I en løbende diskussion i tidsskriftet “PubliMus” (https://publimus.dk/) har et par debattører gjort gældende, at Richard Wagner ingenlunde var antisemit, samt at Adolf Hitler og nazisterne på ingen måde hentede inspiration til deres politik i Wagners skrifter. Foranlediget heraf men uden større lyst tager jeg hermed disse to emner op.
Wagners musik og dramatik bliver i mine øjne ikke bedre af, at man skulle frikende ham som antisemit og protonazist.
1: Wagner er i ”Parsifal” – som i alle sine værker – en super-virtuos benytter af symboler.
2: Wagners hovedtema som dramatiker er den erotiske kærlighed. For det handler aldrig hos Wagner om romantisk forelskelse, blomster, sommerfugle og længselsfulde sukke. Det handler om voksne menneskers erotiske begær. I modsætning til de fleste af sine forgængere og samtidige i romantikken interesserede Wagner sig ikke for den ulegemlige platoniske forelskelse eller kærlighed. Selv relationen mellem de unge elskende Walther og Eva i ”Mestersangerne” er meget mere end blot ”forelskelse”. Som Eva siger: ”Das war ein Müssen, war ein Zwang!” – noget som kan gøre én bange.
Carl Hugo Rosén (1887-1963) var docent i dogmatik vid Lunds universitet och lektor i kristendomskunskap och filosofi vid Lunds katedralskola. Han var även prästvigd.
Vid sin död lämnade Rosén efter sig 150 prydligt handskrivna sidor om Wagners livsverk.
Hugo Rosén på Stockholmsoperan med sin fru Elsa och dotter Ingegerd 1953. De sitter i tredje radens foajé och väntar på att spelet ska börja.
AV ASTRID HAUGLAND
I sitt efterlämnade manuskript ”Wagners livsverk, en studie” sökte teologen och skolmannen Hugo Rosén (1887-1963) en djupare förståelse för vad Wagner egentligen ville förmedla i sina verk. Men vem var Hugo Rosén?
I sitt efterlämnade manuskript “Wagners livsverk, en studie”, slutfört 1958, men aldrig tidigare publicerat, sökte Hugo Rosén en djupare förståelse för vad Wagner egentligen ville förmedla i sina verk.
Innehållsförteckningen nedan länkar till kapitlen i Hugo Roséns manuskript.
Viljan eller jaget, som för filosofen Fichte varit den transcendentala förutsättningen för fenomenvärlden, drogs av Schelling och Schopenhauer in i denna värld såsom dess intimaste och mest centrala erfarenhet. Och denna dunkla, halvmedvetna, genom hela tillvaron böljande aktivitet var för dem ˮtinget i sigˮ, den objektiva verkligheten, som alltså var direkt åtkomlig för erfarenheten.
ˮNun sang er, wie er mußt’ und wie er mußt’, so konnt’ er’s, das merkt’ ich ganz besonders.ˮ
(Nu sjöng han, som han måste och som han måste, så kunde han, det märkte jag helt bestämt.) Meistersinger, akt II
Den som vill känna Wagner som andlig makt bör gå direkt till hans levande konst; är någon okänslig för den kan han knappast förstå de långa utredningar, varmed Wagner omkring år 1850 försökte motivera den för sig själv och samtiden.
Nästan alla musikverk för scenen handlar på ett eller annat sätt om kärleken mellan könen. Men i regel tas den som något givet. Den kan ge anledning till en massa tragiska konflikter, men själv är den inget problem. Och den tas inte alltid på allvar; ofta kan den få en lekfull behandling. Men för Richard Wagner är könskärleken eller sexualiteten det allvarligaste av alla personliga problem.
Wagner biktar sig i sina verk. Huvudpersonen är därför alltid han själv, en gestalt som jag vill kalla ˮbekännarenˮ. Denne saknas aldrig, men i ett par av de tidigare verken uppfattar han sig själv uteslutande som konstnär, ja identifierar sig med sitt konstnärliga allvar och har därför ingenting att ångra.
