Klingsors blomsterflickor x 2

Av GÖRAN TEGNÉR

Richard Wagner såg ju sina operor som allkonstverk, där också bildkonsten var en del, men operorna inspirerade också samtida konstnärer. När den franske målaren Georges-Antoine Rochegrosse 1894 ställde ut den stora tavla som bar titeln ”Le chevalier aux fleurs” på den stora Salongen i Paris, anknöt titeln inte till Wagners Parsifal, men han har tydligt uttalat att det var den sensuella scenen med Klingsors blomsterflickor i operans andra akt som inspirerat honom.

Parsifal fick ju länge inte framföras utanför Bayreuth, så rimligen har Rochegrosse själv sett en föreställning, kanske rentav premiärsommaren 1882. Här ska jag teckna en bild av hur scenen gestaltades vid premären i Bayreuth, och hur scenbilden växte fram.

Fortsätt läsa ”Klingsors blomsterflickor x 2”

Igor Stravinskij – berättelsen bakom bilden

Igor Stravinskij. Fotograf okänd. Bilden tillhör Bain News Service/USA Library of Congress: George Grantham Bain. Public domain. Bilden är beskuren.

Av Astrid Haugland

Bilden du just nu tittar på är ett av de mest spridda porträtten på kompositören Igor Stravinskij. Eftertänksamt lutar han sig över ett notblad. Det ligger på en flygel och han skulle snabbt kunna sätta sig och spela. Var befann han sig i livet och i musiken när bilden togs, någon gång mellan 1920 och 1925?

Fortsätt läsa ”Igor Stravinskij – berättelsen bakom bilden”

Wagner og Schopenhauer – et resumé

Arthur Schopenhauer, 1852. Copyright: Eberhard Mayer-Wegelin, Frühe Photographie in Frankfurt am Main 1839-1870, 1982, Nr. 10. Richard Wagner, 1867. Foto: Pierre-Louis Pierson. Båda bilderna från Wikimedia Commons.

Af Henrik Nebelong

Richard Wagners (1813-1883) dramatiske tekster er som bekendt mangetydige, og der kan med god grund argumenteres for adskillige tolkningsmodeller. En tolkningsmodel, der melder sig ved de sidste fire værker: Ringen, Tristan, Mestersangerne og Parsifal, er at se dem i lyset af Arthur Schopenhauers (1788-1860)  filosofi.

Fortsätt läsa ”Wagner og Schopenhauer – et resumé”

Varför Butterfly ändå spelas

När Kungliga Operan i Stockholm sätter upp ”Madame Butterfly” hösten 2023 är det japanska Eri Nakamura som sjunger Cio-Cio-San (Madama Butterfly). Copyright / foto: Kungliga Operan / Markus Gårder

Av Nils-Göran Olve

Premiären på “Madama Butterfly” på La Scala i Milano den 17 februari 1904 hör till en utvald skara av fiaskon som drabbat sedermera berömda verk: “Barberaren i Sevilla”, “Carmen” (fast det tycks ha gått mindre illa) och “Våroffer”.

Fortsätt läsa ”Varför Butterfly ändå spelas”

Pelléas gåtfulla klarhet

Den skotska sopranen Mary Garden som Méĺisande i Claude Debussy’s opera “Pelléas et Mélisande”. Mary Garden valdes av Debussy för rollen som Mélisande inför premiären 1902. Wikimedia Commons.

Av Nils-Göran Olve

“Hon var en stackars liten gåtfull varelse, som vi alla.” Så säger gamle Arkel om Mélisande nära slutet av Claude Debussys opera “Pelléas och Mélisande”.

Fortsätt läsa ”Pelléas gåtfulla klarhet”

Stor, gammal opera blev modern kammaropera

Elsa Ridderstedt sjöng titelrollen som vestalen Julia i Kamraternas uppsättning av Spontinis opera ”Vestalen”. Foto: Maximilian Mellfors

Av Astrid Haugland

Gaspare Spontinis opera ”Vestalen” hade urpremiär i Paris 1807 och Sverigepremiär på Stockholmsoperan den 3 januari 1823. När det fria operakompaniet Kamraterna satte upp ”Vestalen” på Teater Tribunalen i Stockholm våren 2023 komprimerade de verket från vad man skulle kunna kalla stor opera i empirestil till kammaropera för en modern publik. Jag har pratat med regissören, Aurelia Le Huche, främst om projektets konstnärliga utmaningar.

