Wagners livsverk: Innehållsförteckning
5. Rik höst. Del III. Sidan 8
Visar nu icke detta en upprörande brist på livsallvar, blottar det icke en gapande klyfta mellan liv och lära? Själv har Wagner bestämt förnekat, att hans verk blott skulle återspegla hans upplevelser. Naturligtvis gäller om honom liksom om alla stora konstnärer ˮatt hans verk äro den rika blomningen av hans ständigt förnyade inre livˮ; det var han den siste att bestrida. Han ville blott avvärja ett farligt missförstånd. Han påstod, att vad som sporrat honom till skapargärning var en inneboende drift, icke en önskan att uppleva sig själv på nytt. Och säkerligen förhöll det sig så.
Det som tvang honom att skapa var ett oavvisligt behov att lösa det sexuella problemet, som var hans egentliga livsproblem. Drivkraften kom icke utifrån, varken från kvinnor, som han älskat, eller från filosofer, som han beundrat. Det som drev verket fram var sexualitetens egen inneboende dialektik, som tidigt gjorde sig gällande även i sina dystraste aspekter. Därför är det alldeles förfelat att framställa sexualiteten i Parsifal som symptom av en viss ålderdomssvaghet, såsom Thomas Mann faktiskt gör på ett ställe (”Leiden und Grösse der Meister” s. 126): ˮDer Künstler ehrt seine Biographie. Er gibt sich den verschiedenen physiologischen Stimmungen der Lebensalter hin und stellt sie in Werken dar, die einander geistig widersprechen, die aber alle schön und erhaltenswert sind.ˮ
(Konstnären hedrar sin biografi. Han ger sig hän till sin levnadsålders olika fysiologiska stämningar och presenterar dem i verk som andligt strider mot varandra, men som alla är vackra och värda att bevara.)
Javäl, men detta betyder icke att de nämnda ˮstämningarnaˮ skulle ˮefterträdaˮ d.v.s. avlösa varandra. De äro båda med från början och ge varandra relief. Redan Tannhäuser talar om de heta banden nästan lika intensivt som Tristan och Amfortas. Visst står detta i motsats till den sexualoptimism, som vi känna från Ringen, men denna motsägelse är av samma art som den emellan personlig och opersonlig d.v.s. lastbar könskärlek; de bekämpa varandra alltid i någon mån även hos samma person; därför kan han icke skyllas för bristande sanning, om han påvisar det ena och fördömer det andra; de leva i ständig strid. Parsifal vederlägger icke den unge Siegfried; han kompletterar honom. Och därför får man på inga villkor framställa Parsifal inför Kundry som analogi till Siegfried inför Brünnhilde. Välsungen och valkyrian äro ett hjärta och en själ; deras kärlek är fullt personlig.
Kundry är knappast en person, snarare en personifikation av ˮkvinnanˮ, som i alla tider sökt efter den verklige d.v.s. den verkligt starke mannen − stark nog ej blott att famna henne utan också att ˮdröja och försakaˮ när så krävs. Givetvis är det den virila styrkan, potensen, som kvinnan i första hand fordrar av den hon skall kalla man. Misstänker hon att den saknas, reser sig ur hennes djupaste naturgrund ett föraktfullt hån. Det är detta hån, vi höra i blomsterflickornas fnitter, när Parsifal inte tycks fråga efter dem.
Samma hån var det som ljöd ur Kundrys gälla skratt, när hon såg den törnekrönte bära sitt kors. Men hon upptäckte då hos honom den kärlek, som icke växlar med den naturliga böjelsen och som icke söker sitt eget. Nästan genast slår det henne, att hon har hånat det bästa inom sig själv, den ömsinta godhet, som står över sexualiteten och hos henne hittills blott slumrat i väntan på det genombrott, som skall höja den över alla naturgivna tendenser och göra den till hennes livs bärande makt.
5. Rik höst. Del III. Sidan 8