Den avlägges öppet och hänsynslöst av den medeltida sångaren Tannhäuser i det verk som bär hans namn och som är Wagners rättframmaste. Utan långsökt symbolik går han rakt på saken: det sexuella nödläget hos den unge man som av hjärtat dras åt ett håll, av sinnena åt ett annat.
När Tannhäuser vill tillbaka till Venusberget, är det enligt Wagner icke av längtan efter glädje och lust utan av hat mot denna kalla, konventionella värld, som icke förstår hans hjärtas glöd. Det är detta hat, som gör Wagner till revolutionär d.v.s. inblandar honom i de politiska oroligheterna 1849-49.
ˮHeil dem Tranke, Heil seinem Saft, Heil seines Zaubers hehrer Kraftˮ (Välsignade brygd! Välsignade dryck! Välsignad vare dess magiska kraft!) (Tristan Akt II) ˮVerflucht sei, furchtbarer Trankˮ(Förbannad vare du hemska dryck!) (Tristan Akt III)
ˮDryckenˮ, den s.k. kärleksdrycken, är sexualitetens symbol. Den prisas, emedan den frigör individen från världsligheten; den förbannas, emedan den, tömd ända till dräggen, gör honom omöjlig i denna världen d.v.s. i vanlig mening livsoduglig.
Början av 60-talet är den oroligaste tiden i Wagners på oro så rika liv. Utifrån sedd, gör den intryck av ett rastlöst kringflackande. Efter att förgäves ha försökt få ˮTristanˮ uppförd i Karlsruhe, där storhertiginnan gynnade honom, vände sig Wagner hösten 1859 till Paris, närmast med den förflugna tanken att där få sitt verk framfört med tyska sångare.
Ja, Cosima blev faktiskt kungens förtrogna. På en gång vördnadsfullt och förtroligt invigde hon honom i sina bekymmer och förhoppningar, stärkte hans vacklande självkänsla och fick mer än en gång bilägga misshälligheter mellan kungen och Wagner, som var på sitt sätt tillhörde vatum irritabile genus (Skaldernas retliga släkte).
I ett bittert brev av den 15 sept. 1869 till Cosimas halvsyster skriver Bülow att det enklaste sättet för honom att lösa frågan skulle varit att beröva sig livet och ˮmåhända hade jag icke tvekat, om jag hos en annan person – lika sublim i sina verk som avskyvärd i sina handlingar – hade märkt minsta bemödande om lojalitet, minsta – om än så flyktiga, hederskänsla.ˮ Wagner var så a-moralisk som en riktig romantiker i värsta fall kan bli.
När hörde Wagner i sin själ första gången denna ton – tonen från himlen? Det är, strängt taget, omöjligt att säga, men vi ha dock en bestämd hållpunkt. Långfredagen 1857 vandrade Wagner ut till den gröna kullen vid Zürichersjön, där hans vän Otto Wesendonk, ordnat åt honom en fristad, som skulle ge honom ostörd arbetsro under hans återstående dagar. Han kände sig försonad med livet och fylld av vördnadsfull ömhet mot allt levande.
Emnet for disse betragtninger er enormt og er allerede gjort til genstand for et tusindtal af læseværdige – og endnu flere ulæselige – fremstillinger. Dette kan måske retfærdiggøre følgende ultrakorte resumé.
Den schweiziske digterinde Mathilde Wesendonk blev i 1850erne Wagners muse og elskede. I et digt taler hun om en engel, der er steget ned fra himlen til hende; englen er tydeligvis Wagner. Så selvom de fleste så og ser ham som en mellemting mellem en skidt karl og en djævel, så var der altså dog én, der så ham som en engel.
