“Moses, det är jag det” – en minnesstund i tolv toner

Medan han låg i sängen på palliativ avdelning på Långbro Park i december 2019 och visste att döden obarmhärtigt närmade sig, började min man Ingemar Lagerholm att planera en helt speciell minnesstund för sig själv.

Av Astrid Haugland

Ingemar ville samla människor som var och en hade betytt mycket för honom under kortare eller längre tid, någon gång i livet. Alla utvalda var personer som delade hans intresse för musik. Temat vi skulle samlas kring var Arnold Schönbergs opera ”MOSES och ARON”.

Det var med en känsla av högtid och vördnad jag tog emot en handskriven lista med namn på inbjudna gäster och uppdraget att genomföra minnesstunden. Den skulle äga rum i vårt hem ”Villa Vodano”. Datum blev bestämt till söndagen den 9 februari 2020. Det var då klart att Ingemar inte själv skulle kunna närvara.

Strax före klockan 15 den aktuella söndagen samlades femton personer på Vrånvägen 1A. Fortsätt läsa ““Moses, det är jag det” – en minnesstund i tolv toner”

“Moses och Aron” – en svår nöt att knäcka?

Den starka ställning Schönberg-eleven Alban Berg har som musikdramatiker genom sitt verk Wozzeck, gör det lätt att dra slutsatsen att Arnold Schönberg själv inte var särdeles intresserad av musikdramatik, att han överlät den saken åt Berg.

Ingemar Schmidt-(Lagerholm) presenterar Arnold Schönbergs opera “Moses och Aron” under en sammankomst på Diskofilklubben i Lund, 1959inkl. kort handlingssammandrag med analys.

Detta vore emellertid grovt felaktigt ty vi har åtskilliga musikdramatiska verk från Schönbergs hand även om inte alla så lätt kan karakteriseras som operor.

Men vi måste veta att det förutom dagens “Moses och Aron” existerar tre enaktare: monodramat “Erwartung” från 1909, den som musikdrama rubricerade “Die glückliche Hand” från 1913 samt den komiska operan “Von heute auf morgen” från 1929.

“Moses und Aron” har dock inget gemensamt med dessa verk. Fortsätt läsa ““Moses och Aron” – en svår nöt att knäcka?”

”Moses och Aron” – imponerande men osensuell

Schönbergs opera “Moses och Aron” hade svensk premiär på Kungliga Operan i Stockholm 26 oktober 1973 som ett gästspel av Deutsche Oper am Rhein. Leif Aare recenserar i Dagens Nyheter den 28 oktober och jämför med Götz Friedrichs uppsättning i Wien samma år.

Operans programhäfte till “Moses och Aron”1973 med Ingemar Lagerholms anteckning på omslaget.

Tidigare publicerat i ”Dagens Nyheter” den 28 oktober 1973.

TEXT: Leif Aare

Arnold Schönbergs ofullbordade kolossalopera “Moses och Aron” handlar ytligt sett om judarnas uttåg ur Egypten och deras väg mot det förlovade landet. Men viktiga­re är det inre dramat, som beskri­ver motsättningen mellan två gudsbegrepp: Gud som en otänkbar tanke, som omöjlig att beskri­va och föreställa sig, Gud som ren abstraktion mot Gud som bild och föreställning, som sensuell makt. Fortsätt läsa “”Moses och Aron” – imponerande men osensuell”

Schönbergs opera “Moses och Aron” en omskakande upplevelse

Götz Friedrichs uppsättning på Wienoperan av Schönbergs opera “Moses och Aron” var en av de mest överväldigande och omskakande upplevelser någon scen kan bjuda, skrev LEIF AARE i sin rapport från festveckorna i Wien 1973.

Tidigare publicerat i ”Dagens Nyheter” den 28 maj 1973.

