AV Ingemar Schmidt-Lagerholm
Wagners sista opera “Parsifal” brukar ses som ett liturgiskt spel i sagomiljö. Men i själva verket handlar det om en modern uppgörelse med könsdriften och om skräcken för sjukdomen syfilis, skrev Wagnerkännaren Ingemar Schmidt-Lagerholm i en artikel i DN 19 mars 2012.
(Dagens Nyheter: Helsidan 19 mars 2012 redigerad av Björn Wiman, PDF)
Tabula rasa. Parsifal, den rena mäniskan, homo castus, ännu helt opåverkad av vår kultur vare sig på gott eller på ont. ”Durch Mitleid wissend, der reine Tor” (Av medlidande vis, den rene dåren / Lenningers översättning) med innebörden att den helt rene skulle få sitt spirande förstånd berikat genom medlidande. Konkret genom att öva förståelse (empati) såväl för den fysiska smärtan hos översteprästen Amfortas som för överambitionen hos kvinnan Kundry, mater mundi, moder till allt världsligt och mer därtill.
Är detta formeln för Richard Wagners ”heliga festspel” ”Parsifal”, hans sista verk, anno 1882? Sanningen är förstås den att det inte finns någon formel för ett så mångtydigt verk som ”Parsifal”. Av verkets tre akter sträcker sig den första mot två timmar. Den blev ännu längre än vad som ursprungligen var avsett. Wagner fick förlänga musiken till scenförvandlingen där tid blir rum. ”Zum Raum wird hier die Zeit” – ’här blir tid till rum’ översätter Lenninger. Tanken ligger ett halvsekel före Einstein.
Gurnemanz är berättaren som styr handlingen i ytterakterna. Den uppträdande ynglingen Parsifal skjuter en svan. Och för detta får han verkligen bannor. Den flygande underkvinnan Kundry presenteras ganska kort. Parsifal introduceras i Gralsborgen. Det är inte sagans kung Artur och hans riddare med bord, men kunde ha varit det. I andra akten finns trollkarlssutenören Klingsor – möjligen ett wagnerskt självporträtt med självrannsakan. Och vad som skall uppvisas är hur den erfarna Kundry förför Parsifal med all hans oskuld. I tredje akten skall en viss försoning ske. Gurnemanz bannar inte längre utan kröner Parsifal till Gralens konung. Vi upplever en succession som kan tydas till ett återuppståndet harmoniskt arkaisk lyckorike med dominerande fredsduva.
I decennier spelades ”Parsifal” nästan årligen på Stockholmsoperan och annorstädes med den allra oskyldigaste min. Ett sagospel i trollskog och palats, nästan som vore allt egentligen för barn. Ingen tänkte då på något så elakartat som könssjukdomen syfilis eller på manligt tvång till självkastrering. En central problematik i Parsifalverket är, enligt min mening, den manliga sexualiteten. Kan en manlig individ någonsin bli kvitt sitt alltför pockande begär och därtill relaterade sjukdomar? Kan han nå harmoni utan att själv behöva kastrera sig? När Parsifal i andra aktens förförelsescen är nära att uppslukas av Kundrys kyss utfar han i ett förfärat skri: ”Amfortas!” Som i en blixt erinrar han sig översteprästen och dennes verkliga smärta som inte kan lindras vare sig genom bad eller örter.
För Wagner är det närmast en lek att göra texten mångtydig och svårtydd för att inte säga enigmatisk. Har man väl kommit fram till nämnda spår så är Parsifals skri ”Amfortas!” inte särskilt tvetydigt – den som ger sig in på kroppsnära erotik riskerar evigt lidande i könssjukdom. Svårare är det med Klingsors självkastrering som är inbäddad i andra aktens inledande textmassor. Wagners original lyder: ”Ungebändigten Sehnens Pein, schrecklichster Triebe Höllendrang, den ich zum Todesschweigen mir zwang.” Och Lenninger översätter: ”Ostillbara åtrås plåga, hemskaste helvetesdrift, som jag tvingade till tystnad.” Klingsor är ingenting mindre än rätt och slätt en självkastrerad hallick. Och man kan ju fråga hur det kom sig att Wagner visste så mycket om samspelet mellan en sexuellt tämligen likgiltig hallick och glädjeflickan i känslomässig likaväl som ekonomisk beroendeställning.
Parsifal, Klingsor, Gurnemanz, Amfortas, Titurel – detta helt rofullt flytande drama har fem bärande och vokalt väldigt tacksamma manspartier. Men egentligen bara ett kvinnoparti: Kundry – en oändligt gåtfull gestalt som man vanligen initialt har svårigheter att ta till sig. Och hon sjunger bara i de två första av de tre akterna. Det är inget fel på det av Wagner begärda röstomfånget för Kundry, som representerar hart när alla världens kvinnor, i alla tider, i en och samma förföriska kvinnokropp. När alla andra förförelseverktyg är förverkade tar Kundry till en önskan om medlidande. Hon begär att Parsifal skall känna medlidande med henne eftersom hon, då det begav sig, var dum nog att smäda Jesus, skratta åt honom när han släpade på sitt kors. På ordet ”lachte” (skrattade) föreskriver Wagner ett jättekliv från höga h till låga ciss, vilket brukar kallas Kundrys dubbeloktav.