Fortsätt läsa ”Stor, gammal opera blev modern kammaropera”

Rucklaren på Jylland

Av Gert Cervin (1961)

Diskofilklubben i Lund: I 1961 såg Gert Cervin ”The Rake’s Progress” av Igor Stravinskij i en uppsättning av Den Jydske Opera och Aarhus Byorkester. Han ger en bakgrund till hur operan blev till och jämför den danska föreställningen med Stravinskijs egen inspelning från Metropolitan 1953.

Det har ingått i det allmänna medvetandet att ett gott libretto är något ytterst sällsynt. Den förtjänstfulle tonsättaren bör kämpa en lång och förtvivlad kamp för att göra musikteater av en nödtorftigt hopsnickrad text.

Fortsätt läsa ”Rucklaren på Jylland”

Wagners antisemitisme og Wagner som protonazist

AF HENRIK NEBELONG.

I en løbende diskussion i tidsskriftet “PubliMus” (https://publimus.dk/) har et par debattører gjort gældende, at Richard Wagner ingenlunde var antisemit, samt at Adolf Hitler og nazisterne på ingen måde hentede inspiration til deres politik i Wagners skrifter. Foranlediget heraf men uden større lyst tager jeg hermed disse to emner op.

Fortsätt läsa ”Wagners antisemitisme og Wagner som protonazist”

Hur såg Frédéric Chopin ut egentligen?

1. En handfull framgångsrika pianister verksamma vid början av 1840-talet: Jakob Rosenhain, Edouard Wolff, Theodor Döhler, Adolf von Henselt, Frédéric Chopin, Franz Liszt och Sigismund Thalberg, alla födda 1810 och några år framåt.  Gravyr av Nicholas Maurin. Gazette Musicale 1842.

AV GÖRAN TEGNÉR

Också dagens lyssnare vill gärna veta hur tonsättarna såg ut, vilket blir svårare ju längre tillbaka i tiden man går: så hur såg Frédéric Chopin egentligen ut? Men först en presentation av några av hans samtida kolleger och rivaler.

Fortsätt läsa ”Hur såg Frédéric Chopin ut egentligen?”

AÏDA – triumfmarcherende dystopi

Un mondo di fratelli sarà la terra allor 1

Som lyden af sand, der fyger henover marmortrin, således indleder delte lyse strygere næsten kammermusikalsk ouverturen til Aïda, Guiseppe Verdis (1813-1901) vel nok mest kendte opera.

Av Henrik Nebelong

Eks. 1: Aïdas motiv

Det er titelpersonen Aïdas ledemotiv, vi her hører, og selvom Verdi kunne blive ret ophidset, når nogen påstod, at musikken i Aïda var Wagner-påvirket, så er der ikke megen tvivl om, at netop brugen af ledemotiver er inspireret af Verdis jævnaldrende tyske antipode.

Fortsätt läsa ”AÏDA – triumfmarcherende dystopi”

Teser om ”Parsifal”

– som oplæg til diskussion

Av Henrik Nebelong

1: Wagner er i ”Parsifal” – som i alle sine værker – en super-virtuos benytter af symboler.

2: Wagners hovedtema som dramatiker er den erotiske kærlighed. For det handler aldrig hos Wagner om romantisk forelskelse, blomster, sommerfugle og længselsfulde sukke. Det handler om voksne menneskers erotiske begær. I modsætning til de fleste af sine forgængere og samtidige i romantikken interesserede Wagner sig ikke for den ulegemlige platoniske forelskelse eller kærlighed. Selv relationen mellem de unge elskende Walther og Eva i ”Mestersangerne” er meget mere end blot ”forelskelse”. Som Eva siger: ”Das war ein Müssen, war ein Zwang!” – noget som kan gøre én bange.

Fortsätt läsa ”Teser om ”Parsifal””

Lisztporträtt och ett svenskt öronvittne

1. Franz Liszt, teckning av Fritz von Dardel 1846.

Av Göran Tegnér

Fritz von Dardel var militär, hovman och konstnär (1817–1901), och har redan presenterats i Vivaopera med en teckning av bl.a. sångaren Francesco Ciaffei; han hade studerat i Paris, i både Léon Cogniets och Eugène Lamis ateljéer. I sina minnen, utgivna i början av 1900-talet, berättar han om bakgrunden till den intressanta teckningen ovan.