TEXT: Leif Aare

Arnold Schönberg, tolvtonsexpressionismens mästare, är fortfa­rande inte erkänd i hemstaden Wien, och hans utsikter hos den konservativa publiken kunde inte gärna förbättras av att hans verk iscensattes av en känd vänsterintellektuell. Trodde jag. Men jag trodde fel. Fortsätt läsa “Schönbergs opera “Moses och Aron” en omskakande upplevelse”

En kærlighedshistorie – Wagner og Mathilde Wesendonk

Den schweiziske digterinde Mathilde Wesendonk blev i 1850erne Wagners muse og elskede. I et digt taler hun om en engel, der er steget ned fra himlen til hende; englen er tydeligvis Wagner. Så selvom de fleste så og ser ham som en mellemting mellem en skidt karl og en djævel, så var der altså dog én, der så ham som en engel.

T.v. Richard Wagner af Cäsar Willich, ca 1862.
T.h. Mathilde Wesendonk af Karl Ferdinand Sohn, 1850
(Wikimedia Commons)

(Foredrag i Metronomen, Frederiksberg, 2014)

Wagneriana: Af Henrik Nebelong

Vi starter i året 1852. Wagner er 39 år gammel. Han giftede sig som helt ung med en smuk skuespillerinde – 4 år ældre end ham selv og enlig mor. Nu er ægteskabet, der er barnløst, slidt op. En sangerinde kalder ham direkte for ”Ehekrüppel” – ægteskabskrøbling.

Hustruen, Minna, kan ikke forstå hans musik. Og fra 1848 blev alt bare værre og værre. Wagner, der var kongelig hofkapelmester i Sachsen hovedstad Dresden, blev en af de ledende revolutionære under de politiske uroligheder, der kulminerede med opstanden i Dresden i 1849. Wagner og Minna måtte flygte til Schweiz. Fortsätt läsa “En kærlighedshistorie – Wagner og Mathilde Wesendonk”

Intro til Wagner og til ”Parsifal” som Rued Langgaard oplevede værket

Foredrag ved Rued Langgaard-festivalen i Ribe 2013.
Rued Immanuel Langgaard (1893 1952) var en dansk organist og komponist.

Wagneriana: Af Henrik Nebelong

Henrik Nebelong

Richard Wagner levede fra 1813 til 1883. Han vil formentlig for al fremtid forblive dét, han nu i 130 år har været: ubeskrivelig og uforklarlig. Selvom (eller måske netop: fordi) der er skrevet mere om Wagner end om noget andet menneske, forekommer han stadig utilstrækkeligt beskrevet – der er store hvide felter på landkortet.

Og det hjælper ikke, at der findes enorme mængder data om hans liv nærmest fra dag til dag – netop mængden af data gør billedet flimrende. Og selvom man igennem de 130 år siden hans død har forsøgt sig med et utal af forklarende tolkninger af hans værk og liv, således at der er opstået en hel receptionshistorie, forekommer både liv og værk stadig fuldkommen gådefulde.

Af de tolkningsmodeller, der har været anvendt på Wagners værk kan blot som de 10 vigtigste nævnes: de nationalistiske, religionsfilosofiske, biografiske, racebiologiske, marxistiske, freudianske, jungianske, strukturalistiske, feministiske og sexologiske. Wagner kan som multi-geni: digter, komponist, filosof og aktiv politiker m.m. måske kun sammenlignes med renæssancegiganter som Leonardo da Vinci og Michelangelo. Eller med et voldsomt naturfænomen.

Og her i aften skal jeg så introducere ham for jer på én time. Fortsätt läsa “Intro til Wagner og til ”Parsifal” som Rued Langgaard oplevede værket”

Axel Brattberg:
Det hos Wagner uttrycksbärande

Det som gör Wagners Mästersångarna i Nürnberg till en så rik opera är personteckningen – hurudana människorna är och hur de har det med varandra i vardagen. De gillar och ogillar varandra, de har både formella och personliga relationer. De bråkar, och de behöver varandra. För att detta skall komma till uttryck och bli levande på scenen krävs personregi.

Axel Brattberg (till höger) i Wagnersamtal.

TEXT: Axel Brattberg

I Opera, nr 2/2010, anmäler Mikael Strömberg Göteborgsoperans uppsättning av Wagners Mästersångarna i Nürnberg. Han tar fasta på uppsättningens brist på övergripande analys av verk och dess politiska implikationer, och menar att den därmed inget har att säga dagens publik. Jag håller i viss mån med om detta, men tycker att Strömberg missar uppsättningens viktigaste brist – frånvaron av personregi. Ett antal av sångarprestationerna avfärdas istället utifrån en åtminstone för mig ganska oklar måttstock. MS konstaterar att de helt enkelt inte är tillräckligt bra.

