Om vad handlar Parsifal?

Ferdinand Leeke (1920) – Parsifal på väg till Graalslottet. Picryl. Public domain.

Av Nils-Göran Olve

Artikeln publicerades första gång i september 2013 i OV-Revyn, medlemstidning för OperaVännerna vid Kungliga Operan.

Tolkningsmöjligheterna när det gäller Parsifal är många, samtidigt som verket är så krävande att framföra att få städer förunnas mer än en uppsättning vart tjugonde år eller så – med risk att varje generation operabesökare får en ensidig bild av verket.

Därför var det bra när både Karlstad och Göteborg gav Parsifal på två helt olika vis med någon månads mellanrum 2007, och vi var inte så få som passade på att se båda. I Malmö och Köpenhamn kunde man se två uppsättningar samtidigt våren 2012. Stockholmsoperans senaste uppsättning kom 1995 och gavs sista gången 2003, och nu är det dags igen.

Fortsätt läsa ”Om vad handlar Parsifal?”

”Vet du vad du såg?”

Susanne Resmark som Kundry och Thomas Mohr som Parsifal i Malmö 2012. Regissör Stefan Johansson. Foto: Yvonne Erlandsson

Av Nils-Göran Olve (2012)

Operaregissörer iscensätter sig själva, lika mycket som det verk som teatern anger på affischen. Kanske är det den enkla förklaringen till att Malmös och Köpenhamns uppsättningar av Parsifal bara har Wagners musik och handlingens yttre drag gemensamt.

Att just Parsifal anses föregripa psykoanalys några decennier före Freud gör förstås verket extra lämpat för regissörer att söka djupare mening. Eller avslöja sig själva. Resultatet blev denna gång två psykologiska ”Parsifall”, välgjorda och intressanta var och en på sitt sätt.

Fortsätt läsa ””Vet du vad du såg?””

Varför Butterfly ändå spelas

När Kungliga Operan i Stockholm sätter upp ”Madame Butterfly” hösten 2023 är det japanska Eri Nakamura som sjunger Cio-Cio-San (Madama Butterfly). Copyright / foto: Kungliga Operan / Markus Gårder

Av Nils-Göran Olve

Premiären på “Madama Butterfly” på La Scala i Milano den 17 februari 1904 hör till en utvald skara av fiaskon som drabbat sedermera berömda verk: “Barberaren i Sevilla”, “Carmen” (fast det tycks ha gått mindre illa) och “Våroffer”.

Fortsätt läsa ”Varför Butterfly ändå spelas”

Pelléas gåtfulla klarhet

Den skotska sopranen Mary Garden som Méĺisande i Claude Debussy’s opera “Pelléas et Mélisande”. Mary Garden valdes av Debussy för rollen som Mélisande inför premiären 1902. Wikimedia Commons.

Av Nils-Göran Olve

“Hon var en stackars liten gåtfull varelse, som vi alla.” Så säger gamle Arkel om Mélisande nära slutet av Claude Debussys opera “Pelléas och Mélisande”.

Fortsätt läsa ”Pelléas gåtfulla klarhet”

Renässans för fransk opera

Foto: Astrid Haugland

Av Nils-Göran Olve

”Palazzetto Bru Zane” ligger i Venedig och rymmer ett forskningscenter som enligt sin hemsida verkar för återupptäckt och internationell spridning av franskt musikarv från åren 1780–1920, ”det långa 1800-talet”. Centret ägnar sig särskilt åt operor och operetter som görs spelbara, framförs och publiceras på cd, men även andra genrer förekommer.

Fortsätt läsa ”Renässans för fransk opera”

Om repriser – apropå Gert Cervin (1958)

Av Nils-Göran Olve

Diskofilen Cervin ville ha fler repriser. Numera finns många historiska live-framföranden på skiva som visar att dirigenter på hans tid gjorde repriser något oftare i verkligheten än på inspelningar. Men både live och inspelat är mitt intryck att han fick som han ville: numera är repriser inte alls ovanliga.

Att de så ofta utelämnades under halvseklet 1930–80 och ibland alltjämt tror jag hade flera orsaker.