Fortsätt läsa ”Lisztporträtt och ett svenskt öronvittne”

Hugo Rosén om Wagners livsverk

AV Nils-Göran Olve och Astrid Haugland

Carl Hugo Rosén (1887-1963) var docent i dogmatik vid Lunds universitet och lektor i kristendomskunskap och filosofi vid Lunds katedralskola. Han var även prästvigd.

Vid sin död lämnade Rosén efter sig 150 prydligt handskrivna sidor om Wagners livsverk.

Fortsätt läsa ”Hugo Rosén om Wagners livsverk”

Vem var Hugo Rosén?

Hugo Rosén på Stockholmsoperan med sin fru Elsa och dotter Ingegerd 1953. De sitter i tredje radens foajé och väntar på att spelet ska börja.

AV ASTRID HAUGLAND

I sitt efterlämnade manuskript ”Wagners livsverk, en studie” sökte teologen och skolmannen Hugo Rosén (1887-1963) en djupare förståelse för vad Wagner egentligen ville förmedla i sina verk. Men vem var Hugo Rosén?

Fortsätt läsa ”Vem var Hugo Rosén?”

Hugo Rosén om Wagners livsverk – Innehållsförteckning

I sitt efterlämnade manuskript “Wagners livsverk, en studie”, slutfört 1958, men aldrig tidigare publicerat, sökte Hugo Rosén en djupare förståelse för vad Wagner egentligen ville förmedla i sina verk.

Innehållsförteckningen nedan länkar till kapitlen i Hugo Roséns manuskript.

INLEDNING

I FORMEN


Wagners livsverk – en studie. INLEDNING

Av Hugo Rosén

Viljan eller  jaget, som för filosofen Fichte varit den transcendentala förutsättningen för fenomenvärlden, drogs av Schelling och Schopenhauer in i denna värld såsom dess intimaste och mest centrala erfarenhet. Och denna dunkla, halvmedvetna, genom hela tillvaron böljande aktivitet var för dem ˮtinget i sigˮ, den objektiva verkligheten, som alltså var direkt åtkomlig för erfarenheten.

Fortsätt läsa ”Wagners livsverk – en studie. INLEDNING”

Wagners livsverk – en studie. I FORMEN

Av Hugo Rosén

ˮNun sang er, wie er mußt’
und wie er mußt’, so konnt’ er’s,
das merkt’ ich ganz besonders.ˮ

(Nu sjöng han, som han måste
och som han måste, så kunde han,
det märkte jag helt bestämt.)

Meistersinger, akt II

Den som vill känna Wagner som andlig makt bör gå direkt till hans levande konst; är någon okänslig för den kan han knappast förstå de långa utredningar, varmed Wagner omkring år 1850 försökte motivera den för sig själv och samtiden.

Fortsätt läsa ”Wagners livsverk – en studie. I FORMEN”

Wagners livsverk – en studie. II INNEHÅLLET (Inledningsord)

Av Hugo Rosén

Inledningsord

Nästan alla musikverk för scenen handlar på ett eller annat sätt om kärleken mellan könen. Men i regel tas den som något givet. Den kan ge anledning till en massa tragiska konflikter, men själv är den inget problem. Och den tas inte alltid på allvar; ofta kan den få en lekfull behandling. Men för Richard Wagner är könskärleken eller sexualiteten det allvarligaste av alla personliga problem.

Fortsätt läsa ”Wagners livsverk – en studie. II INNEHÅLLET (Inledningsord)”

Wagners livsverk – en studie. II INNEHÅLLET (1)

Av Hugo Rosén

1. Konstnärens önskedrömmar

Wagner biktar sig i sina verk. Huvudpersonen är därför alltid han själv, en gestalt som jag vill kalla ˮbekännarenˮ. Denne saknas aldrig, men i ett par av de tidigare verken uppfattar han sig själv uteslutande som konstnär, ja identifierar sig med sitt konstnärliga allvar och har därför ingenting att ångra.

