Wagners livsverk: Innehållsförteckning
5. Rik höst. Del III. Sidan 2
Nu började hans verk gå sitt segertåg över världen. I Frankrike följdes de tyska vapnens seger förvånande snabbt av Richard Wagners. Det avgörande slaget om Italien vanns, då Teatro Communale i Bologna med stor framgång uppförde Lohengrin. Som alltid, då en ny konst slår igenom, kom initiativet uppifrån, från finsmakarna. Men smaken för Wagner har hållit sig märkvärdigt väl i de romanska länderna, särskilt Paris. Även den stora publiken har i förvånande utsträckning låtit sig erövras. Det tyder på att den wagnerska musikens intensiva och extatiska art har rört vid besläktade strängar i den romanska folksjälen. Det keltiska inslaget hos fransmännen kan ha bidragit till att göra dem mottagliga för Tristan, och det har med rätta talats om ˮitalianismerˮ i detta verk (akt II). För övrigt yttrade sig Wagner på äldre dagar mycket erkännande om italiensk musik och tålde icke, att hans fanatiska anhängare visade sitt nit genom att nedsätta den.
Vintern 71-72 medförde ännu en stor glädje. Nietzsches verk ˮDie Geburt der Tragödie aus dem Geiste der Musikˮ, där han påvisade att den dionysiska livsberusningen låg bakom den antika tragedin lika väl som bakom Wagners musikdrama, kom ut den 2 jan. 1872 och skickades naturligtvis omedelbart till Wagner av författaren. Han skrev: ˮNi skall finna, att jag på varje sida sökt tacka Er för vad ni givit mig. Jag känner med stolthet, att jag hör till de utvalda och att man alltid kommer att nämna mitt namn tillsammans med Edert.ˮ Wagner svarade: ˮJag har aldrig läst något så underbart som Er bok.ˮ
I Bayreuth fick Wagner två pålitliga stöd i bankiren Feustel och borgmästaren Muncker, som båda till fullo insågo, vilka framtidsutsikter som nu öppnade sig för deras stad. Den 22-24 april 1872 flyttade Wagner dit på allvar och slog sig till en början ned på det lantliga slottet ˮDie Fantasieˮ utanför staden. Den 25 april kom Nietzsche till Tribschen och fann fru Cosima ensam hemma i de halvtomma rummen. Efter en stund häpnade hon över att höra underbara toner. Det var Nietzsche som slagit sig ned vid flygeln mitt bland halvfyllda lårar och nu spelade sin drömska längtan, sin vänskap, sitt tack för gångna år – hela sin musikaliska själ; hans hårda vilja, hans skarpa intellekt skulle senare föra honom på andra vägar men aldrig förändra hans hjärtas mantalsskrivningsort. Den var och förblev Tribschen, die Insel der Seligen. ˮDiese drei Jahre,ˮ skrev han, ˮdie ich in der Nähe von Tribschen verbrachte, in denen ich 23 Besuche dort gemacht habe, – was bedeuten sie für mich! Fehlten sie mir, was wäre ich!ˮ (Dessa tre åren som jag tillbringade nära Tribschen, under vilka jag gjorde 23 besök där − vad betydde de för mig? Vad hade jag varit om jag inte hade haft dem?)
Nu kom en annan tid, då verket från drömmarnas värld skulle föras ut i det kalla rampljuset och vädja till mängdens bifall − och det var ingenting för Nietzsche. Han bekänner öppet: ˮich bin wesentlich antitheatralisch geartet, ich habe gegen das Theater, diese Massenkunst par excellence, den tiefen Hohn auf dem Grunde meiner Seele – -. In das Theater bringt niemand die feinsten Sinne seiner Kunst mit − es fehlt die Einsamkeit, alles Vollkomme verträgt keine Zeugen.ˮ
(Jag är i allt väsentligt antiteatraliskt skapt; mot teatern, denna massornas konst framför alla andra känner jag från botten av min själ det djupaste förakt – -. Till teatern tar ingen med sig sin finaste känsla för konst – där saknas ensamheten, och det som är fullkomligt tål inga vittnen.)
5. Rik höst. Del III. Sidan 2