Wagners livsverk: Innehållsförteckning
5. Rik höst. Del III. Sidan 5
I ˮGötterdämmerungˮ, efter Siegfrieds avsked från Brünnhilde, avvecklar han nu sin sexualoptimism. Den visade sig icke hålla provet. När Siegfried på sin rhenfärd kommer till gibichungarnas hall vid stranden, finner han där de båda alltför ljusblåögda och lättlockade kungabarnen Gunther och hans syster Gutrune, som man knappt kan låta bli att kalla för en liten gås, och deras så mycket skarpögdare halvbror, den mörke Hagen, sitta samlade till ett slags familjeråd.
Tillfrågad av Gunther efter ett verkligt ståndsmässigt giftermål, svarar han:
ˮEin Weib weiss ich, das herrlichste der Welt; auf Felsen hoch ihr Sitz, ein Feuer umbrennt ihren Saal; nur wer durch das Feuer bricht darf Brünnhildes Freier seinˮ
(En kvinna är mig bekant, den härligaste i världen – högst på en klippa har hon sitt säte, eld flammar kring hennes sal. Blott den som genomtränger elden får Brünnhildes friare vara.).
Gunther tycker, att det är i svåraste laget, men Hagen svarar, att det skulle kunna gå med hjälp av Siegfried, som nog kunde vinnas, t.ex. genom Gutrune. Hon har med spänt intresse lyssnat till Hagens berättelse om Siegfrieds bragder och är skolflicksaktigt nyfiken på den unge, stilige hjälten, som hon hoppas någon gång få se.
Den önskan blir snart uppfylld. Siegfried nalkas på floden och tas emot ytterst förekommande av Gunther, som inte behöver vänta länge på den utlovade undsättningen. Gutrune kommer från de inre gemaken med ett dryckeshorn, fyllt med den märkliga dryck, som enligt Hagen skall ur Siegfrieds medvetande utplåna varje minne av att han någonsin ägt en kvinna och göra honom häftigt förälskad i Gutrune.
En sådan dryck är ju otrolig t.o.m. i en saga, men är icke desto mindre absolut nödvändig i sammanhanget för att på något vis förklara något så oerhört och orimligt som Siegfrieds otrohet mot Brünnhilde. Hans karaktärsbild skulle bli fullständigt vanställd, om man ej här fick skjuta in en mekanisk orsak, vartill han personligen är oskyldig. Det märkvärdigaste är nu, att Wagner faktiskt nästan får oss till att tro på miraklet. Siegfried håller tankfullt hornet framför sig och säger för sig själv: ˮVergäss’ ich alles, was du mir gabst, von einer Lehre lass’ ich doch nie; den ersten Trunk zu treuer Minne, Brünnhilde, bring’ ich dirˮ (Om jag så glömmer allt du mig sagt, ett har jag lärt, som jag aldrig skall glömma: − Den första skål för trogen kärlek bringar jag dig, Brünnhilde!).
Under det långa orkestertremolot, medan han dricker, sänker sig en dimma över hans minne och lägrar sig däröver med ett par vidunderliga ackord (p.p.p). Sällan har Wagner så väl förtjänat kallas trollkarl. En kort stund senare är dimman nära att skingras. Det är, då Gunther bekänner, att hans håg står till den kanske mest svåråtkomliga av alla kvinnor: ˮAuf Felsen hoch ihr Sitz, ein Feuer umbrennt den Saalˮ( högst på en klippa har hon sitt säte, eld flammar kring hennes sal) – – de välkända orden upprepas av Siegfried ˮmit der heftigsten Anstrengung um eine Erinnerung festzuhaltenˮ( med den största ansträngning för att hålla fast vid ett minne). Det misslyckas; töcknet sänker sig åter över själsdjupen. Snart har han beseglat sin nya älskog genom att ingå fostbrödralag med Gunther och är med honom på väg utför Rhen till Brünnhildes klippa för att erövra henne åt sin vän.
Hagen sitter orörlig på vakt vid dörrposten, i dyster triumf över att de ljusa hjältarna till sist ändå gå hans ärenden: ˮIhr freien Söhne, frohe Gesellen, segelt nur lustig dahin. Dünkt er euch niedrich, Ihr dient ihm doch, des Nieblungen Sohn.ˮ (Ni fria söner, glada kumpaner, segla ni bara lustigt iväg. Tycks han er simpel går ni ändå hans vägar, Nieblungens son.)
5. Rik höst. Del III. Sidan 5