Fortsätt läsa ”Wagners livsverk – en studie. II INNEHÅLLET (1)”

Wagners livsverk – en studie. II INNEHÅLLET (2)

Av Hugo Rosén

2. Ynglingens bikt

Den avlägges öppet och hänsynslöst av den medeltida sångaren Tannhäuser i det verk som bär hans namn och som är Wagners rättframmaste. Utan långsökt symbolik går han rakt på saken: det sexuella nödläget hos den unge man som av hjärtat dras åt ett håll, av sinnena åt ett annat.

Fortsätt läsa ”Wagners livsverk – en studie. II INNEHÅLLET (2)”

Wagners livsverk – en studie. II INNEHÅLLET (3)

Av Hugo Rosén

3. Sången om frihet från träldom under lagen

När Tannhäuser vill tillbaka till Venusberget, är det enligt Wagner icke av längtan efter glädje och lust utan av hat mot denna kalla, konventionella värld, som icke förstår hans hjärtas glöd. Det är detta hat, som gör Wagner till revolutionär d.v.s. inblandar honom i de politiska oroligheterna 1849-49.

Fortsätt läsa ”Wagners livsverk – en studie. II INNEHÅLLET (3)”

Wagners livsverk – en studie. II INNEHÅLLET (4)

Av Hugo Rosén

4. Kris

ˮHeil dem Tranke, Heil seinem Saft, Heil seines Zaubers hehrer Kraftˮ
(Välsignade brygd! Välsignade dryck! Välsignad vare dess magiska kraft!) (Tristan Akt II)
ˮVerflucht sei, furchtbarer Trankˮ (Förbannad vare du hemska dryck!) (Tristan Akt III)

ˮDryckenˮ, den s.k. kärleksdrycken, är sexualitetens symbol. Den prisas, emedan den frigör individen från världsligheten; den förbannas, emedan den, tömd ända till dräggen, gör honom omöjlig i denna världen d.v.s. i vanlig mening livsoduglig.

Fortsätt läsa ”Wagners livsverk – en studie. II INNEHÅLLET (4)”

Wagners livsverk – en studie. II INNEHÅLLET (5 – I)

Av Hugo Rosén

5. Rik höst. Del I

Början av 60-talet är den oroligaste tiden i Wagners på oro så rika liv. Utifrån sedd, gör den intryck av ett rastlöst kringflackande. Efter att förgäves ha försökt få ˮTristanˮ uppförd i Karlsruhe, där storhertiginnan gynnade honom, vände sig Wagner hösten 1859 till Paris, närmast med den förflugna tanken att där få sitt verk framfört med tyska sångare.

Fortsätt läsa ”Wagners livsverk – en studie. II INNEHÅLLET (5 – I)”

Wagners livsverk – en studie. II INNEHÅLLET (5 – II)

Av Hugo Rosén

5. Rik höst. Del II

Ja, Cosima blev faktiskt kungens förtrogna. På en gång vördnadsfullt och förtroligt invigde hon honom i sina bekymmer och förhoppningar, stärkte hans vacklande självkänsla och fick mer än en gång bilägga misshälligheter mellan kungen och Wagner, som var på sitt sätt tillhörde vatum irritabile genus (Skaldernas retliga släkte).

Fortsätt läsa ”Wagners livsverk – en studie. II INNEHÅLLET (5 – II)”

Wagners livsverk – en studie. II INNEHÅLLET (5 – III)

Av Hugo Rosén

5. Rik höst. Del III

I ett bittert brev av den 15 sept. 1869 till Cosimas halvsyster skriver Bülow att det enklaste sättet för honom att lösa frågan skulle varit att beröva sig livet och ˮmåhända hade jag icke tvekat, om jag hos en annan person – lika sublim i sina verk som avskyvärd i sina handlingar – hade märkt minsta bemödande om lojalitet, minsta – om än så flyktiga, hederskänsla.ˮ Wagner var så a-moralisk som en riktig romantiker i värsta fall kan bli.

Fortsätt läsa ”Wagners livsverk – en studie. II INNEHÅLLET (5 – III)”

Wagners livsverk – en studie. II INNEHÅLLET (5 – IV)

Av Hugo Rosén

5. Rik höst. Del IV. (Sista delen.)

När hörde Wagner i sin själ första gången denna ton – tonen från himlen? Det är, strängt taget, omöjligt att säga, men vi ha dock en bestämd hållpunkt. Långfredagen 1857 vandrade Wagner ut till den gröna kullen vid Zürichersjön, där hans vän Otto Wesendonk, ordnat åt honom en fristad, som skulle ge honom ostörd arbetsro under hans återstående dagar. Han kände sig försonad med livet och fylld av vördnadsfull ömhet mot allt levande.