För mig är den övergripande konflikten i Mästersångarna konflikten mellan det gamla och det nya, och den känner vi väl igen även i våra dagar. Fortsätt läsa “Axel Brattberg:
Det hos Wagner uttrycksbärande”

Wagners Mästersångarna – återblick på Hans Sachs egen tid (1500-talet)

Inledning till en svit med Astrid Hauglands bilder från ett “Meistersingerspiel” där operasångare från 1980-talets Nürnberg i stället för Wagner sjunger och agerar enligt medeltida sångböcker.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
FOTO: Astrid Haugland

Wagner betecknar Mästersångarna i Nürnberg såsom en komisk opera. Den innehåller verkligen många lustiga partier och friska, omedelbara folkskildringar. Men där ryms också djupa inslag av vemodigt allvar och poetisk vishet. Icke allenast härutinnan skiljer den sig från de komiska operor man eljest känner. Den har även yttre dimensioner (en musiktid överskridande fyra timmar), som man enligt äldre begrepp inte gärna förenar med begreppet komisk opera.

Innehållet är i korthet följande. Den unge riddaren Walter von Stolzing har kommit till Nürnberg och blivit bekant med den rike guldsmeden Pogners dotter Eva. (Dubbel W som dubbel W, dvs den stolte och självsäkre Richard Wagner själv). I Nürnberg under ett diktat 1500-tal finns ett myller av personer och personligheter. Två av dessa kan antas ha judiskt påbrå. Den i så fall konverterade guldsmeden Pogner. Just Evas fader. Samt en stadsjurist vid namn Beckmesser. Denne faktiskt med sysslor och uppgifter, vilka påminner om dem som gällde för Richard Wagners egen registrerade fader. Nu skall det alltså    – egendomligt nog –   bli tävling efter urgamla medeltida sångarregler. Huvudkonkurrenter är Walter och Beckmesser. Det absurda priset är ‘Eva till brud’ (och kanske så småningom en ansenlig förmögenhet). Fortsätt läsa “Wagners Mästersångarna – återblick på Hans Sachs egen tid (1500-talet)”

“Ringen”: Præfatio. Anùlus Nibelùngi

Jubeldoktor Lars Rydbeck Uppsala/Lund föreslår Anùlus Nibelùngi som rubrik för förordet Præfatio. Utmärkt så! Mitt urgamla lexikon tillägger svenska betydelserna fingerring, sigillring. Och vidare enligt lexikonet "Rätt att bära guldring hade i Rom endast ämbetsmän, senatorer och riddare." Vi lägger alltså primärt åtsidan föreställningen att det även kunde syfta på en omslutande brinnande figurativ ring.

För bloggens olika Ring-kapitel finns en gemensam återkommande disposition. 1) En bild av vikt 2) Text eller ljudfil av Ingemar Schmidt-Lagerholm, publicerad i det förgångna. 3) Ljudfiler till två versioner av varje enskilt verk. 4) Ytterligare belysning och fokusering. 5) Punkt.

Wagnerringens kronologi

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Mellan smidesscenen i början av Siegfriedoperan och slutet av Götterdämmerung ligger endast få dagar. Det sagda är innehållet i vad Carl Dahlhaus skriver   – auktoritativ nestor bland Wagnerforskare. Sammalunda förmedlar den excellente konsertpianisten Stefan Mikisch i sina Bayreuthintroduktioner (även på CD, år 2003).

Vanligen betraktas Wagners Nibelungenring som en svävande myt utanför tid och rum. Just genom att vara utlyfta från en banal vardag får de mänskliga konflikterna allmängiltighet utanför konventioner och brottsbalk. Det är inte ofta som den innehållsliga kronologin alls dryftas ens i de mest vederhäftiga kommentarer. Och det finns ju inte som i teveserier skyltar med angiven epok.

