecklingsberättelse, här ända från spjälsängen som är titelpersonens tillflykt inför mötet med blomsterflickorna. Kvinnan förblir här Wagners 1800-talsblandning av förförerska och sedesam hjälperska, även om hon får leva på slutet.
Och vad sker då där? Jo, när Parsifal förrättar gralsceremonin som är hans kröning till kung så råkar han klämma sönder den sköra kalken. Förvirrad ser han hur hela gralssamhället (tornet med riddarna) glider långt, långt bort mot scenfonden. Ur det kommer en modernt klädd ung man, prydligt klädd i vitt. Ett oskrivet blad i historien, vit = neutral…? Medan musiken klingar ut sätter sig Parsifal och han nära rampen men på stort avstånd från varandra på två pinnstolar, och tittar på varandra. Där har tidigare Gurnemanz och Parsifal suttit, Parsifal då på den unge mannens plats.
Vad betyder detta? Jag funderar över vad Warner kan ha pratat med sin psykoanalytiker om denna vår. Kan det vara så att när Keith Warner nådde sin regissörskarriärs kröning som operachef i Köpenhamn visade sig makten skör. Hans tänkta undersåtar gled honom ur händerna. Själv hamnade han i Gurnemanz situation: den världsvise observatören som kan dra i en eller annan tråd, men själv inte påverka skeendet. En ung och oförbrukad efterföljare kommer alltid, som måste skickas ut i världen och vinna erfarenhet innan han – möjligen – kan pretendera på makt.
Så minns jag att brödraskapet i den här uppsättningen bär tydliga drag av psykvård, med Gurnemanz som överläkare. Köpenhamnsoperan som dårhus, som nu tonar bort i fjärran för avsuttne chefen? Med schacktornet omkullslaget som bevis för att normala spelregler inte längre gäller? Stig Fogh Andersens Parsifal har likheter med Keith Warner, så som denne ser ut på programmets foton: medelålders, undersätsigt fet. Klingsor i kavaj och slips ser faktiskt ut som en byråkrat. ”Schon lockt mein Zauberschloss den Toren…” – ja, Warner kanske uppfattar att han blev inlurad i en köpenhamnsk skenbild.
Eller också betyder det något helt annat. I varje fall ger uppsättningen mindre möjligheter åt publiken att tänka nya, egna tankar kring kvinnoroller, raser och religioner än Malmös. Dess styrka skulle kunna sammanfattas som en serie vykort: starka bilder som kan ha varit utgångspunkten för teamet, långt innan Warner avgick. Var för sig ger de mig starkare känsloupplevelser än Malmöuppsättningens bilder, som passar bättre för långvarigt betraktande på plats. Regimässigt är Malmös Parsifal mer detaljerad och tänkvärd – rationell och samtidigt debattglad där Köpenhamns är emotionell och gåtfull. Musikaliskt är båda på lika hög nivå. Det har aldrig låtit så bra vid mina tidigare besök i Malmö (orkesterklang, balans sång-orkester, texthörbarhet). Men Köpenhamn har fler stråkar och ett mer smickrande helhetsljud. Sångligt är det gungor och karuseller: en roll gillar jag bättre här, en annan där. Malmös Leif Segerstam har dock den mer detaljrika fraseringen och de mer inlevda temposkiftningarna, där Hartmut Haenchen i Köpenhamn är stramare och aningen snabbare.
Nils-Göran Olve, 2012
Fler Parsifal-artiklar på vivaopera:
Parsifal är Wagners stora drama om sexualiteten
AV INGEMAR SCHMIDT-LAGERHOLM
Wagners sista opera “Parsifal” brukar ses som ett liturgiskt spel i sagomiljö. Men i själva verket handlar det om en modern uppgörelse med könsdriften och om skräcken för sjukdomen syfilis, skrev Wagnerkännaren Ingemar Schmidt-Lagerholm i en artikel i DN 19 mars 2012. Läs mer
Om vad handlar Parsifal?
AV NILS-GÖRAN OLVE
Artikeln publicerades första gång i september 2013 i OV-Revyn, medlemstidning för OperaVännerna vid Kungliga Operan.
Tolkningsmöjligheterna när det gäller Parsifal är många, samtidigt som verket är så krävande att framföra att få städer förunnas mer än en uppsättning vart tjugonde år eller så – med risk att varje generation operabesökare får en ensidig bild av verket.
Därför var det bra när både Karlstad och Göteborg gav Parsifal på två helt olika vis med någon månads mellanrum 2007, och vi var inte så få som passade på att se båda. I Malmö och Köpenhamn kunde man se två uppsättningar samtidigt våren 2012. Stockholmsoperans senaste uppsättning kom 1995 och gavs sista gången 2003, och nu är det dags igen. Läs mer
Klingsors blomsterflickor x 2
AV GÖRAN TEGNÉR
Richard Wagner såg ju sina operor som allkonstverk, där också bildkonsten var en del, men operorna inspirerade också samtida konstnärer. När den franske målaren Georges-Antoine Rochegrosse 1894 ställde ut den stora tavla som bar titeln ”Le chevalier aux fleurs” på den stora Salongen i Paris, anknöt titeln inte till Wagners Parsifal, men han har tydligt uttalat att det var den sensuella scenen med Klingsors blomsterflickor i operans andra akt som inspirerat honom.
Här ska jag teckna en bild av hur scenen gestaltades vid premären i Bayreuth, och hur scenbilden växte fram. Läs mer
Teser om ”Parsifal”
– som oplæg til diskussion
AV HENRIK NEBELONG
1: Wagner er i ”Parsifal” – som i alle sine værker – en super-virtuos benytter af symboler.
2: Wagners hovedtema som dramatiker er den erotiske kærlighed. For det handler aldrig hos Wagner om romantisk forelskelse, blomster, sommerfugle og længselsfulde sukke. Det handler om voksne menneskers erotiske begær. I modsætning til de fleste af sine forgængere og samtidige i romantikken interesserede Wagner sig ikke for den ulegemlige platoniske forelskelse eller kærlighed. Selv relationen mellem de unge elskende Walther og Eva i ”Mestersangerne” er meget mere end blot ”forelskelse”. Som Eva siger: ”Das war ein Müssen, war ein Zwang!” – noget som kan gøre én bange. Läs mer
Intro til Wagner og til ”Parsifal” som Rued Langgaard oplevede værket
Foredrag ved Rued Langgaard-festivalen i Ribe 2013.
Rued Immanuel Langgaard (1893 1952) var en dansk organist og komponist.
AF HENRIK NEBELONG
Af de tolkningsmodeller, der har været anvendt på Wagners værk kan blot som de 10 vigtigste nævnes: de nationalistiske, religionsfilosofiske, biografiske, racebiologiske, marxistiske, freudianske, jungianske, strukturalistiske, feministiske og sexologiske. Wagner kan som multi-geni: digter, komponist, filosof og aktiv politiker m.m. måske kun sammenlignes med renæssancegiganter som Leonardo da Vinci og Michelangelo. Eller med et voldsomt naturfænomen.
Og her i aften skal jeg så introducere ham for jer på én time. Läs mer