Fortsätt läsa ”Wagners livsverk – en studie. II INNEHÅLLET (5 – IV)”

Vem firar Engelbert Humperdinck?

Public domain, via Wikimedia Commons

Av Nils-Göran Olve

I början av 2021 skrev jag om tonsättarjubilarer för ett annat forum. Engelbert Humperdinck fick bara tolv rader – lite snålt tycker jag nu, men att fira att någon har dött är kanske inte så lockande. I höst var det 100 år sedan det skedde (den 27 september), och han var då 67 år.

Fortsätt läsa ”Vem firar Engelbert Humperdinck?”

1871 års män – Mahlerpionjärer på skiva

Oskar Fried (av Nicola Perscheid, Berlin 1910), Leo Blech (av Nicola Perscheid, Berlin 1910), Willhelm Mengelberg (av Jacob Merkelbach). Alla från Public domain, Wikimedia Commons

Av Nils-Göran Olve

Den här artikeln är en hyllning till tre grammofonpionjärer som är de tidigast födda vars inspelningar av Mahlersymfonier vi har möjlighet att höra: Oskar Fried (1871–1941), Leo Blech (1871–1958) och Willem Mengelberg (1871–1951).

Fortsätt läsa ”1871 års män – Mahlerpionjärer på skiva”

Forholdet mellem ord og toner hos Wagner

Emnet for disse betragtninger er enormt og er allerede gjort til genstand for et tusindtal af læseværdige – og endnu flere ulæselige – fremstillinger. Dette kan måske retfærdiggøre følgende ultrakorte resumé.

Wagneriana: af Henrik Nebelong

Først trykt i Tidsskriftet Spring nr. 21, 2012

Fortsätt läsa ”Forholdet mellem ord og toner hos Wagner”

Det fullendte fragment

Om Arnold Schönbergs “Moses und Aron

AV ARNFINN BØ-RYGG

Denne artikkelen er tidligere publisert i “Studia Musicologica Norvegica” nr. 39/2013. Vivaopera publiserer den med tillatelse fra forlaget Idunn og författeren.

Summary: This article discusses several aspects of Schoenberg’s opera Moses und Aron. The main focus, however, is the question as to whether the unrepresentable, the absolute, or God, can be represented.

The author reaches the conclusion that it cannot (a view shared by Adorno, Lyotard and Kerling), although God is to be heard (as many voices). In Moses und Aron, Schoenberg takes what might be called the problem of representation to its limits. It follows that, since the opera is a fragment, it is a necessary fragment, a “fulfilled fragment”.

Fortsätt läsa ”Det fullendte fragment”

“Moses, det är jag det” – en minnesstund i tolv toner

Medan han låg i sängen på palliativ avdelning på Långbro Park i december 2019 och visste att döden obarmhärtigt närmade sig, började min man Ingemar Lagerholm att planera en helt speciell minnesstund för sig själv.

Av Astrid Haugland

Ingemar ville samla människor som var och en hade betytt mycket för honom under kortare eller längre tid, någon gång i livet. Alla utvalda var personer som delade hans intresse för musik. Temat vi skulle samlas kring var Arnold Schönbergs opera ”MOSES och ARON”.

Det var med en känsla av högtid och vördnad jag tog emot en handskriven lista med namn på inbjudna gäster och uppdraget att genomföra minnesstunden. Den skulle äga rum i vårt hem ”Villa Vodano”. Datum blev bestämt till söndagen den 9 februari 2020. Det var då klart att Ingemar inte själv skulle kunna närvara.

Strax före klockan 15 den aktuella söndagen samlades femton personer på Vrånvägen 1A. Fortsätt läsa ”“Moses, det är jag det” – en minnesstund i tolv toner”

“Moses och Aron” – en svår nöt att knäcka?

Den starka ställning Schönberg-eleven Alban Berg har som musikdramatiker genom sitt verk Wozzeck, gör det lätt att dra slutsatsen att Arnold Schönberg själv inte var särdeles intresserad av musikdramatik, att han överlät den saken åt Berg.