Jag anser dock att frågan har intresse och jag vill framföra ett motförslag till denna tidsmässiga sammanslagning av Siegfriedoperan och Götterdämmerung. Fortsätt läsa ““Ringen”: Præfatio. Anùlus Nibelùngi”

“Ringen”: Rhenguldet – rent och rakt

So verfluch ich die Liebe. (Så förbannar jag kärleken.)
Utkast till scenbild för Rhenguldets första scen i samband med att Nibelungens ring uruppfördes i sin helhet i Bayreuth 1876. Konstnär: Josef Hoffmann.

Wagner var inte minst genom brodern till sin registrerade fader totalbeläst vad gäller Aristoteles och de grekiska tragöderna. Följden vid dåtidens gammelgrekiska festspel var ju tre tragedier samt ett epilogartat mera lättsamt satyrspel, således utgörande en tetralogi om fyra separata enheter.

Denna ordning använde Wagner i sitt förstorade verk Nibelungens ring, så när som på att han satte satyrspelet först och kallade detta “Vorabend”. Och vi har “Rheingold” med en riktig satyrfigur, nämligen Loge, gemensamt eldens och lögnens apostel. Kanske Set Svanholms favoritroll. Var helst denne uppträdde i en hel Ring-cykel: Siegmund kunde han avvara, men han släppte aldrig Loge. “Bedenken will ich’s, wer weiß was ich tu’. (Skall tänka på saken, vem vet vad jag gör.)

Glänsande Rhen-guld

Ingemar Schmidt (-Lagerholm), Vestmanlands läns tidning, Västerås (VLT) 1968-04-24

STOCKHOLMSOPERANS NYUPPSÄTTNING av Rhenguldet (1968) är säkerligen den mest samstäm­miga Wagnerinsceneringen på länge. Det är scenografin av Jan Brazda som så ypperligt fint bryggar över vad som nästan alltid har varit ett gap mellan den smidiga musiken och den sceniska stelheten. Fortsätt läsa ““Ringen”: Rhenguldet – rent och rakt”

“Ringen”: Vi väljer Valkyrian

Vereint sind Liebe und Lenz! (Sammanflätade är kärlek och vår!) Ur Siegmunds Vårsång.

Astrid Haugland förfärdigade i början på 00-talet ett antal keramikkfiguriner med motiv från operans värld: “The Rake’s Progress” av Straviskij, Beethovens Fidelio. Wagners Ring blev härvidlag en torso. Men Nornorna finns ju att beskåda vid bloggens kapitel Götterdämmerung, och här är ett bakomslingrat par väl så intensivt som några Valkyrians wagnertvillingar framifrån.

Siegmunds Vårsång (Winterstürme wichen)

“Den danske Wagnertenoren Lauritz Melchior (1890-1973) sjöng med den allra största ära världens operascener runt: Lohengrin, Parsifal, Siegmund, Tristan   – inte lika gärna och mera sällan Siegfried. Fortsätt läsa ““Ringen”: Vi väljer Valkyrian”

“Ringen”: Siegfried i Sverige

TEXT: Ingemar Schmidt-lagerholm

Den med mig alldeles jämnårige Lars Lönnroth har ägnat stor del av sitt förnämligt produktiva liv åt fornisländsk litteratur. När Lars Lönnroth i förordet till sin senaste bok i ämnet,   ”Det germanska spåret” (2017), skriver: ”modern forskning har visat att de texter, som ingår i denna tradition, har tagit starka intryck av latinsk, kristen och romansk medeltidslitteratur”, så är det främst hans egna insatsers förtjänst. Alltså inte såsom tidigare hade ansetts självklart: isolerat ’norrønt’, som den norska termen lyder.

“Du har rätt, jag är ingen wagnerian, men jag har dock haft glädje av Ringen.” Mejl från Lars Lönnroth 2018 07 27.

Lars Lönnroth undgår inte att på den ’tunga’ sidan snudda vid Wagner och på den ’lätta’ sidan beröra Tolkien med mera. Den inledningsvis avbildade Ramsundsristningen återfinns exempelvis i nämnda bok, sidan 75. Det framgår ju av det Lars Lönnroth där skriver såsom kommentar att han inte är wagnerian i djupare mening. Men Lars Lönnroth är här mild, inte aggressivt ignorant såsom en Maja Hagerman eller en Anders Carlberg.

