Vem firar Engelbert Humperdinck?

Public domain, via Wikimedia Commons

I början av 2021 skrev jag om tonsättarjubilarer för ett annat forum. Engelbert Humperdinck fick bara tolv rader – lite snålt tycker jag nu, men att fira att någon har dött är kanske inte så lockande. I höst var det 100 år sedan det skedde (den 27 september), och han var då 67 år.

Av Nils-Göran Olve

För OV-Revyn, sedan reviderad för Vivaopera

Sonen Wolfram hade just blivit chefregissör vid teatern i Neustrelitz och pappa Humperdinck hann vara med om premiären på sonens uppsättning av Friskytten innan han fick ett slaganfall och dog. På något sätt var det en passande död: i teatermiljö och i sällskap med familjen, de två sfärer som jag får för mig var de viktiga för Humperdinck när jag läser om hans liv.

Och med Wagneranknytning: hans son Wolfram var inte bara uppkallad efter en Wagnerroll, han var dessutom gudson till Richard Wagners änka Cosima. Wolfram själv dog 1982 vid nära 92 års ålder.

Det är lätt att få för sig att Engelbert Humperdinck ligger längre tillbaka i musikhistorien än han gör. ”Erinnerung/Homage”, alltså hyllning, heter ett ovanligt välfyllt nytt album med två cd från Deutsche Grammophon (483 9762). Det nyaste verket där är en stråkkvartett som Humperdinck skrev färdigt 1920, året innan han dog. Den kunde vara skriven femtio år tidigare. Men den är klart hörvärd: melodisk, snäll musik. Pianokvintetten som är skriven ungefär då (1875) vill jag karakterisera på liknande vis, fast dess långa adagiosats – sorgemusik över en avliden syster – självklart är något mer uppriven i stämning.

Vartdera verket är ungefär halvtimmeslångt. Vi får också höra ett välgjort kammararrangemang av Wagners Tristan-förspel för piano och sex stråkmusiker. Drygt 40 minuter sånger med sopranen Christina Landshamer och samma pianist som i de andra verken, Hinrich Alpers, förstärker bilden av en harmonisk människa: klangskönt, melodiskt, någon som vore trevligt att träffa.

Det kan förstås vara helt fel. Jag har inte läst sonens biografi över fadern, och inte någon annan heller. Humperdinck behöver kanske ett jubileum för att man ska lyssna till vad han har att säga. Inte minst som kompositionslärare hade han stor betydelse i sin samtid. I sin artikel i Sohlmans lexikons andra upplaga talade Jan Kask om ”lyrisk enkelhet och naturlighet”. Oförarglig är ett mer negativt ord som dyker upp. Men visst vore det synd om inte så vacker och välgjord musik fick spelas igen, nu när vi inte bör störas av att den kanske var efter sin tid?

Den unge Humperdinck ansågs ha talang och fick stipendier, och det var under studier i Italien som han sökte upp Wagner och blev inbjuden som assistent till Bayreuth. Där blev han upptagen i familjekretsen och renskrev notmaterialet till Parsifal inför dess urpremiär 1882. När ett scenbyte tog för lång tid fick han skriva till några extra takter i förvandlingsmusiken. Buden skiftar om de togs bort när maskineriet fungerade bättre, eller om vi fortfarande hör dem varje gång Parsifal spelas.

Efter Wagners död förblev han en av de trogna och hade en viktig uppgift som kompositionslärare för Richards och Cosimas son Siegfried, vars egna operor kan påminna mer om Humperdincks än om pappans. För Siegfried var det ett klokt val att följa Humperdinck i spåren, för bland de många som försökte skriva operor i Wagners efterföljd under tiden 1875–1925 är det bara Humperdincks Hans och Greta som överlevt och alltjämt finns på teatrarnas spelplaner.

