– absolut inte bara opera
Under den katolska medeltiden fanns ingen församlingssång. Mässan i kyrkor och kloster var till stor del sjungen, av präster eller korgossar. De sångliga resurserna har naturligtvis varierat, med en spännvidd från små landskyrkor till stora kloster eller domkyrkor i städerna. Men alla måste förstås kunna sjunga efter noter.
Fortsätt läsa ”Att lära sig noter på medeltiden – och på 1800-talet”
År 1900 Paris ägde en stor utställning rum i Paris, av för oss ofattbara dimensioner. I Frankrike kallades dessa internationella utställningningar Expositions universelles – de gällde inte bara världen, utan hela universum! Under 212 dagar sågs utställningen, som täckte 216 hektar, och hade 83.047 utställare från 40 länder, av 51 miljoner besökare. Här ska vi undersöka hur man tog emot den svenska musik som presenterades vid en orkesterkonsert, och en svensk paradgren, studentkören.
Fortsätt läsa ”Rapport från världsutställningen i Paris 1900”
Under våren har Folkoperan spelat en uppskattad uppsättning av Antonio Vivaldis opera Olympiaden, med en scenografi som nästan gav Medelhavsdoft – marmor, blått hav och blå himmel. Den svängda marmorbänken, kring vilken allt utspelades, vändes i mellanakten och blev utsidan på en arena. Utan att fråga scenografen vågar jag fundera över förebilder.
Fortsätt läsa ”Konsthistoriska ekon i Folkoperans Olympiaden”
Av Göran Tegnér
Vad är nu detta? Vi ser tre personer, uppenbarligen romer, en dragspelare omgiven av två kvinnor, den ena med tamburin, den andra med matvaror, en död tupp och en död höna.
Kvinnorna har vida kjolar, säkert i många lager; de verkar inte sjunga, utan ler bara. Dragspelaren, med ett primitivt dragspel, bär en sorts läderskydd, använt och lappat. Han är hovslagare, och brukar lägga upp hästarnas ben på sitt högra lår när han arbetar.
Fortsätt läsa ”En annorlunda julsång”
Vad berättar egentligen Marcel Pourets målning från 1912? Varför sitter en kvinna naken vid pianot, och vilket slags rum skildras? Genom att granska detaljerna söker vi svar på dessa frågor i en ögonblicksbild från det tidiga 1900-talet.
Fortsätt läsa ”En ögonblicksbild år 1912”
Guldmedaljvinnaren Eric Lu från USA, silvermedaljvinnaren Kevin Chen från Kanada och bronsmedaljvinnaren Zitong Wang från China.
Av de 20 pianister som nådde etapp 3 i den 19:e internationella Chopintävlingen var 16 från Asien, om man räknar in dem som hade europeiska förnamn och kinesiska efternamn. 11 gick vidare till final. Med samma sätt att räkna var 9 av dessa från Asien och 2 från Europa. Bland de 8 vinnarna var det 7 som hade anknytning till Asien. Någon tydlig förklaring är svår att hitta, men återväxten är tryggad.
Guldmedaljvinnaren Eric Lu är född i Massachusetts 1997.
Fortsätt läsa ”Den 19:e internationella Chopintävlingen avgjord”
I juni kunde jag här på vivaopera presentera den 19:e Chopintävlingens förberedande del, där 637 förhoppningsfulla pianister födda mellan 1995 och 2009 först blev 177 och sedan 85.
Mellan 2 och 23 oktober ska nu 84 unga pianister (en har uppenbarligen ångrat sig) tävla om sex finalplatser.
Fortsätt läsa ”Den 19:e internationella Chopintävlingens huvudomgång inleds i Warsawa”
Pianisten Daniel Propper föddes i Sverige 1969, men har sedan 1994 haft sin karriär i Frankrike. Vem är han som musiker och hur har han lyckats etablera sig i musiklivet i den hårda konkurrensen i Paris, en stad med fler invånare än Sverige?
Den 19:e Chopintävlingen har börjat och den 17:e Cliburntävlingen avslutas 7 juni.