Läs och avnjut denna senaste bok i det isländska ämnet av Lars Lönnroth för dess egen fascination. (Och varför inte ta del av dennes rättvisa ungdomsförsyndelse ’Litteraturforskningens dilemma’ från 1963). Indirekt uttalar Lönnroth klart att Wagners ”förlagor” (även allmänt sett) föga förtäljer om det djuppsykologiska innehållet Wagners musikdramer. Fortsätt läsa ““Ringen”: Siegfried i Sverige”

“Ringen”: Wagners gåtor i Göteborg (Götterdämmung).

“Es riß!/Det brast!“.  Wagners tre nornor i förspelet till Götterdämmerung (Ragnarök) avbildade som keramikfigurer av Astrid Haugland.

(001) Götterdämmerung: Vorspiel ”Die drei Nornen”
Ragnarök: Förspel ”De tre nornorna”
(002) Schluß der ersten Scene.
Första scenens slut
(003) Die dritte Norne:
Den tredje nornan:
(004) Zu locker das Seil! mir langt es nicht: soll ich nach Norden
För löst är garnet, jag lyckas ej. Skall jag räcka ändan mot norden
(005) neigen das Ende, straffer sei es gestreckt!
måste den sträckas hårdare!
(006) Die Dritte, Die Zweite, Die Erste (nacheinaner):  Es riß!
Den tredje, den andra, den första (efter varandra): Det brast!
(007) Die drei Nornen: Zu End’ ewiges Wissen! Der Welt melden
De tre nornorna: Slut med det eviga vetandet! Åt världen
(008) Weise nichts mehr: hinab, zur Mutter, hinab.
meddelar vi inget mer: ner nu härifrån (till moder Erda), ner.

Det krävs god träning i mytologiskt tänkande för att få grepp om vad som här avses. I högre regioner väver nornorna journalistiskt undersökande ett världsnät för det förgångna, för det framtida. World Wide Web skisserat i myternas värld långt före vårt vardagliga nät/nätet. Men trots alla snikvägar krackelerar, eller blockeras världsnätet, (”Es riß!“). Åter till jordens inre, där urmodern Erda kunde ge trygghet. Fortsätt läsa ““Ringen”: Wagners gåtor i Göteborg (Götterdämmung).”

Don Carlo(s) av Verdi i fem eller fyra akter – franska eller italienska?

Huruvida den inledande scenen i fjärran Fontainebleau-skogen skall vara med eller ej i Verdis opera Don Carlo(s). Därtill kan många förståndiga och känslomässiga argument anföras. Först då lite teaterhistoria sådan Ingemar har inhämtat den hos professor Ingvar Holm i Lund.

Denna sommar 2018 från den 28 juli ger ’Operan på Skäret’ vid Kopparberg i Västmanland Verdis “Don Carlo” i fyra akter på italienska. Tågresor från Stockholm erbjuds. Läs mer på hemsidan http://www.operapaskaret.se/ .
  1. För att inte gå alltför långt bakåt i tiden kan vi börja med Shakespeare på 1600-talet. Vildvuxet, stort persongalleri, många platser, överlång berättad tid.
  2. Den så kallade fransk-klassisimen på 1700-talet. Och här erinrar sig Ingemar desslikes sina lärare vid Kungsholmens gymnasium i Stockholm: Ivar Dahlberg och Gunnar Kjellin.
    Stränga tre enheter:  a) platsens   b) tidens   c) handlingens.
    Alltså ej för en teaterscen orealistiskt många platser, helst inom ett dygn (24 timmar) samt få närstående personer. Det kunde bli den perfekta teaterpjäsen.
  3. Mot detta reagerar tidig tysk ”Sturm und Drang”. Exotism. Fjärran länder. Fantasieggande romantiska egendomligheter skulle det i stället vara.
  4.  Mot slutet av 1800-talet återkommer de stränga enheterna med bland andra Ibsen och Strindberg. Fjärde väggens dramatik. Ridån är rummets fjärde vägg. Ridån går upp och publiken tittar realistiskt och naturalistiskt in i en vardagstillvaro med laddade repliker.

