Månad: februari 2021

Är opera alltid bäst på operan?

En betraktelse av Astrid Haugland

Från orkesterdike och scen breder sång och musik ut sig, fyller operasalongen och bäddar in lyssnaren i en upplevelse som både är musikalisk, visuell och fysisk. På vägen samlar musiken på sig lågmälda ljud och nästan omärkbara rörelser från publiken.

Sen är det paus. Du har beställt en kopp kaffe och en liten tårtbit som adderar doft och smak till totalupplevelsen av ditt operabesök. Några ord från sällskapet vid bordet intill får dig att vända dig om och kommentera. Sedan är samtalet igång – tills klockan ringer och månghövdad förväntning strömmar in genom dörrarna och hittar till sin sittplats inför nästa akt.

En digital version av föreställningen kommer så småningom på “Play”.

Fortsätt läsa ”Är opera alltid bäst på operan?”

Konserter och opera efter pandemin

När öppnar konserthus och operascener igen?
När blir det som vanligt?

Dessa frågor är förstås omöjliga att besvara, men ändå något vi ofta tänker på, vi som brukade gå på konserter, teater och opera varenda vecka, resa till föreställningar och umgås i foajéer snarare än hemma. De vi brukade se på scenen och de som jobbar bakom den har förstås ännu viktigare skäl att undra.

Av Nils-Göran Olve

Svaret på den första frågan handlar om startsträckan: hur många veckor behövs för att komma i gång sedan smittalen gått ner? Hösten 2020 när tecknen en tid såg goda ut lät myndigheterna en 50-gräns gälla för antalet besökare. Denna stelbenta regel var på väg att differentieras efter rumskapacitet när pandemin slog till igen. Någon gång under 2021 när många är vaccinerade och förhoppningsvis smittan avtar kommer ett liknande gradvis öppnande att ske. Arrangörer behöver dock veckor och kanske månader för att starta om.

Fortsätt läsa ”Konserter och opera efter pandemin”

Långt före GöteborgsOperan: svensk operetthistoria

Av Nils-Göran Olve

Tidigare publicerat i december 2020 i OV-Revyn, medlemstidning för OperaVännerna vid Kungliga Operan.

År 1994 invigdes GöteborgsOperan, som snart etablerade sig som en scen på hög internationell nivå. Bygget föregicks av decennier av diskussion. Vilket slags lyrisk teater behövde rikets andra stad?

Man spelade på Stora Teatern, “Storan”, invigd 1859, en teater för knappt 600 åskådare. Repertoaren var en blandning av operett och opera, man hade en permanent ensemble där det ibland ingick primadonnor av högsta klass (åtminstone efter svenska förhållanden) som Rut Jacobsson, sångare som skulle gå vidare till Stockholmsoperan som Gösta Winbergh, och trotjänare som skickligt klarade både operetter och operor. Men det var en ganska sen utveckling, och andelen opera skiftade mycket.

I ett nytt cd-album från vår flitigaste historiker vad gäller gamla ljud, Carl-Gunnar Åhlén, “Operans motiga väg till Storan – Göteborgs Lyriska Teater 100 år“; tre cd, Caprice CAP 21931, lär jag mig att opera sällan utgjorde mer än 25% av antalet föreställningar, och att det först 1920 skapades ett kommunstött bolag för att få en lokal kontinuitet i verksamheten.

Fortsätt läsa ”Långt före GöteborgsOperan: svensk operetthistoria”