Den internationella Chopintävlingern i Warszawa har ägt rum vart femte år sedan 1927, när inte världskrig och pandemier kommit i vägen.
Den första van Cliburntävlingen ägde rum i Fort Worth i Texas och äger rum vart fjärde år. De tillhör, tillsammans med Tjajkovski-tävlingen i Moskva och Drottning Elisabeth-tävlingen i Bryssel och ytterligare några, de viktigaste tävlingarna för unga pianister.
1. Det enda kända porträttet, en miniatyr målad på elfenben, infattad i en ring. Målad av Jacob Henric Rönngren, infattningen av juveleraren Nils Hoffsten; i dagboken, 1796, 31 oktober, står: ”…Anders var till Stan och afhämtade från Capitaine Rönngren mitt porträtt hvilket till infattning lämnades till Jouveleraren Hofsten.” Märta Helena Reenstierna var då 43 år. Foto Mats Landin. Nordiska museet.
Märta Helena Reenstierna, som eftervärlden kommit att kalla ”Årstafrun”, skrev från 1793 till 1839 dagböcker om livet på Årsta gård, om familjen, om fester, besök av gäster, resor in till Stockholm, teater- och konsertbesök, försäljning av gårdens produkter, problem med pigor och drängar. Hon slutade först när hon blivit blind.
Fortsätt läsa ”Årstafrun går på konsert”
Detta vackra porträtt från 1831, med fotografisk skärpa i detaljerna, föreställer enligt uppgift ”La Marquise Chasseloup-Laubat”. Porträttet målades av den franske historie- och porträttmålaren Joseph-Désiré Court (1798-1865). Trots att han målat detta utomordentliga porträtt, verkar han haft en rätt blygsam karriär; en omfångsrik fransk konsthistoria från 2009, om den franska 1800-talskonsten, ägnar honom inte ens en rad. I hans fina målning är det speciellt ett föremål som intresserar oss.
Fortsätt läsa ”Vad ett porträtt kan berätta”
Att libretti till operor och operetter kan innehålla passager och attityder som är typiska för sin tid, men kanske inte accepteras av alla i dag är ingen nyhet. I Tyskland har man nu tagit ett stort grepp om problemet. Ett projekt med ett antal specialister på musik, mångfald, sensitivitet etc. i Nordrhein-Westfalen har i början av 2024 startat och redan, som första resultat, presenterat en icke kränkande version av Trollflöjten.
Fortsätt läsa ”En woke Trollflöjt – vill vi ha det?”1. Georges-Antoine Rochegrosse, Le chevalier aux fleurs, 235 x 374, målad före 1894. Musée d’Orsay, Paris. På ramen står: Le Prédestiné revêtu de la symbolique Armure d’argent, va vers l’Idée, insoucieux des appels de la vie ». (Den förutbestämde, klädd i den symboliska rustningen av silver, går mot Idén, obekymrad av livets lockelser.)
Richard Wagner såg ju sina operor som allkonstverk, där också bildkonsten var en del, men operorna inspirerade också samtida konstnärer. När den franske målaren Georges-Antoine Rochegrosse 1894 ställde ut den stora tavla som bar titeln ”Le chevalier aux fleurs” på den stora Salongen i Paris, anknöt titeln inte till Wagners Parsifal, men han har tydligt uttalat att det var den sensuella scenen med Klingsors blomsterflickor i operans andra akt som inspirerat honom.
Fortsätt läsa ”Klingsors blomsterflickor x 2”
Också dagens lyssnare vill gärna veta hur tonsättarna såg ut, vilket blir svårare ju längre tillbaka i tiden man går: så hur såg Frédéric Chopin egentligen ut? Men först en presentation av några av hans samtida kolleger och rivaler.
Fortsätt läsa ”Hur såg Frédéric Chopin ut egentligen?”
Vid mitten av 1800-talet hade det som då på svenska kallades fortepiano kommit så långt i utvecklingen, att instrumentets klang för våra öron är helt acceptabel; Robert Schumanns och Johannes Brahms flyglar klingade ungefär som dem vi är vana vid. Min avsikt med denna text är att lyfta fram en för många kanske obekant utveckling.