T.v. Richard Wagner af Cäsar Willich, ca 1862. T.h. Mathilde Wesendonk af Karl Ferdinand Sohn, 1850 (Wikimedia Commons)
Wagneriana: Af Henrik Nebelong
(Foredrag i Metronomen, Frederiksberg, 2014)
Vi starter i året 1852.Wagner er 39 år gammel. Han giftede sig som helt ung med en smuk skuespillerinde – 4 år ældre end ham selv og enlig mor. Nu er ægteskabet, der er barnløst, slidt op. En sangerinde kalder ham direkte for ”Ehekrüppel” – ægteskabskrøbling.
Hustruen, Minna, kan ikke forstå hans musik. Og fra 1848 blev alt bare værre og værre. Wagner, der var kongelig hofkapelmester i Sachsen hovedstad Dresden, blev en af de ledende revolutionære under de politiske uroligheder, der kulminerede med opstanden i Dresden i 1849. Wagner og Minna måtte flygte til Schweiz. Fortsätt läsa ”En kærlighedshistorie – Wagner og Mathilde Wesendonk”
Foredrag ved Rued Langgaard-festivalen i Ribe 2013.
Rued Immanuel Langgaard (1893 1952) var en dansk organist og komponist.
Wagneriana: Af Henrik Nebelong
Henrik Nebelong
Richard Wagner levede fra 1813 til 1883. Han vil formentlig for al fremtid forblive dét, han nu i 130 år har været: ubeskrivelig og uforklarlig. Selvom (eller måske netop: fordi) der er skrevet mere om Wagner end om noget andet menneske, forekommer han stadig utilstrækkeligt beskrevet – der er store hvide felter på landkortet.
Og det hjælper ikke, at der findes enorme mængder data om hans liv nærmest fra dag til dag – netop mængden af data gør billedet flimrende. Og selvom man igennem de 130 år siden hans død har forsøgt sig med et utal af forklarende tolkninger af hans værk og liv, således at der er opstået en hel receptionshistorie, forekommer både liv og værk stadig fuldkommen gådefulde.
Af de tolkningsmodeller, der har været anvendt på Wagners værk kan blot som de 10 vigtigste nævnes: de nationalistiske, religionsfilosofiske, biografiske, racebiologiske, marxistiske, freudianske, jungianske, strukturalistiske, feministiske og sexologiske. Wagner kan som multi-geni: digter, komponist, filosof og aktiv politiker m.m. måske kun sammenlignes med renæssancegiganter som Leonardo da Vinci og Michelangelo. Eller med et voldsomt naturfænomen.
Det som gör Wagners Mästersångarna i Nürnberg till en så rik opera är personteckningen – hurudana människorna är och hur de har det med varandra i vardagen. De gillar och ogillar varandra, de har både formella och personliga relationer. De bråkar, och de behöver varandra. För att detta skall komma till uttryck och bli levande på scenen krävs personregi.
Axel Brattberg (till höger) i Wagner-samtal med Ingemar Schmidt-Lagerholm.
Av Axel Brattberg
I Opera, nr 2/2010, anmäler Mikael Strömberg Göteborgsoperans uppsättning av Wagners Mästersångarna i Nürnberg. Han tar fasta på uppsättningens brist på övergripande analys av verk och dess politiska implikationer, och menar att den därmed inget har att säga dagens publik. Jag håller i viss mån med om detta, men tycker att Strömberg missar uppsättningens viktigaste brist – frånvaron av personregi.
Richard Wagners norska ”Holländaropera” såsom framförande på ort och ställe vid Noregs Sørlandet. Turism dit? Glöm det! För det är och blir absolut inget att tänka på. Och hur förklaras bäst detta tvärstopp i fantasin. Astrid och Ingemar tog under juli 2018 en biltur till grannlandet för att uppleva och undersöka.