Fortsätt läsa ”Om repriser – apropå Gert Cervin (1958)”

Hugo Rosén om Wagners livsverk

AV Nils-Göran Olve och Astrid Haugland

Carl Hugo Rosén (1887-1963) var docent i dogmatik vid Lunds universitet och lektor i kristendomskunskap och filosofi vid Lunds katedralskola. Han var även prästvigd.

Vid sin död lämnade Rosén efter sig 150 prydligt handskrivna sidor om Wagners livsverk.

Fortsätt läsa ”Hugo Rosén om Wagners livsverk”

Opera, ekonomi, globalisering och ny start

Av Nils-Göran Olve

Opera är extremfallet som den mest personal – och resurskrävande av alla konstformer. Redan före viruskrisen undrade många hur dess framtid ser ut. I Sverige är vi vana vid att skattemedel bekostar det mesta av våra teaterbesök, men kommer det fortsatt att ha stöd bland oss skattebetalare och våra politiskt valda ombud?

Fortsätt läsa ”Opera, ekonomi, globalisering och ny start”

Vem firar Engelbert Humperdinck?

Public domain, via Wikimedia Commons

Av Nils-Göran Olve

I början av 2021 skrev jag om tonsättarjubilarer för ett annat forum. Engelbert Humperdinck fick bara tolv rader – lite snålt tycker jag nu, men att fira att någon har dött är kanske inte så lockande. I höst var det 100 år sedan det skedde (den 27 september), och han var då 67 år.

Fortsätt läsa ”Vem firar Engelbert Humperdinck?”

1871 års män – Mahlerpionjärer på skiva

Oskar Fried (av Nicola Perscheid, Berlin 1910), Leo Blech (av Nicola Perscheid, Berlin 1910), Willhelm Mengelberg (av Jacob Merkelbach). Alla från Public domain, Wikimedia Commons

Av Nils-Göran Olve

Den här artikeln är en hyllning till tre grammofonpionjärer som är de tidigast födda vars inspelningar av Mahlersymfonier vi har möjlighet att höra: Oskar Fried (1871–1941), Leo Blech (1871–1958) och Willem Mengelberg (1871–1951).

Fortsätt läsa ”1871 års män – Mahlerpionjärer på skiva”

Från “Teatrofon” till Met i HD: 130 år av livesändningar

Av Nils-Göran Olve

Så här stod det i Svenska Dagbladet våren 1887:

”Man hade nämligen anordnat plats för 25 personer, hvilka samtidigt kunde åhöra uppförandet af ”Afrikanskan” [på Kungliga Operan i Stockholm], i hvilken opera fru Lucca uppträdde. – Det var rent af öfverraskande med hvilken tydlighet dessa utmärkta apparater framförde hvar enda ton. Också voro samtliga platser ständigt upptagna, och efter slummerarian i andra akten blef förtjusningen så allmän, att åhörarne syntes frestade att deltaga i den skallande applåd som hördes ljuda i teatersalongen.”

Operautsändningar är alltså inget nytt. Den gången var det telefon som var mediet – i stereo! “Teatrofon” hette uppfinningen som levde kvar länge.

Fortsätt läsa ”Från “Teatrofon” till Met i HD: 130 år av livesändningar”

Konserter och opera efter pandemin

När öppnar konserthus och operascener igen?
När blir det som vanligt?

Av Nils-Göran Olve

Dessa frågor är förstås omöjliga att besvara, men ändå något vi ofta tänker på, vi som brukade gå på konserter, teater och opera varenda vecka, resa till föreställningar och umgås i foajéer snarare än hemma. De vi brukade se på scenen och de som jobbar bakom den har förstås ännu viktigare skäl att undra.

Svaret på den första frågan handlar om startsträckan: hur många veckor behövs för att komma i gång sedan smittalen gått ner?

Fortsätt läsa ”Konserter och opera efter pandemin”

Långt före GöteborgsOperan: svensk operetthistoria

Av Nils-Göran Olve

År 1994 invigdes GöteborgsOperan, som snart etablerade sig som en scen på hög internationell nivå. Bygget föregicks av decennier av diskussion. Vilket slags lyrisk teater behövde rikets andra stad?