Fortsätt läsa ”Flygeln som musikinstrument och statussymbol”
Fritz von Dardel var militär, hovman och konstnär (1817–1901), och har redan presenterats i Vivaopera med en teckning av bl.a. sångaren Francesco Ciaffei; han hade studerat i Paris, i både Léon Cogniets och Eugène Lamis ateljéer. I sina minnen, utgivna i början av 1900-talet, berättar han om bakgrunden till den intressanta teckningen ovan.
Fortsätt läsa ”Lisztporträtt och ett svenskt öronvittne”
Den här bilden, ”Au café Davidson” av Fritz von Dardel, finns på den sida som heter Stockholmskällan, där man finner texter och bilder från Stockholm ”förr i tiden”. Det finns ingen kommentar till bilden utöver bildtexten, men den rymmer både Stockholmshistoria och operahistoria. För så vitt jag kan se så är det helt klart vad den föreställer.
Fortsätt läsa ”En tenoridol i Stockholm 1849”Den franske författaren Charles de Pougens skrev 1824 en novell som handlade om en apa, ”Jocko”.
Redan året därpå var det premiär på Théatre de la Porte-Saint Martin i Paris på ett drama som byggde på de Pougens novell. Stycket var skrivet av Jules-Joseph Gabriel och Edmond Rochefort och hette ”Jocko, ou le singe du Brésil”, dvs. Jocko, eller apan från Brasilien. Det var en blandning av musik, dans och pantomim. Koreografi: Frédéric Auguste Blache. Musik: Alexander Picinni.
Handlingen var följande: en rik portugisisk plantageägare fångar en apa i Brasilien. På vägen tillbaka över Atlanten till Portugal, lider fartyget skeppsbrott; apan räddar plantageägarens son, men omkommer själv. Redan vid andra föreställningen kräver dock publiken att apan ska överleva.
Fortsätt läsa ”Teaterapan ”Jocko””Pianisten Paul Badura-Skoda gick bort 25 september 2019. Han och generationskamraterna Jörg Demus (1928–2019) och Friedrich Gulda (1930–2000) buntades ibland ihop till The Vienna Troika. Hur som helst var dessa tre de främsta österrikiska pianisterna i sin generation.
Paul Badura-Skoda. Copyright © Jean-Baptiste Millot
http://www.badura-skoda.cc/en/photogallery.html#Berufliche_Fotos
Om han hade någon relation till Gulda vet jag inte, men han samarbetade hela sin karriär med Jörg Demus. Jag ska här belysa Badura-Skodas karriär, framförallt genom hans många inspelningar, som ger en uppfattning om hans repertoar. Karriären tar sin början samtidigt med introduktionen av LP-skivan, och omvänt kan sägas att den sannolikt hade LP-skivan att tacka för mycket. Fortsätt läsa ”Paul Badura-Skoda, en bio-diskografi av Göran Tegnér”
Nedanstående verser, ”Ulf Eriks Drapa” och ”Sköldarne”
skrevs av undertecknad i samband med att dåvarande chef för Historiska museet, Ulf Erik Hagberg (1932 – 2012), fyllde 60 år, den 29 september 1992.
Ulf Erik Hagberg var västgöte, arkeolog och så småningom uppskattad chef för Västergötlands museum i Skara och senare för Historiska museet i Stockholm. Han ledde flera stora utgrävningar, bl.a. av offerplatsen Skedemosse och Gråborgs fornborg, båda på Öland. Han var också, innan han blev museidirektör, chef för Historiska museets järnåldersavdelning, vars lokaler var belägna högst upp under taket; med en liten hiss kunde fyndbackar fraktas upp.