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm FOTO: Astrid Haugland
Med hjälp av det fackhistorikerna kallar kvarlevor och ’berättande källor’ kan i kombination platsen för Wagners norska nödhamn 29-30 juli 1839 exakt och precist lokaliseras: Borøya ute på en udde. Närmaste tätort är Tvedestrand med bibliotek, hotell och annat fint. Platsen består i nuläget av en mindre kaj, vilken tjänar som momentan tilläggsplats för fritidsbåtar. I lugn, trivsam och trång ro bor här nytillkomna sommargäster samt ättlingar till en långt tidigare verksam kustbefolkning. Inget talar för att här någonsin skulle ha funnits något Wagnermedvetande. Annat än på sistone lite löst påklistrat så där. I inget av husen finns ättlingar till folk som kan ha haft minnen av något tyskt tonsättarbesök. Fortsätt läsa ”Wagnerturism till norska Sørlandets Tvedestrand?”
Inledning till en svit med Astrid Hauglands bilder från ett “Meistersingerspiel” där operasångare från 1980-talets Nürnberg i stället för Wagner sjunger och agerar enligt medeltida sångböcker.
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm FOTO: Astrid Haugland
Wagner betecknar Mästersångarna i Nürnberg såsom en komisk opera. Den innehåller verkligen många lustiga partier och friska, omedelbara folkskildringar. Men där ryms också djupa inslag av vemodigt allvar och poetisk vishet. Icke allenast härutinnan skiljer den sig från de komiska operor man eljest känner. Den har även yttre dimensioner (en musiktid överskridande fyra timmar), som man enligt äldre begrepp inte gärna förenar med begreppet komisk opera.
Jubeldoktor Lars Rydbeck Uppsala/Lund föreslår Anùlus Nibelùngi som rubrik för förordet Præfatio. Utmärkt så! Mitt urgamla lexikon tillägger svenska betydelserna fingerring, sigillring. Och vidare enligt lexikonet "Rätt att bära guldring hade i Rom endast ämbetsmän, senatorer och riddare." Vi lägger alltså primärt åtsidan föreställningen att det även kunde syfta på en omslutande brinnande figurativ ring.
För bloggens olika Ring-kapitel finns en gemensam återkommande disposition. 1)En bild av vikt 2)Text eller ljudfil av Ingemar Schmidt-Lagerholm, publicerad i det förgångna. 3)Ljudfiler till två versioner av varje enskilt verk. 4)Ytterligare belysning och fokusering. 5)Punkt.
Wagnerringens kronologi
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Mellan smidesscenen i början av Siegfriedoperan och slutet av Götterdämmerung ligger endast få dagar. Det sagda är innehållet i vad Carl Dahlhaus skriver – auktoritativ nestor bland Wagnerforskare. Sammalunda förmedlar den excellente konsertpianisten Stefan Mikisch i sina Bayreuthintroduktioner (även på CD, år 2003).
Vanligen betraktas Wagners Nibelungenring som en svävande myt utanför tid och rum. Just genom att vara utlyfta från en banal vardag får de mänskliga konflikterna allmängiltighet utanför konventioner och brottsbalk. Det är inte ofta som den innehållsliga kronologin alls dryftas ens i de mest vederhäftiga kommentarer. Och det finns ju inte som i teveserier skyltar med angiven epok.
So verfluch ich die Liebe. (Så förbannar jag kärleken.)
Utkast till scenbild för Rhenguldets första scen i samband med att Nibelungens ring uruppfördes i sin helhet i Bayreuth 1876. Konstnär: Josef Hoffmann.
Av Ingemar Schmidt-Lagerholm
Wagner var inte minst genom brodern till sin registrerade fader totalbeläst vad gäller Aristoteles och de grekiska tragöderna. Följden vid dåtidens gammelgrekiska festspel var ju tre tragedier samt ett epilogartat mera lättsamt satyrspel, således utgörande en tetralogi om fyra separata enheter.
Denna ordning använde Wagner i sitt förstorade verk Nibelungens ring, så när som på att han satte satyrspelet först och kallade detta “Vorabend”.
Vereint sind Liebe und Lenz! (Sammanflätade är kärlek och vår!) Ur Siegmunds Vårsång.
