Wagners livsverk: Innehållsförteckning
5. Rik höst. Del III. Sidan 3
Nu vidtog också alla dessa ekonomiska underhandlingar och uppgörelser, som voro absolut nödvändiga för den som ville bygga en mönsterteater efter sitt eget huvud, men som Wagner själv hade mer sinne för än hans ovärldslige unge vän. För honom var det pinsamt att från den rena bergluften i Schweiz dyka in i det tyska affärslivets blandade dofter. Han följde med ett stycke. Han var med, när Wagner på sin 59-årsdag lade grundstenen till sitt festspelshus med orden: ˮSei gesegnet, mein Stein, stehe lang und halte fest!ˮ (Var välsignad, min sten, stå länge och orubbligt!) och bevittnade Wagners inåtvända och fjärrsynta blick, när han åter steg upp i sin vagn. Och han var med när Beethovens nionde på eftermiddagen gavs i markgrevarnas gamla rokokoteater som en anknytning och en invigning.
För övrigt förhöll sig Nietzsche likgiltig till det alltmer stegrade sällskapslivet kring Wagner. För denne var det nog personligen mest glädjande att han nu återfick ett par vänner i särklass, som hållit på att komma bort, kung Ludwig och Franz Liszt. Den förre lyckönskade telegrafiskt; till Liszt hade Wagner den 18 maj skrivit: ˮDu kamst in mein Leben als der grösste Mensch, an den ich je die vertrauten Freundesanrede richten durfte. – Du warst der erste, der durch seine Liebe mich adelte; zu einem zweiten, höheren Leben bin ich ihr nun vermählt und vermag was ich nie allein vermocht hätte.ˮ (Du kom in i mitt liv som den största människa till vilken jag någonsin tilläts rikta en förtrolig vänskapshälsning. Du var den förste som genom sin kärlek förädlade mig; med den är jag nu förenad inför ett andra, högre liv och förmår vad jag aldrig hade kunnat genomföra ensam.)
Redan den 20 fick han svaret från Liszt, där denne hoppades, att alla skiljande skuggor snart skulle skingras. Därmed dröjde det ej så länge. I september reste Wagner och Cosima på besök till Liszt i Weimar, i oktober kom Liszt till Bayreuth. Samma höst flyttade Wagner in till staden och bodde där i Dammallén i väntan på, att hans villa, som höll på att byggas, skulle bli färdig. Men han var sällan hemma. Han reste runt i Tyskland för att samla lämplig personal för festspelen och under 1873 framför allt pengar genom konserter. Den 3 aug. kunde den nya teatern visserligen fira taklagsöl. Men därmed avstannade bygget, och det såg ut som om man inte skulle komma längre. Då ingrep kung Ludwig den 25 jan. 1874: ˮNein, nein! So soll es nicht enden! Es muss da geholfen werden!ˮ (Nej, Nej! Så får det inte sluta! Här måste det hjälpas till.) Han beviljade ett förskott på 100 000 thaler, och därmed var Bayreuth räddat.
I april detta år flyttade Wagner in i den nybyggda villa, som skulle bli hans slutliga hem och som han kallade Wahnfried, därför att hans Wähnen (inbillningar) där kom till ro. Samma kväll de flyttat in gingo makarna ut på balkongen och betraktade den vårliga trädgården. Wagner sade: ˮTill vår lycka, till vår frid, till vår ålders höstˮ. Den 21 nov. detta år skrev han på sista sidan av sin ˮGötterdämmerungˮ: ˮAvslutat på Wahnfried.ˮ Förra delen av år 1875 måste Wagner för att stärka ekonomien åter ut på vidsträckta konsertresor. I Budapest spelade Liszt än en gång offentligt för Bayreuths sak. Framåt hösten repeterades det i festspelshuset under Wagners högst personliga ledning. Som enväldig överregissör och obestridd auktoritet styrde han allt – ofta från ett litet bord i ett hörn av scenen, där en fotogenlampa lyste över partituret. Hans livliga personinstruktion torde ha varit oförglömlig för alla, som blev föremål för den.
5. Rik höst. Del III. Sidan 3