Wagners livsverk – en studie. II INNEHÅLLET (2)

Av Hugo Rosén

2. Ynglingens bikt

Den avlägges öppet och hänsynslöst av den medeltida sångaren Tannhäuser i det verk som bär hans namn och som är Wagners rättframmaste. Utan långsökt symbolik går han rakt på saken: det sexuella nödläget hos den unge man som av hjärtat dras åt ett håll, av sinnena åt ett annat.

I hans skrifter beslöjas huvudsaken i någon mån därav, att han i första rummet vill ha sin vantrivsel hos Venus tolkad som längtan från modern frivolitet till konstnärligt allvar. Och det må vara riktigt men träffar icke sakens kärna. Om den talar verket självt och särskilt musiken ett tydligare språk. Även i Venusberget är den icke frivol eller lättsinnig utan ärligt och allvarsamt lidelsefull. Det skulle den icke kunnat vara, om Wagner där hade känt sig stå endast ˮauf dem ekelhaften Boden der modernen Sinnlichkeitˮ på den moderna sensualitetens motbjudande grundˮ) (Mitteilung an meine Freunde).

Tannhäuser hyllar Venus i praktfulla strofer och fruktar henne också men föraktar henne absolut inte. Hon är ju könets drottning och gudinna; hennes makt är villkoret för allt liv och glädje på jorden; utan henne vore livet en öken. Till henne sjunger Tannhäuser hänfört och med rätta:

ˮDein süßer Reiz ist Quelle alles schönen,
 und jedes holde Wunder stammt von dir.ˮ

(Din söta lockelse är all skönhets källa,
och alla ljuva under stammar från dig.)

Och när han envisas att vilja lämna hennes hov, utbrister hon:

ˮAch! Kehrtest du nicht wieder,
dann träfe Fluch die Welt;
für ewig läg’ sie öde,
aus der die Göttin schwandˮ

(Åh! Och om du aldrig skulle vända tillbaka
då skulle världen träffas av förbannelse;  
den skulle för alltid ligga öde,
då gudinnan lämnat den)

Men sinnligheten, sexualitetens kroppsliga sida, är vid Venus’ hov löst från sin etiska uppgift att lämna ett oumbärligt bidrag till den personliga kärleken mellan man och kvinna. Den är, där Venus dyrkas, opersonlig och blir då demonisk. Själv är hon ingen person utan endast ˮsexˮ; hon har ingen själ.

Farlig blir hon icke genom vad hon är utan vad hon saknar. Och just därför, att hon verkligen saknar ˮhjärtaˮ, kan hon absolut icke förstå, att det skulle fattas något i vad hon har att bjuda. Har hon icke gett sin riddare skönhet och njutning mer än någon annan dödlig?

ˮO schöne Göttinˮ, svarar han: ˮWolle mir nicht zürnen! Dein übergroßer Reiz ist’s, den ich meide.ˮ (Ack sköna gudinna! Vredgas ej på mig! Det är din alltför stora tjusning, som jag flyr.)

Hon förstår inte heller den lag om känslans rytmik, som gäller för de dödliga;

ˮWenn stets ein Gott genießen kann,
bin ich dem Wechsel Untertan;
nicht Lust allein liegt mir am Herzen,
aus Freuden sehn’ ich mich nach Schmerzen;
aus deinem Reiche muß ich fliehn,
O Königin, Göttin, lass mich ziehn!ˮ

(Om än en gud kan ständigt njuta
är jag förändring underkastad;
ej lust blott ligger mig om hjärtat,
från fröjderna jag längtar efter smärtor;
Jag måste fly ditt rike,
o drottning, gudinna, giv mig fri!)

2. Ynglingens bikt. Sidan 1