Ingemar Schmidt-(Lagerholm) presenterar Arnold Schönbergs opera “Moses och Aron” under en sammankomst på Diskofilklubben i Lund, 1959inkl. kort handlingssammandrag med analys.

Detta vore emellertid grovt felaktigt ty vi har åtskilliga musikdramatiska verk från Schönbergs hand även om inte alla så lätt kan karakteriseras som operor.

Men vi måste veta att det förutom dagens “Moses och Aron” existerar tre enaktare: monodramat “Erwartung” från 1909, den som musikdrama rubricerade “Die glückliche Hand” från 1913 samt den komiska operan “Von heute auf morgen” från 1929.

“Moses und Aron” har dock inget gemensamt med dessa verk. Fortsätt läsa ”“Moses och Aron” – en svår nöt att knäcka?”

”Moses och Aron” – imponerande men osensuell

Schönbergs opera “Moses och Aron” hade svensk premiär på Kungliga Operan i Stockholm 26 oktober 1973 som ett gästspel av Deutsche Oper am Rhein. Leif Aare recenserar i Dagens Nyheter den 28 oktober och jämför med Götz Friedrichs uppsättning i Wien samma år.

Operans programhäfte till “Moses och Aron”1973 med Ingemar Lagerholms anteckning på omslaget.

Tidigare publicerat i ”Dagens Nyheter” den 28 oktober 1973.

TEXT: Leif Aare

Arnold Schönbergs ofullbordade kolossalopera “Moses och Aron” handlar ytligt sett om judarnas uttåg ur Egypten och deras väg mot det förlovade landet. Men viktiga­re är det inre dramat, som beskri­ver motsättningen mellan två gudsbegrepp: Gud som en otänkbar tanke, som omöjlig att beskri­va och föreställa sig, Gud som ren abstraktion mot Gud som bild och föreställning, som sensuell makt. Fortsätt läsa ””Moses och Aron” – imponerande men osensuell”

Schönbergs opera “Moses och Aron” en omskakande upplevelse

Götz Friedrichs uppsättning på Wienoperan av Schönbergs opera “Moses och Aron” var en av de mest överväldigande och omskakande upplevelser någon scen kan bjuda, skrev LEIF AARE i sin rapport från festveckorna i Wien 1973.

Tidigare publicerat i ”Dagens Nyheter” den 28 maj 1973.

TEXT: Leif Aare

Arnold Schönberg, tolvtonsexpressionismens mästare, är fortfa­rande inte erkänd i hemstaden Wien, och hans utsikter hos den konservativa publiken kunde inte gärna förbättras av att hans verk iscensattes av en känd vänsterintellektuell. Trodde jag. Men jag trodde fel. Fortsätt läsa ”Schönbergs opera “Moses och Aron” en omskakande upplevelse”

En kærlighedshistorie – Wagner og Mathilde Wesendonk

Den schweiziske digterinde Mathilde Wesendonk blev i 1850erne Wagners muse og elskede. I et digt taler hun om en engel, der er steget ned fra himlen til hende; englen er tydeligvis Wagner. Så selvom de fleste så og ser ham som en mellemting mellem en skidt karl og en djævel, så var der altså dog én, der så ham som en engel.

T.v. Richard Wagner af Cäsar Willich, ca 1862.
T.h. Mathilde Wesendonk af Karl Ferdinand Sohn, 1850
(Wikimedia Commons)

Wagneriana: Af Henrik Nebelong

(Foredrag i Metronomen, Frederiksberg, 2014)

Vi starter i året 1852. Wagner er 39 år gammel. Han giftede sig som helt ung med en smuk skuespillerinde – 4 år ældre end ham selv og enlig mor. Nu er ægteskabet, der er barnløst, slidt op. En sangerinde kalder ham direkte for ”Ehekrüppel” – ægteskabskrøbling.

Hustruen, Minna, kan ikke forstå hans musik. Og fra 1848 blev alt bare værre og værre. Wagner, der var kongelig hofkapelmester i Sachsen hovedstad Dresden, blev en af de ledende revolutionære under de politiske uroligheder, der kulminerede med opstanden i Dresden i 1849. Wagner og Minna måtte flygte til Schweiz. Fortsätt läsa ”En kærlighedshistorie – Wagner og Mathilde Wesendonk”