En mångtydig symbol är Kundrys gördel med där upphängda ormhudar. Sannolikt representerar ormhudarna män som har fallit i strid för henne, eller så kan det vara hennes egna tidigare kvinnoskepnader – eller de otaliga män som har blivit förförda av henne. Och allt är här gravallvarligt. Det duger inte att anföra Josefine Bakers alla bananer.
När hon är som mest i tagen med sin förförelse sjunger Kundry ett parti som stundtals framförs separat: ”Ich sah das Kind” (Jag såg barnet). Här föreligger språkligt en Wagnertypisk användning av omtal i funktionen av tilltal. Det ligger alltså helt nära tillhands att tolka in ordalydelsen: ”Jag såg dig” och sedan få fortsättningen: ”vid mitt bröst när jag ammade dig”. Detta stämmer förträffligt med hur Wagner ofta uttrycker sig i sina poetiska texter, likaväl som det passar till mystiken och magin med Kundrys alla skepnader. Vi får vad Wagnerforskaren Robert Donington i sin analys av Nibelungens ring kallar ”den allra intimaste formen av incest”. Kundry talar alltså om för Parsifal att hon en gång har varit identisk med hans mor, och vi får veta dennas namn: Herzeleide (Hjärtesorg, en fyndgruva för den som söker på nätet).
Vi får nog säga att ”Parsifal” oundvikligen i hög grad handlar om sexualitet. Parsifal övertar manligt och spänstigt spjutet såsom ett fallostecken. Den könssjuke Amfortas däremot är impotent. Det är just det hans namn betyder. Ursprungligen Anfortas, alltså negering av (sexuell) kraft. Och Klingsors dilemma har redan beskrivits. Kundry kan fogas in i successionen för syfilis. Fjärde och sista euforiska fasen och sedan förtidig död. Det är knappast fel att glömma eller försumma vedervärdigheterna. Wagner önskade säkert att de skulle utgöra en nära nog helt dold undertext. Att det dominerande inslaget skulle vara skönheten hos musiken, hos naturen.
Men musiken då? Ja, den är helt enkelt det vackraste som Wagner har komponerat. Hela verket präglas av lugnt skridande melodik och säreget rik mjuk polyfoni. Det spelar egentligen ingen roll om Pierre Boulez tar hela musiken utan förkortningar på tre timmar och fyrtio minuter eller Christoph Eschenbach samma nottext på fyra och fyrtiofem. (Ja, så extrema är faktiskt temposkillnaderna för olika dirigenter.) Känslan av att vara ljuvt involverad i en evig musikalisk process är likartad. I operasalongen känner man sig vällustigt omsluten av legend och allsköns välljud. Blomsterflickorna sjunger en parodi på en lättfotad wienervals. Men på Wagners sällan rakt taktmässiga sätt, inte bara i tretakt: tung, lätt, lätt.
Ett särdeles berömt avsnitt i tredje akten är det så kallade Långfredagsundret (Karfreitagszauber). ’Mig syns ängen så vacker’. Det är våren som står i full blom. Det är därför som ”Parsifal” har blivit ett påskevenemang för dem som föreställer sig stycket som en tänkbar variant på det som vore rättroget liturgiskt.
Liturgiskt är nu ”Parsifal” knappast. Men det finns uppfattningen att det skulle vara ariskt och utgöra ett konsekvent undanröjande av allt judiskt från gralriddarnas gemenskap. Därigenom betraktas verket ibland som antisemitiskt, och Kundry skulle negativt vara en med rätta bestraffad ”vandrande judinna”. Och det sista i Wagners beryktade antisemitiska pamflett från 1850 är just frambesvärjandet av den vandrande juden ”Ahasverus”. I nämnda pamflett hade Wagner antisemitiskt angripit Felix Mendelssohn. I ”Parsifal” kan ju igenkännas så kallade ledmotiv. Ett viktigt sådant har benämnts Graltemat, möjligen kan detta tema hos Wagner också sägas representera guldåldern. Den eminente Wagnerforskaren Egon Voss framhåller att exakt samma tema finns i Mendelssohns oegentligt numrerade femte symfoni, enligt Voss en hyllning från Wagners sida till den alltför tidigt bortgångne Mendelssohn. Men så behöver dessvärre inte denna musikaliska gemenskap över blodsgränserna förstås. Temat fanns sedan länge i traktens kristna kyrkor med benämningen ”Dresdner Amen”.
Jag vill elakt påstå att Wagner i stället hånar Mendelssohn genom att demonstrativt visa vad som kunde göras av dessa takter, kanske medeltida musik. Hos den verkligt mogne Wagner är temat glansfullt och ständigt varierat. I den egentligen av tonsättaren Mendelssohn indragna ungdomssymfonin är det en något tafatt och tonsvag överledning.