Friedrich Schiller (1759-1805) som ju står för förlagan till Verdis opera finns hos punkterna två och tre. Sin Don Carlos avfattar Schiller dock inom den huvudsakligast enhetliga fransk-klassiska ramen. Det betyder att en scen i Fontainbleau-skogen nära Paris från Schillers synpunkt i detta fall är otänkbar. Det är det centrala Escorial i Spanien som gäller. Fontainbleau-scenen återfinns alltså inte hos Schiller. Den är ett tillägg i Verdis libretto-fabrik. Fortsätt läsa “Don Carlo(s) av Verdi i fem eller fyra akter – franska eller italienska?”

Richard Wagner på bloggen

Mer än något annat forum i Skandinavien är bloggen www.vivaopera.se något som konsekvent inkluderar wagneriana.

Många kapitel ”Richard Wagner” kommer i närtid och framöver.

Med ett flertal ljudfiler finns här sedan starten
september 2016:

OBS! Varje länk öppnas i ett nytt fönster /en ny flik.

Väntar i bloggens ”Wagner-kassaskåp”:

Hugo Rosén: Wagners livsverk (80 sidor, moralfilosofisk studie, 1958)

Henrik Nebelong: utdrag ur kommande Wagner-böcker

Varje enskild Ring-opera blir blottställd

av Ingemar Schmidt-Lagerholm med ljudfiler samt tidigare i tidningar och tidskrifter publicerat material.

Det samma gäller Tristan

desslikes Meistersinger, vari ingår ett väsentligt bidrag av Axel Brattberg

Tzortzis Ikonomou vid Stockholms Universitet fick 180412 följande svar från Università di Padova:

Egregio Professore,
Tullio Voghera (matricola 166/E) si laureò nella Facoltà di lettere e filosofia il giorno 8 novembre 1902 con una tesi dal titolo 
La filosofia wagneriana in rapporto al pensiero contemporaneo.
(
Wagners filosofi i relation till nutidens tänkande.)

Vi har alltså ett spår, men avhandlingen är ännu inte konkret upphittad. 

 

Wagner og Marners ”Langer Ton”

Det er velkendt, at ændringen af en enkelt streg eller farve i en tegning kan ændre tegningens udtryk fuldstændigt, som når f.eks. et ansigt får tilføjet blot en lille skygge ved mundvigen. Det samme gælder indenfor musikken.

Henrik Nebelong har här mycket att lära oss under rubriken ”Langer Ton” hos Wagner, framförallt behandlas ”Meistersinger”. Gå till artikelns första notexempel. Även den som inte är van vid att handskas med noter ser att första noten har satts inom parentes. Alltså struntar vi i den. Varpå följer två fallande språng. Det rör sig först om c till ett lägre g därpå i annat läge ännu ett fallande språng från a till e. Dessa språng äro fallande kva^rter (inte kvarter). I den här omtalade ”Bar”-formen kunna dessa fallande språng utsmyckas med mellanliggande toner. Det är vad som sker i det tredje fallande språnget från f till c (via e och d). I mästersångarnas ”handbok” är detta två ”Stollen” med ”Abgesang”.

Tillsammans på ”gammeltyska” blir detta en ”Bar”. Du känner förstås igen ordet från engelskans ’bar’ = en takt. Då rör det sig emellertid om något väsentligen annorlunda. Det musikaliska innehåll som ryms mellan två så kallade taktstreck i notbilden. Väldigt enkelt uttryckt är i normalfallet en engelsk ’bar’ av väsentligt kortare duration än en gammeltysk Bar. Någorlunda rask ’fyrtakt’ kan ge omkring en dryg sekund för en ”engelsk bar”. Låt oss anta att mästersängarnas Bar borde utsträcka sig till omkring 10 sekunder eller avsevärt mer.

Danskans ”forskudt” är naturligtvis ’förskjuten’.
Mycket nöje i en vidunderlig dansk framställning.
 (ISL)

Af Henrik Nebelong

Blot ændringen af en enkelt tone, af instrumenteringen eller af rytmen i et tema kan forandre dette helt og holdent, således som det er demonstreret i musikkens talrige store variationsværker som f.eks. Bachs ”Kunst der Fuge” og Beethovens ”Diabellivariationer”.