Man spelade på Stora Teatern, “Storan”, invigd 1859, en teater för knappt 600 åskådare. Repertoaren var en blandning av operett och opera, man hade en permanent ensemble där det ibland ingick primadonnor av högsta klass (åtminstone efter svenska förhållanden) som Rut Jacobsson, sångare som skulle gå vidare till Stockholmsoperan som Gösta Winbergh, och trotjänare som skickligt klarade både operetter och operor. Men det var en ganska sen utveckling, och andelen opera skiftade mycket.

I ett nytt cd-album från vår flitigaste historiker vad gäller gamla ljud, Carl-Gunnar Åhlén, “Operans motiga väg till Storan – Göteborgs Lyriska Teater 100 år“; tre cd, Caprice CAP 21931, lär jag mig att opera sällan utgjorde mer än 25% av antalet föreställningar, och att det först 1920 skapades ett kommunstött bolag för att få en lokal kontinuitet i verksamheten.

Fortsätt läsa ”Långt före GöteborgsOperan: svensk operetthistoria”

Peter Cassirer sjunger opera

Under säsongerna 1956-58 medverkade Peter Cassirer i flera produktioner på Stora Teatern i Göteborg, som då var stadens musikdramatiska teater med en blandning av operett och opera på sin repertoar.

Av Nils-Göran Olve

Göteborgs stadsmuseums webb upplyser om hans roller vid teatern.

I en biografi på nätet sägs att Cirkusdirektören i Brudköpet av Smetana var hans favoritroll. Av den uppsättningen gjorde dåvarande Radiotjänst en studioinspelning 5-6 maj 1958, och därför kan vi här höra smakprov på Peter Cassirer som operasångare:

Fortsätt läsa ”Peter Cassirer sjunger opera”

Min väg till operalibrettot

När jag drabbades av opera som tioåring var jag för ung för vuxenavdelningen på Stockholms stadsbiblioteks filial 4 på Banérgatan. På barnavdelningen fanns inte mycket att läsa om opera – förutom de tre volymerna av Radiotjänsts operabok från 1940-talet. I dessa upptäckte jag för första gången handlingarna i ett urval vanliga operor.

Nils-Göran Olve berättar.

Många operor visade sig ha alltför känslosamma kärlekshistorier för min smak, men med sina annorlunda handlingar var Otello och Siegfried två operor som lockade tioåringen.

En 13 år gammal Nils-Göran Olve klädd för opera-besök.

Tretton år gammal lyckades jag få tillträde till vuxenavdelningen. Där visade det sig finnas en fascinerande särskild avdelning vars kodbeteckning jag fortfarande minns: ”Ijtca”. Det betydde operatexter i svensk översättning. Fortsätt läsa ”Min väg till operalibrettot”

Cavallins Klemperer-artikel från 1958

En kommentar av Nils-Göran Olve till artikeln “Ej som en främling”.

Under mina samtal med Ingemar Lagerholm hänvisade han ofta till sina minnen från Lund i slutet av femtiotalet, till Diskofilklubben och till sina vänner Gert Cervin och Bertil Cavallin. Det var tydligt hur han högaktade dem.

Själv köpte jag min första skiva vid den tiden, men som tioåring 1958 hade jag långt kvar till Cavallins perspektiv på Klemperer och Mozart. Mer än sextio år senare fascineras jag av ett par drag hos det han tar upp.

Ett är den analytiska ansatsen. Cavallin försöker belägga sina åsikter om Klemperers då nya lp med Mozarts symfonier nr 38 och 39 genom detaljerade hänvisningar till taktnummer, framför allt när det gäller balans mellan olika instrument och tempomodifieringar. Det är sällan vi läser sådant ens i fackpress numera. Fortsätt läsa ”Cavallins Klemperer-artikel från 1958”

Recent ”Collector’s Classics”
Caprice CDs

For Vivaopera 28 June 2019 by Nils-Göran Olve

Dear international readers!