Det är väl bra att känna till olika, tämligen frekventa, uppfattningar om innehåll och karaktär hos Parsifalverket. Ingen behöver låsa sig för en variant, ty det är oändligt rikt. Ett otal olikartade infallsvinklar finns. I Bayreuth har det på senare tid pendlat mellan extrem miljöupptagenhet (Cristoph Schlingensief) såsom uppföljning av Wagner som djurskyddsaktivist – mycket kritiserat – och i pendelns andra ända mer av historisk sammanfattning (Stefan Herheim) – väldigt bejublat.
Under våren 2012 framförs Wagners ”heliga festspel” Parsifal såväl i Köpenhamns nya operahus som på den stora klassiska teaterscenen i Malmö (Sigurd Lewerentz 1944) Det är Stefan Johansson som ger sin ömsinta version. Parsifal passar enligt min mening inte i kyrkorum,(vilket dock genomfördes i Karlstad Domkyrka påsken 2007, Wilhelm Carlsson och Henrik Schaefer) men däremot utmärkt för konsertant framförande med solister och fullbesatt symfoniorkester i en vacker konsertsal. Ett vidunderligt sådant fullständigt framförande finns för alla på Youtube. Det är Katarina Dalayman som sjunger Kundry på ett strålande sätt i Amsterdams klassiska Concertgebouw (Jaap van Zweden dirigerar 101218).
Ingemar Schmidt-Lagerholm
Ingemar Schmidt-Lagerholm utkom i maj 2012 med en skrift om antisemitismen hos Richard Wagner.
Fler Parsifal-artiklar på vivaopera:
Om vad handlar Parsifal?
AV NILS-GÖRAN OLVE, 2013
Tolkningsmöjligheterna när det gäller Parsifal är många, samtidigt som verket är så krävande att framföra att få städer förunnas mer än en uppsättning vart tjugonde år eller så – med risk att varje generation operabesökare får en ensidig bild av verket.
Därför var det bra när både Karlstad och Göteborg gav Parsifal på två helt olika vis med någon månads mellanrum 2007, och vi var inte så få som passade på att se båda. I Malmö och Köpenhamn kunde man se två uppsättningar samtidigt våren 2012. Stockholmsoperans senaste uppsättning kom 1995 och gavs sista gången 2003, och nu är det dags igen. Läs mer
”Vet du vad du såg?”
AV NILS-GÖRAN OLVE, 2012
Operaregissörer iscensätter sig själva, lika mycket som det verk som teatern anger på affischen. Kanske är det den enkla förklaringen till att Malmös och Köpenhamns uppsättningar av Parsifal bara har Wagners musik och handlingens yttre drag gemensamt.
Att just Parsifal anses föregripa psykoanalys några decennier före Freud gör förstås verket extra lämpat för regissörer att söka djupare mening. Eller avslöja sig själva. Resultatet blev denna gång två psykologiska ”Parsifall”, välgjorda och intressanta var och en på sitt sätt. Läs mer
Klingsors blomsterflickor x 2
AV GÖRAN TEGNÉR
Richard Wagner såg ju sina operor som allkonstverk, där också bildkonsten var en del, men operorna inspirerade också samtida konstnärer. När den franske målaren Georges-Antoine Rochegrosse 1894 ställde ut den stora tavla som bar titeln ”Le chevalier aux fleurs” på den stora Salongen i Paris, anknöt titeln inte till Wagners Parsifal, men han har tydligt uttalat att det var den sensuella scenen med Klingsors blomsterflickor i operans andra akt som inspirerat honom.
Här ska jag teckna en bild av hur scenen gestaltades vid premären i Bayreuth, och hur scenbilden växte fram. Läs mer
Teser om ”Parsifal”
– som oplæg til diskussion
AV HENRIK NEBELONG
1: Wagner er i ”Parsifal” – som i alle sine værker – en super-virtuos benytter af symboler.
2: Wagners hovedtema som dramatiker er den erotiske kærlighed. For det handler aldrig hos Wagner om romantisk forelskelse, blomster, sommerfugle og længselsfulde sukke. Det handler om voksne menneskers erotiske begær. I modsætning til de fleste af sine forgængere og samtidige i romantikken interesserede Wagner sig ikke for den ulegemlige platoniske forelskelse eller kærlighed. Selv relationen mellem de unge elskende Walther og Eva i ”Mestersangerne” er meget mere end blot ”forelskelse”. Som Eva siger: ”Das war ein Müssen, war ein Zwang!” – noget som kan gøre én bange. Läs mer
Intro til Wagner og til ”Parsifal” som Rued Langgaard oplevede værket
Foredrag ved Rued Langgaard-festivalen i Ribe 2013.
Rued Immanuel Langgaard (1893 1952) var en dansk organist og komponist.
AF HENRIK NEBELONG
Af de tolkningsmodeller, der har været anvendt på Wagners værk kan blot som de 10 vigtigste nævnes: de nationalistiske, religionsfilosofiske, biografiske, racebiologiske, marxistiske, freudianske, jungianske, strukturalistiske, feministiske og sexologiske. Wagner kan som multi-geni: digter, komponist, filosof og aktiv politiker m.m. måske kun sammenlignes med renæssancegiganter som Leonardo da Vinci og Michelangelo. Eller med et voldsomt naturfænomen.
Og her i aften skal jeg så introducere ham for jer på én time. Läs mer