Astrid Haugland förfärdigade i början på 00-talet ett antal keramikkfiguriner med motiv från operans värld: “The Rake’s Progress” av Straviskij, Beethovens Fidelio. Wagners Ring blev härvidlag en torso. Men Nornorna finns ju att beskåda vid bloggens kapitel Götterdämmerung, och här är ett bakomslingrat par väl så intensivt som några Valkyrians wagnertvillingar framifrån.
Siegmunds Vårsång (Winterstürme wichen)
“Den danske Wagnertenoren Lauritz Melchior (1890-1973) sjöng med den allra största ära världens operascener runt: Lohengrin, Parsifal, Siegmund, Tristan – inte lika gärna och mera sällan Siegfried. Fortsätt läsa ”“Ringen”: Vi väljer Valkyrian”
Den med mig alldeles jämnårige Lars Lönnroth har ägnat stor del av sitt förnämligt produktiva liv åt fornisländsk litteratur. När Lars Lönnroth i förordet till sin senaste bok i ämnet, ”Det germanska spåret” (2017), skriver: ”modern forskning har visat att de texter, som ingår i denna tradition, har tagit starka intryck av latinsk, kristen och romansk medeltidslitteratur”, så är det främst hans egna insatsers förtjänst. Alltså inte såsom tidigare hade ansetts självklart: isolerat ’norrønt’, som den norska termen lyder.
“Du har rätt, jag är ingen wagnerian, men jag har dock haft glädje av Ringen.” Mejl från Lars Lönnroth 2018 07 27.
Lars Lönnroth undgår inte att på den ’tunga’ sidan snudda vid Wagner och på den ’lätta’ sidan beröra Tolkien med mera. Den inledningsvis avbildade Ramsundsristningen återfinns exempelvis i nämnda bok, sidan 75. Det framgår ju av det Lars Lönnroth där skriver såsom kommentar att han inte är wagnerian i djupare mening. Men Lars Lönnroth är här mild, inte aggressivt ignorant såsom en Maja Hagerman eller en Anders Carlberg.
Läs och avnjut denna senaste bok i det isländska ämnet av Lars Lönnroth för dess egen fascination. (Och varför inte ta del av dennes rättvisa ungdomsförsyndelse ’Litteraturforskningens dilemma’ från 1963). Indirekt uttalar Lönnroth klart att Wagners ”förlagor” (även allmänt sett) föga förtäljer om det djuppsykologiska innehållet Wagners musikdramer. Fortsätt läsa ”“Ringen”: Siegfried i Sverige”
“Es riß!/Det brast!“. Wagners tre nornor i förspelet till Götterdämmerung (Ragnarök) avbildade som keramikfigurer av Astrid Haugland.
(001)
Götterdämmerung: Vorspiel ”Die drei Nornen”
Ragnarök: Förspel ”De tre nornorna”
(002)
Schluß der ersten Scene.
Första scenens slut
(003)
Die dritte Norne:
Den tredje nornan:
(004)
Zu locker das Seil! mir langt es nicht: soll ich nach Norden
För löst är garnet, jag lyckas ej. Skall jag räcka ändan mot norden
(005)
neigen das Ende, straffer sei es gestreckt!
måste den sträckas hårdare!
(006)
Die Dritte, Die Zweite, Die Erste (nacheinaner): Es riß!
Den tredje, den andra, den första (efter varandra): Det brast!
(007)
Die drei Nornen: Zu End’ ewiges Wissen! Der Welt melden
De tre nornorna: Slut med det eviga vetandet! Åt världen
(008)
Weise nichts mehr: hinab, zur Mutter, hinab.
meddelar vi inget mer: ner nu härifrån (till moder Erda), ner.
Det krävs god träning i mytologiskt tänkande för att få grepp om vad som här avses. I högre regioner väver nornorna journalistiskt undersökande ett världsnät för det förgångna, för det framtida. World Wide Web skisserat i myternas värld långt före vårt vardagliga nät/nätet. Men trots alla snikvägar krackelerar, eller blockeras världsnätet, (”Es riß!“). Åter till jordens inre, där urmodern Erda kunde ge trygghet. Fortsätt läsa ”“Ringen”: Wagners gåtor i Göteborg (Götterdämmung).”