This brief note is intended for those of you who take an interest in historical recordings of classical music, and might otherwise miss some recent Swedish issues on CDs (and downloads). They come from the indefatigable veteran restorer of Swedish sound documents Carl-Gunnar Åhlén, whose website www.aahlen.se lists a huge range of his LP and CD issues now going back 50 years. Many of these have been on the Caprice label in a series called Collector’s Classics, whose issues always come with long and informative notes by Carl-Gunnar. In recent years, and like many small-label releases, you almost need to know about their existence to find them, and sadly the extensive texts are given only in Swedish.

Collector’s Classics Volume 15 can be translated “Under the composer’s baton” (“Under tonsättarens taktpinne”) and consists of one CD each for Swedish composers Kurt Atterberg, Lars-Erik Larsson and Ingvar Lidholm – three important figures in Swedish music during most of the 20th century.

Fortsätt läsa ”Recent ”Collector’s Classics”
Caprice CDs”

“Drot og Marsk” – en dansk nationalopera?

Först lite basfakta. Peter Heise hette tonsättaren som levde 1830-1879. Han är mest känd för sina över 300 solosånger, även om det finns en symfoni, kammar- och scenmusik samt körsånger. Och så “Drot og Marsk”, vars titel Det Kongelige Teater i sin förhandsreklam inför årets nyuppsättning fann anledning att förklara: ”Kongen og generalen”.

Peter Heise: “Drot og Marsk”
Det Kongelige Teater i København. 2018-2019
Copyright: Miklos Szabo

Av Nils-Göran Olve

Sedan första framförandet 1878 – året innan Heise dog – har den spelats mer än 200 gånger i Köpenhamn, där Det Kongelige brukar göra nya uppsättningar av den ungefär vart trettionde år.

Två gånger har den kommit på kommersiell grammofonskiva: på lp dirigerad av John Frandsen 1981 och på cd under Michael Schønwandt 1991. Härom året kom en nyreviderad notutgåva som nu användes, återigen med Schønwandt som dirigent, när regissörsparet Amy Lane och Kasper Holten satte upp verket. Amy Lane kommer från England och lär ha kommit in i projektet när Holten inte hade tid att ta hela regiansvaret. Han har ju lockats åter till Det Kongelige Teater där han var operachef 2000-11, för att nu från i fjor vara högsta chef med ansvar för såväl opera som talteater och balett.

Alla danska recensenter gav uppsättningen högsta betyg. Men så rör det sig också om en dansk nationalopera – ja på riktigt, för den ingår i Danmarks officiella kulturkanon som först presenterades 2006. Den omfattar 108 verk i åtta kategorier. I kategorin Konstmusik ingår fyra operor: Kunzens Holger Danske, Nielsens Maskerade, Langgaards Antikrist och så Drot og Marsk. Verken ansågs vara ”essentielle i det danske kulturarv” och syftet “at vi ikke glemmer vores fælles kulturhistorie – og hvordan den altid har været en del af en bredere international kultur.” Fortsätt läsa ”“Drot og Marsk” – en dansk nationalopera?”

“Fritiof” som opera – då och nu

Egentligen har operan “Fritiofs saga” aldrig spelats. I mars 2019 gavs den konsertant på GöteborgsOperan. Men för en opera med omfattande scenanvisningar och dramatiska konfrontationer mellan profilerade rollkaraktärer så duger inte korister på rad och sångare som är bundna vid sina notställ. Det var ett hedervärt smakprov, inte teater.

“Fritiofs saga”. Opera i tre akter av Elfrida Andrée.
Libretto Selma Lagerlöf efter Esaias Tegnérs diktepos.
Julia Sporsén som Ingeborg, Ann-Kristin Jones som Guatemi, Mats Almgren som Kung Helge och Carl Ackerfeldt som Kung Ring.
GöteborgsOperan 815 mars 2019. Foto: Tilo Stengel

Av Nils-Göran Olve

Sedan är det en annan sak hur ett sceniskt framförande skulle fungera ifall något av våra operahus bestämde sig för att satsa på det, till exempel 2022 när det blir 200 år sedan de sista delarna av Esaias Tegnérs epos publicerades. Kan Fritiofs och Ingeborgs öde slå an strängar hos en modern publik?  Fortsätt läsa ”“Fritiof” som opera – då och nu”

Wilhelm Peterson-Berger (P.-B.)
– tidsfenomen eller alltjämt relevant?