Et af de mest forbløffende og mest illustrative eksempler på en sådan musikalsk variationskunst findes i tre-fire af Richard Wagners (1813-1883) sene værker: ”Siegfried”, ”Götterdämmerung”, ”Mestersangerne i Nürnberg” og ”Parsifal”. De stammer fra årene 1856-1882. Fortsätt läsa “Wagner og Marners ”Langer Ton””

En novis nalkas Verdis Aida – en rekommenderad väg

BLOGGENS ANDRA AIDA: Vad gäller en för honom ny opera har Ingemar alltid (sedan 1955) först lyssnat på musiken utan att alls bry sig om något dramaturgiskt innehåll. Genom olikartad läsning får man ju lätt reda på huruvida sådan lyssning borde ”löna” sig såsom blott och bar musikupplevelse.

1) Lyssna på ljudfiler utan kännedom om handling. Finns såsom helhet två gånger här på bloggen. Med Jussi Björling sist efter bloggens första Aida – en musikalisk analys av Henrik Nebelong. Mer om det nedan.

Samt Toscaninis ljudupptagning, vilken genom omtagningar anses vara förbättrad jämfört med den Toscanini-film från 1949 som finns på Youtube. Vi har hållit oss till fulla vinylskivesidor om genomsnittligt 25 minuter. Repetera gärna dessa klanger när nålen har gått till skivsidans slut.

(Jag tänker inte här berätta att just Aida i grammofonskivans barndom utsattes för den ”älskvärda” behandlingen OPERA WITHOUT WORDS. Det vill säga martialisk trumpet för Radamès, ljuv klarinett för Aida, gnällig oboe för Amneris, förstärkt cello – eller var det trombon – för Amonasro. Men för att förtälja detta har jag inte just nu slösat några allafingrars tangentnedslag.) Fortsätt läsa “En novis nalkas Verdis Aida – en rekommenderad väg”

Elektra komplett

Endast Birgit Nilsson (48) och George Solti (54) har hittills gjort Elektra komplett.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Året var 1966 och platsen den sedvanliga Sofiensaal i Wien. Och stereoproducent så klart Deccas John Culshaw. (Samma team som för den första suveräna Wagnerringen i stereo.)

Bloggen    www.vivaopera.se   serverar här som ljudfiler i original alla fyra vinylsidorna. Svårt att förstå varför ingen annan utgåva (CD eller DVD), varken tidigare eller senare har givit sångtexten och notgestalten not för not helt fullständigt. Fortsätt läsa “Elektra komplett”

Aïda – triumfmarcherende dystopi

”Un mondo di fratelli sarà la terra allor”

TEXT: Henrik Nebelong

Som lyden af sand, der fyger henover marmortrin, således indleder delte lyse strygere næsten kammermusikalsk ouverturen til Aïda, Guiseppe Verdis (1813‑1901) vel nok mest kendte opera.

Aïdas motiv
Eks. 1

Det er titelpersonen Aïdas ledemotiv, vi her hører, og selvom Verdi kunne blive ret ophidset, når nogen påstod, at musikken i Aïda var Wagner-påvirket, så er der ikke megen tvivl om, at netop brugen af ledemotiver er inspireret af Verdis jævnaldrende tyske antipode. Fortsätt läsa

Först tryckt i "PubliMus" nr. 33-15, Esbjerg, april 2015. 
Skriftserie fra SDMK. Syddansk Musikkonservatorium
Udgivet i samarbejde med Musikafdelingen, Syddansk Universitetsbibliotek SDUB

Henrik Nebelong über sein Buch ”Liebesverbot! – Sex und Antisex in Wagners Dramen”

Vortrag, Leipzig, April 2017

Sehr geehrter Herr Vorsitzender, meine Damen und Herren!

Es ist eine grosse Ehre für mich hier in Richard Wagners Geburtsstadt einen Vortrag halten zu dürfen. Ich bedanke mich recht herzlich für die freundliche Einladung.

Henrik Nebelong, Foto: Astrid Haugland, 2008. Montage 2017.

Zunächst möchte ich mich mit ein paar Worte vorstellen: Fortsätt läsa “Henrik Nebelong über sein Buch ”Liebesverbot! – Sex und Antisex in Wagners Dramen””