Glada änkan (Die lustige Witwe) – helt intim på Maxim

Die lustige Witwe (Glada änkan) av Franz Lehar från år 1905 är en absolut höjdpunkt inom musikdramatiken. Så tycker Birgitta Svendén i toppen för Kungliga Operans nuvarande ledning. Och det tyckte också Ingmar Bergman år 1954 och år 1974.

Operett av Franz Lehár (1905)
Danilo av börd och Hanna från folket
Danilo Danilowitsch, Hanna Glawari
(obs växling av betonad stavelse för grevenamnet)
/jfr  också slaviskt: Vladimir Vladimirovitj Putin  - som det annonseras innan guldörrarna slås upp i Kreml för Rysslands potentat/

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Ingmar Bergman hade i sin ungdom på 1930-talet upplevt ”Glada änkan ” med hovsångarparet Einar Beyron – Britta Herzberg.  (Var det Nils Grevillius som tolkade takten?) Genrebeteckningen spelar därvidlag ingen roll. Operett   – trivsam liten opera –   ja visst. De flesta italienska ’opere liriche’ har tillkommit under stressiga produktionsförhållanden som har liknat dem som rådde för Franz Lehár i Wien år 1905. Fortsätt läsa ”Glada änkan (Die lustige Witwe) – helt intim på Maxim”

Homofilerna – de förföljda, 1964

MÅNDAGEN DEN 8 JUNI 1964  Vestmanlands läns tidning (VLT)

av Ingemar Schmidt (-Lagerholm)

Bokrecension: ”Jag var anställd i en affär, där revisionen avslöjade en kassabrist på 15.000 kronor. Innehavaren kallade in mig och föreslog en “uppgörelse i tysthet”: jag skulle skriva under en revers och sen sluta min anställning. Men jag krävde att polisen fick anmälan. Det avslöjades att en tidigare anställd hade förskingrat pengarna. Naturligtvis sade jag upp mig, och kort efteråt fick jag ett nytt jobb. Plötsligt en morron låg min avlöning på bordet med en uppmaning att jag borde ge mig av… Min tidigare chef hade ringt till min nya chef och berättat att jag var homofil och därtill opålitlig i ekonomiska sammanhang.” Fortsätt läsa ”Homofilerna – de förföljda, 1964”

Väst-Berlin 1965, “Cirkus Karajani”

Västberlins nya konserthus (1963).
Åhörarplatserna stiger uppåt terrassformigt som vingårdar.

TISDAGEN DEN 20 JULI 1965, Vestmanlands läns tidning

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Den utan konkurrens märkligaste kulturbyggnaden i det återuppbyggda Berlin är det nya konserthuset i Västberlin, fyndigt “döpt” till Cirkus Karajani. Det enda konserthus i världen som är konstruerat för umgänge och social gemenskap. Åhörarna samlas till samvaro i grupper, samvaro mellan grupper, samvaro med och kring upplevelsen. Fortsätt läsa ”Väst-Berlin 1965, “Cirkus Karajani””

Hamburgs “Elphi” har acceptabel akustik

Öppningsevenemanget ägde rum onsdagen den 11 januari 2017. Hamburgs nya konsertbygge ovanpå en rejäl lagerlokal vid kajen (Kaispeicher) demonstrerade en generellt sett acceptabel akustik i den stora rymd som upptas av ensemblemangets stora sal med fyra, rent av fem, vindlande rader i diskret gråbeige och blåsvart nyans.

Interval Applause / Opening Concert © Michael Zapf

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Ingen tvekan om att detta är ett arkitektoniskt mästerstycke   – en bra bit över två tusen sittplatser, ingen på längre än trettio meters avstånd från ’medias res’. Att jämföra med 1500 platser i Malmö stora Lewerentz-teater (nuvarande Malmö Opera). Viss inspiration har nog kommit från konserthuset i Västberlin ”Cirkus Karajani” färdigställt 1963. Ett ballongklot, ett strutsägg och så till det någon tårtspets i maxiformat. Fortsätt läsa ”Hamburgs “Elphi” har acceptabel akustik”

“Nabucco” på Met-Biografer 7 januari 2017

Det var en åtminstone delvis stimulerande kväll. Men jag hade många invändningar. Och jag är inte så kär i Nabucco.

TEXT: Nils-Göran Olve

Åtminstone en stor teater som Metropolitan sporrar till att det är decibel som gäller. Den här uppsättningen som jag tror är från 2001 (Moshinsky) har massor av trappor och ganska anslående helhetsbilder, men med tungviktiga damer (och tenor), och ett väldigt gammaldags agerande bortsett från inramningen, så var detta inget för närbilder. Fortsätt läsa ”“Nabucco” på Met-Biografer 7 januari 2017”

Jussi – kan man jämföra Jussi?

Fast det gått ett drygt halvsekel sedan Jussi Björling dog går det att få tag på fler upptagningar med honom än någonsin. Enstaka arior finns i tjugotalet versioner. I en ny bok på ett amerikanskt universitetsförlag skriver en brittisk-italiensk expert, Stephen Hastings, om nästan alla Jussis inspelningar.

Denna artikel publicerades något förkortad i Axess 2013, 1, s. 94-96.

Av Nils-Göran Olve

BOKRECENSION: Stephen Hasting, The Björling Sound – A Recorded Legacy (University of Rochester Press 2012, 420 s.)

Nörderi eller forskningsområde? Kritisk analys av inspelningar är ännu inte allmänt erkänt som musikvetenskapligt arbete, påpekar författaren till den bok som här ska presenteras.

Fortsätt läsa ”Jussi – kan man jämföra Jussi?”