Carl-Gunnar Åhlén har gett ut gamla ljud på lp och cd i nästan 50 år, alltid i egna överföringar av mödosamt inventerade unika upptagningar från radioarkiv och privata källor. Hans viktigaste utgåvor utgör en egen serie på Caprice, Collector’s Classics, som nu har nått fram till volym 14.

Wilhelm Peterson-Berger 1867 – 1942. “Musikfynd i P.-B:s lönnlåda”.
2019 Caprice Records, Stockholm, Sweden.

Av Nils-Göran Olve

I de flesta fall rymmer varje volym ett flertal cd och utförliga texter av Åhlén, som oftast är minst lika värdefulla som upptagningarna. Till exempel har han kartlagt svenska stråkkvartetter, pianister och körer. Flera volymer i serien ägnas särskilda tonsättare, och på andra skivmärken finns dessutom antologier med till exempel dirigenten Tor Manns Nielsen-inspelningar, violinisten Endré Wolf och alla bevarade inspelningar av Armas Järnefelt. Totalt måste det röra sig om långt mer än 100 cd.

Den senaste utgåvan dök upp tidigare i vår (2019) och var möjligen från början ämnad som en 150-årshyllning till Wilhelm Peterson-Berger, född 1867.

Fortsätt läsa ”Wilhelm Peterson-Berger (P.-B.)
– tidsfenomen eller alltjämt relevant?”

Äreminne över skivbutiken

I stora städer finns det fortfarande butiker som säljer cd-skivor. De senaste åren har de börjat ägna en stor del av sitt utrymme åt nytillverkad vinyl, särskilt för pop.

Av Nils-Göran Olve

Att ha en fysisk ”skivsamling” har blivit ett retrofenomen och livsstilsmarkör. Utom för en del av oss äkta samlare som rotar bland allt skräpigare lp hos Myrorna och övervintrande skivbörser.

Där kan den kunniga å andra sidan göra verkliga fynd. På den internationella samlarmarknaden går enstaka skivor för femsiffriga belopp. Om de är i gott skick, har rätt konvolut och etikett, och kommer från rätt serie pressningar (identifierad med små siffror i plasten runt etiketten). För de flesta kunder i andrahandsbutiker är detta inte syftet, utan det är nostalgin kring konvolut och hoppet om att hitta något udda till lågt pris som motiverar. Fortsätt läsa ”Äreminne över skivbutiken”

Ehrling – sträng och flitig musikalisk allätare

Från 40- till 90-tal var Sixten Ehrling en markant del av Stockholms musikliv. Vi som gick på opera och konserter andra hälften av 1900-talet tog intryck av hans tydliga, ofta dramatiska tolkningar av en bred repertoar: på Operan allt från Mozart till samtida uruppföranden, opera så väl som i yngre dar balett; på Konserthuset från Bach och Haydn till (även där) dåtidens avant-garde.

Av Nils-Göran Olve

Sixten Ehrling

Sixten Ehrling växte upp i Malmö där han var född 3 april 1918. Efter studentexamen kom han 1936 till Stockholm för att gå organistlinjen vid Musikkonservatoriet – hans far tyckte att han borde skaffa sig ett yrke. Parallellt anlitades han ofta som pianist i underhållningssammanhang, men också som ackompanjatör och pianosolist. Studierna innehöll offentliga framträdanden, och från 20-årsåldern betraktades han som en synnerligen lovande pianist. Säsongen 1939/40 var han vid sidan av studierna oavlönad repetitör på Operan.