Rådfrågar vi operabase.com så förutses framföranden på drygt dussinet platser nästa år, inte bara i Tyskland utan även i Frankrike och USA. Det beror säkert på att den är den enda ”barnopera” som har vad föräldrar med smak för klassisk musik uppfattar som riktig, gammaldags operamusik: stor stämningsskapande orkester, tacksamma sångroller för stora röster (även i titelrollerna som inte går att besätta med barnröster i en fullskalig uppsättning), en berättelse där fem personer får karaktär och i några fall utvecklas genom sin musik. Men inte enbart. De kvaliteterna är det trots allt vi vuxna som bäst uppfattar.

Nej, även utan medhavda barn brukar Hans och Greta vara värd att uppleva, såväl i operahus som inspelad.  Jag vill till och med hävda att det är lika angeläget att då och då höra Hans och Greta (1893) som Salome (1905). Jämförelsen kan verka djärv, men det var Richard Strauss som dirigerade premiären på Hans och Greta, och jag kommer inte på någon annan tysk opera från tiden mellan Parsifal och Salome som har etablerat sig på världens spelplaner. Kungliga Operan gav den senast åren 2001–2007, totalt 40 gånger.

I den nya lilla jubileumsutgåvan på DG finns självklart de mest populära numren ur Hans och Greta med, totalt ungefär 25 minuter. Det är lagom, för den som köper en dubbel-cd som domineras av Humperdincks sånger och kammarmusik har säkert redan en komplett inspelning av hans enda kända verk. Här har skivbolaget återanvänt Soltis Decca-inspelning från 1978 med Lucia Popp och Brigitte Fassbaender, en klassisk version som jag misstänker hade kunnat fås att klinga varmare. Men det duger förstås.

Ur tonsättarens näst mest kända opera Königskinder har DG lånat 17 minuter ur en produktion från Montpellier 2005 med Armin Jordan som dirigent. Avsnitten är huvudsakligen orkestrala, och det gränsar till falsk marknadsföring att Jonas Kaufmann är en av tre solister som fått sitt namn på konvolutets framsida när han sjunger mindre än en minut! Då får Eberhard Wächter en bättre möjlighet, för utgivaren har också tagit med hans version av Spelmannens sång inspelad 1957. På den tiden fanns inget annat ur Königskinder som gick att köpa. Den utgjorde ena sidan av en ep som kostade en tia, i omräknat penningvärde inte långt ifrån de 200 kr jag nu betalade för dubbel-cd:n

Jag rekommenderar den alltså varmt, i första hand till dem som redan äger Hans och Greta. Tål ni snäll musik så kan pianokvintetten och stråkkvartetten i goda tolkningar av Schumann-kvartetten – tre bröder Schumann plus en estnisk altviolinist – bli nya favoriter.

Till sist kan jag inte låta bli att citera några ord om en annan Engelbert Humperdinck. Numera tänker väl de flesta på den rätta ägaren av namnet, men för ett halvsekel sedan fanns en popsångare (som alltjämt tycks vara vid liv 85 år gammal) som kallade sig så. I Baker’s Biographical Dictionary of Musicians, sjunde upplagan 1984, skrev den då nittioårige, mycket originelle Nicholas Slonimsky (1894–1995) hur popartistens manager var missnöjd med hans egentliga namn Dorsey och fräckt (”brazenly”) gav honom namnet Engelbert Humperdinck som han hittade i ett musiklexikon. Från enkel pubunderhållare avancerade sångaren då trots att hans röst var ”bland and colourless”, och hans skivor sålde sedan ”prodigiously among the low classes of British-American music fans. Chacun à son goût.”

Jag har inte lyssnat på den Engelbert, men ibland hört anklagelsen att den riktige Humperdincks musik just är snäll och färglös. Men visst finns det utrymme för välklingande, anspråkslös musik.

I sitt lexikon skrev Slonimsky om Hans och Greta-komponistens  ”melodies of ingenuous felicity” – ungefär: oskyldig lycka, och det bör vi enbart glädja oss åt.

Nils-Göran Olve
2021-11-30


HOMAGE TO HUMPERDINCK: https://www.deutschegrammophon.com/en/catalogue/products/homage-to-humperdinck-12247

HUMPERDINCKS “HANS OCH GRETA” PÅ YOUTUBE

HUMPERDINCKS “KÖNIGSKINDER” PÅ YOUTUBE