Han var kortväxt, dynamisk och energisk, med stor bredd, och han hade en förmåga att dela med sig av sina kunskaper på ett medryckande sätt, något han gjorde i många föredrag runt om i Västergötland. Fortsätt läsa ”Tegnérpastischer av Tegnér
”Okända Tegnér-fragment””
Med 2009 inleddes en serie tonsättarjubiléer: 1809 föddes Felix Mendelsohn, 1810 Frédéric Chopin och Robert Schumann och 1811 Franz Liszt.
Från vänster:
Mendelssohn efter en målning av Eduard Magnus, ca 1845.
Chopin fotograferad av Louis-Auguste Bisson, 1849.
Den polsk-franske tonsättaren föddes 1810 i Želazowa Wola. Efternamnets polska skrivning är Szopen. Den polska betoningen ligger på första stavelsen eftersom polska språket har fast betoning alltid på näst sista stavelsen. Fem mil väster om Warszawa. Po polski: 46 km na zachód od Warszawy.
Schumann i en daguerreotypi från 1850.
Liszt i mars 1886, fyra månader innan han dog. Fotograferad av Nadar.
Detta faktum har inte givit så mycket eko, men faktum är att denna tonsättarkvartett – där alla faktiskt kände varandra, även om de aldrig träffades alla på en gång – kom att påverka musikskapandet under hela 1800-talet och in i 1900-talet. Tillsammans med Carl Maria von Weber (särskilt genom operorna) och Hector Berlioz utgjorde de den musikaliska romantikens främsta representanter.
När och hur introducerades deras musik i Sverige? Fortsätt läsa ”Den romantiska tonsättargenerationen och Sverige”
Jean (eller Johan) Kullin (1821-1868) är namnet på en pianist, som vågade sig på att leva som frilansande, kringresande musiker i Sverige. Man stöter på hans namn i publicerade översikter över musiklivet i Uppsala och Göteborg, och man förstår att en nämare presentation av honom kan kasta ljus över villkoren för en turnerande musiker i 1800-talets Sverige.
Man kan faktiskt säga att han var Sveriges svar på den första romantiker-generationen, tonsättare och pianovirtuoser födda omkring 1810. Fortsätt läsa ”Jean Kullin, en svensk Liszt, eller Fru Musicas styvbarn”
Kvinnor på väg
TEXT: Göran Tegnér
Vi är vana vid att vackra kvinnor, i bild eller fysiska, förekommer i samband med lansering av bilar, i annonser eller på de internationella bilsalongerna. Kvinnorna ska vara dragplåster eller kuttersmycken. Och så har det varit ända sedan bilens barndom kring förra sekelskiftet.
Den här historien kan följas genom affischer och annan reklam som ligger på Internet. Självklart har någon lagt ut dem i något särskilt syfte, och man måste förstå att man inte kan göra ett urval bland allt som någonsin publicerats i ett visst ämne, utan det är mer en slump vad man lagt ut och vad man hittar, men utan tvekan kan man påvisa tendenser också med ett så slumpartat utlagt källmaterial. Men detta är inte historien om dessa bilmannekänger, utan om hur fordonen bidrog till kvinnlig frigörelse. Fortsätt läsa ”Fordon för kvinnlig frigörelse”
Den franske författaren Stendhal, som egentligen hette Marie Henri Beyle, föddes i Grenoble 1783 och dog i Paris 1842. Han hade ett växlingsrikt liv som vi inte ska gå in på här (se istället https://sv.wikipedia.org/wiki/Stendhal).
Stendhal är mest känd för sina romaner Le Rouge et le Noir och La Chartreuse de Parme samt en bok om den tyska kulturen, L’Allemagne et l’Autriche [1] ̶̶̶ men han skrev också en biografi över Rossini, Vie de Rossini, som kom ut 1823, mer än 40 år före tonsättarens död.
Det är en ovanlig biografi, som berättar om långt mer än Rossinis liv. Han karakteriserar skillnaden mellan italiensk, tysk och fransk musik, hur man beter sig på operan, hur logerna på La Scala och på San Carlo i Neapel såg ut, hur sångarna sjunger etc. Allt på ett mycket medryckande sätt. Fortsätt läsa ”Operaproduktion på Rossinis tid”