Operans arkiv, sökbart på nätet, uppger att han uppträdde 1 533 gånger i 111 olika produktioner åren 1940-98. Då är turnéer inräknade men där saknas framträdanden som inte helt var i Operans regi, som hans allra första framträdande vid en elevkonsert 27 april 1940. Fortsätt läsa ”Ehrling – sträng och flitig musikalisk allätare”

Mina första piratskivor – en skivsamlares tredje resa

Det händer att jag köper pirat-cd. Med det menar jag skivor eller nedladdning av ljudfiler från säljare på nätet, där det är uppenbart att den jag köper av inte har producerat eller förvärvat inspelningarna på ett sätt som ger dem rätt att kommersiellt sälja dem. I mitt fall handlar det om operaföreställningar.

Av Nils-Göran Olve

Skivor som samlarobjekt – en skivsamlares första resa
Mitt första Wagner-år – en skivsamlares andra resa

Äldre inspelningar kan vara fria från copyright, men ofta handlar det om helt färska föreställningar.

Det är väl en fyra-fem olika leverantörer i USA, Kanada och Italien som jag har anlitat: Opera Depot, Premiere Opera (två olika i USA och Italien), House of Opera och någon till. Ett par av dem mejlar listor månatligen eller några gånger per år, och de har omfattande kataloger på internet. De billigaste tar bara fem dollars per cd eller dvd. Fortsätt läsa ”Mina första piratskivor – en skivsamlares tredje resa”

Tre ovanliga operor tre dagar i följd

varefter varvet upprepas fyra gånger till.

Av Nils-Göran Olve

WEXFORD, IRELAND, 2017. Wexford, en liten stad i sydöstra Irland, är varje höst platsen för en operafestival.  Många reser dit, särskilt från England, och många klär upp sig i smoking. Men så är detta också sedan några år Irlands nationalopera, förmodligen i brist på permanent operaverksamhet i Dublin.

Wexford-operan var från början 1951 ett amatörinitiativ, men sedan ett halvsekel är det nu en visserligen resurssnål men ändå välfungerande plantskola för artister på väg upp, och en plats att testa verk – de flesta från 1800-talet – som kanske är orättvist bortglömda. Fortsätt läsa ”Tre ovanliga operor tre dagar i följd”

Toscanini inspelad

När han slutade dirigera hade lp-skivan bara funnits i några få år. Trots det hör Arturo Toscanini (1867-1957) till de dirigenter som gjort flest inspelningar och finns dokumenterade i störst repertoar.

Hela Toscaninis Aida på VHS. Den enda opera som finns fullständigt videofilmad med Toscanini (utgiven på VHS och DVD) är Verdis Aida televiserad konsertant av NBC 26 mars och 2 april 1949 i Studio 8H.

TEXT: Nils-Göran Olve

Bland de få dirigenter födda före 1870 som gjort viktiga upptagningar är han helt utan konkurrens vad gäller mängd och kvalitet, även om Pierre Monteux (född 1875) och Bruno Walter (född 1876) också hann göra många skivor och radioupptagningar. Även de var verksamma upp i 85-årsåldern, vilket betyder att de till skillnad från Toscanini också finns i många stereoinspelningar.

När Toscanini slutade dirigera 1954 var det bara hans sista två konserter som på prov spelats in i stereo. Till dessa kommer en ganska lyckad stereoutgåva av hans Verdi-Requiem från 1951, där två olika källor som tagits upp med olika mikrofoner med dator har kombinerats till att ge rumsverkan.

Här vill jag kort räkna upp de olika kategorier av Toscanini-inspelningar som finns. Fortsätt läsa ”Toscanini inspelad”

Den viktigaste dirigenten?

“Quando sarò morto, avrò più vita che voi altri tutti!” När jag är död kommer jag att vara mer levande än alla ni andra!

Av Nils-Göran Olve

Så lär den 84-årige Arturo Toscanini ha utmanat sin NBC-orkesters medlemmar vid en repetition 1951, en ensemble som hade grundats för honom fjorton år tidigare. Yttrandet är på många vis betecknande för förra seklets mest ryktbare orkesterdirigent, född för i år jämnt 150 år sedan. Fortsätt läsa ”Den viktigaste dirigenten?”

Glyndebourne’s new Hamlet

This year’s repertoire at Glyndebourne ranged from 1658 Cavalli to 2017 Brett Dean, by the latter a commissioned new version of Hamlet.

By Nils-Göran Olve

Dean is a 55-year-old Australian who spent 15 years as a violist in the Berlin Philharmonic. Dean has been a full-time composer since the year 2000. In that capacity he has become widely known, not least in Sweden where the Stockholm Concert Hall devoted its annual composer festival to him in 2011.

I liked this new Hamlet opera very much. There were several reasons for that, one of course being the quality of the play itself. But my main reason for enjoying this so much was that Dean’s Hamlet is a genuine opera Fortsätt läsa ”Glyndebourne’s new Hamlet”

Mitt första Wagner-år – en skivsamlares andra resa

Vintern 1960/61 fyllde jag 13 och började gå på Operan på allvar. Pappa vikarierade ofta i Hovkapellet och sedan han talat med någon vaktmästare fick jag smyga mig in till en av de väggfasta fällstolarna på parkett vänster. Eller också kunde jag som nybliven realskoleelev utnyttja studentrabatt: 9 kronor på parkett eller 2 kronor på tredje raden.

Av Nils-Göran Olve

Skivor som samlarobjekt – en skivsamlares första resa
Mina första piratskivor – en skivsamlares tredje resa

Wagner hade jag vaga begrepp om, fast det jag läst i Klas Ralfs Operakvällar lät lockande. Den tionde opera jag såg blev Valkyrian vid en söndagsmatiné den 9 april 1961. Den fanns inte i Ralfs bok, men sedan ett halvår läste jag tyska så jag lyckades få några idéer om handlingen ur ett referat på sju-åtta rader i Das Atlantis Buch der Musik på föräldrarnas bokhylla. Fortsätt läsa ”Mitt första Wagner-år – en skivsamlares andra resa”

Ringens återkomst

Det var september 2005 som första delen av Stockholmsoperans åter aktuella uppsättning av Wagners Nibelungens ring avtäcktes, och jämnt två år senare fullbordades projektet med premiären på den fjärde och sista operan. Nyfikenheten var stor, både på det sceniska och på sångarna, och dirigenten Greger Bühl var en relativt oprövad Wagner-kraft.

Av Nils-Göran Olve

En version av denna artikel publicerades i OV-Revyn april 2017 inför nypremiären på Stockholmsoperans uppsättning av Wagners Nibelungens ring.

Regissören Staffan Valdemar Holm och scenografen Bente Lykke Möller hade 2002 satt upp Tannhäuser, kanske som ett slags provprojekt, och något kunde man också gissa från deras många talteateruppsättningar och ett par ytterligare operauppsättningar. Fortsätt läsa ”Ringens återkomst”

Omvänd till Aniara

Aniara var närmast en kultopera efter sin premiär 1959 på Stockholmsoperan. Fram till 1971 gavs den där årligen. Men som ny och ung operabesökare var den inget jag sökte mig till. Först 1967 när jag hade hunnit bli 18 vågade jag mig på den.

Av Nils-Göran Olve

Ändå var Karl-Birger Blomdahl starkt närvarande i Stockholms musikliv och därmed i mitt medvetande. Hans verk spelades, han var musikchef vid Sveriges Radio, jag såg honom ofta på konserter och förstod att han – på gott och ont – sågs som mäktig smakdomare. Fortsätt läsa ”Omvänd till Aniara”

“Nabucco” på Met-Biografer 7 januari 2017

Det var en åtminstone delvis stimulerande kväll. Men jag hade många invändningar. Och jag är inte så kär i Nabucco.

TEXT: Nils-Göran Olve

Åtminstone en stor teater som Metropolitan sporrar till att det är decibel som gäller. Den här uppsättningen som jag tror är från 2001 (Moshinsky) har massor av trappor och ganska anslående helhetsbilder, men med tungviktiga damer (och tenor), och ett väldigt gammaldags agerande bortsett från inramningen, så var detta inget för närbilder. Fortsätt läsa ”“Nabucco” på Met-Biografer 7 januari 2017”

Jussi – kan man jämföra Jussi?

Fast det gått ett drygt halvsekel sedan Jussi Björling dog går det att få tag på fler upptagningar med honom än någonsin. Enstaka arior finns i tjugotalet versioner. I en ny bok på ett amerikanskt universitetsförlag skriver en brittisk-italiensk expert, Stephen Hastings, om nästan alla Jussis inspelningar.

Denna artikel publicerades något förkortad i Axess 2013, 1, s. 94-96.

Av Nils-Göran Olve

BOKRECENSION: Stephen Hasting, The Björling Sound – A Recorded Legacy (University of Rochester Press 2012, 420 s.)

Nörderi eller forskningsområde? Kritisk analys av inspelningar är ännu inte allmänt erkänt som musikvetenskapligt arbete, påpekar författaren till den bok som här ska presenteras.

Fortsätt läsa ”Jussi – kan man jämföra Jussi?”

Wagners tre tidiga operor “Die Feen”, “Das Liebesverbot” och “Rienzi”

Lägesrapport från wagnerfestspelen i Bayreuth jubileumsåret 2013. Inte på Wagnerteatern men väl innanför stadsmurarna spelades för första gången i officiellt sammanhang Wagners tre första fullbordade operor ’Féerna’, ’Kärleksförbudet’ och ’Rienzi’. Rubriken ger verkens kronologiska ordning. Men 2013 års svit blev en annan. Ur “OV-Revyn”, augusti 2013. Rapportör var Nils-Göran Olve.

TEXT: Nils-Göran Olve

Die Feen (Bayreuth, 9 juli 2013)

Bayreuthfestspelen ger bara Wagners tio mogna operor. Till hans 200-årsfirande skedde ett undantag i samarbete med Leipzigoperan. Festspelhuset anses inte lämpat för mästarens tidiga verk: de är kanske inte fina nog, men framför allt är akustiken fel. Dessutom pågick förstås repetitioner där inför festspelens öppnande några veckor senare. Alltså inreddes Bayreuths idrottshall som operahus genom påkostade akustiska och sceniska förändringar – lyckade, tycker jag. Fortsätt läsa ”Wagners tre tidiga operor “Die Feen”, “Das Liebesverbot” och “Rienzi””

Brechts Mahagonny – en opera som ”svidande konsumtionskritik”

Kurt Weills och Bertholt Brechts ”Staden Mahagonnys uppgång och fall” är ett paradoxalt verk. Formmässigt påminner det om ”Enleveringen ur seraljen” eller ”Trollflöjten”: ett tjugotal musiknummer som delvis åtskils av talade dialoger, delvis går i varandra, och med riktiga aktfinaler.

Ingemar Schmidt-Lagerholm har kompletterat med några enskildheter markerade ISL

Av Nils Göran Olve

Musiken blandar lättsamma ballader i typisk Weill-stil, varav några nästan blivit schlager, med kantiga kör- och orkesternummer som låter Hindemith. Att den tillkom i Weimar-republikens Tyskland hörs även om vi inte visste det. Fortsätt läsa ”Brechts Mahagonny – en opera som ”svidande konsumtionskritik””

Om det fanns Nobel-pris för utgåvor av gammalt ljud…

I artikeln “For what do we listen?” skrev jag om äldre inspelningar för tidskriften The Record Collectors läsekrets, som jag förmodade var bekanta med sångarnamn som Nellie Melba och Florence Easton. Den som inte är det kan lätt googla namnen. Men min hänvisning till Marstons utgåvor kan behöva förklaras, och när utgivaren frågade mig om denne så blev mitt svar följande betraktelse.

Se även artikeln For what do we listen.

Av Nils Göran Olve

Ward Marston heter en amerikan som gjort det till sin uppgift att restaurera gamla inspelningar av klassisk konstmusik. Riktigt, riktigt gamla: de äldsta han har gett ut gjordes 1890 på privata vaxrullar. Fortsätt läsa ”Om det fanns Nobel-pris för utgåvor av gammalt ljud…”