Det er velkendt, at ændringen af en enkelt streg eller farve i en tegning kan ændre tegningens udtryk fuldstændigt, som når f.eks. et ansigt får tilføjet blot en lille skygge ved mundvigen. Det samme gælder indenfor musikken.
Henrik Nebelong har här mycket att lära oss under rubriken ”Langer Ton” hos Wagner, framförallt behandlas ”Meistersinger”. Gå till artikelns första notexempel. Även den som inte är van vid att handskas med noter ser att första noten har satts inom parentes. Alltså struntar vi i den. Varpå följer två fallande språng. Det rör sig först om c till ett lägre g därpå i annat läge ännu ett fallande språng från a till e. Dessa språng äro fallande kva^rter (inte kvarter). I den här omtalade ”Bar”-formen kunna dessa fallande språng utsmyckas med mellanliggande toner. Det är vad som sker i det tredje fallande språnget från f till c (via e och d). I mästersångarnas ”handbok” är detta två ”Stollen” med ”Abgesang”.
Tillsammans på ”gammeltyska” blir detta en ”Bar”. Du känner förstås igen ordet från engelskans ’bar’ = en takt. Då rör det sig emellertid om något väsentligen annorlunda. Det musikaliska innehåll som ryms mellan två så kallade taktstreck i notbilden. Väldigt enkelt uttryckt är i normalfallet en engelsk ’bar’ av väsentligt kortare duration än en gammeltysk Bar. Någorlunda rask ’fyrtakt’ kan ge omkring en dryg sekund för en ”engelsk bar”. Låt oss anta att mästersängarnas Bar borde utsträcka sig till omkring 10 sekunder eller avsevärt mer.
Danskans ”forskudt” är naturligtvis ’förskjuten’.
Mycket nöje i en vidunderlig dansk framställning. (ISL)
Af Henrik Nebelong
Blot ændringen af en enkelt tone, af instrumenteringen eller af rytmen i et tema kan forandre dette helt og holdent, således som det er demonstreret i musikkens talrige store variationsværker som f.eks. Bachs ”Kunst der Fuge” og Beethovens ”Diabellivariationer”.
Et af de mest forbløffende og mest illustrative eksempler på en sådan musikalsk variationskunst findes i tre-fire af Richard Wagners (1813-1883) sene værker: ”Siegfried”, ”Götterdämmerung”, ”Mestersangerne i Nürnberg” og ”Parsifal”. De stammer fra årene 1856-1882. Fortsätt läsa ”Wagner og Marners ”Langer Ton””
Sehr geehrter Herr Vorsitzender, meine Damen und Herren!
Es ist eine grosse Ehre für mich hier in Richard Wagners Geburtsstadt einen Vortrag halten zu dürfen. Ich bedanke mich recht herzlich für die freundliche Einladung.
Henrik Nebelong, Foto: Astrid Haugland, 2008. Montage 2017.
Det var september 2005 som första delen av Stockholmsoperans åter aktuella uppsättning av Wagners Nibelungens ring avtäcktes, och jämnt två år senare fullbordades projektet med premiären på den fjärde och sista operan. Nyfikenheten var stor, både på det sceniska och på sångarna, och dirigenten Greger Bühl var en relativt oprövad Wagner-kraft.
Av Nils-Göran Olve
En version av denna artikel publicerades i OV-Revyn april 2017 inför nypremiären på Stockholmsoperans uppsättning av Wagners Nibelungens ring.
Regissören Staffan Valdemar Holm och scenografen Bente Lykke Möller hade 2002 satt upp Tannhäuser, kanske som ett slags provprojekt, och något kunde man också gissa från deras många talteateruppsättningar och ett par ytterligare operauppsättningar. Fortsätt läsa ”Ringens återkomst”
Kan man med fog beskylla Wagner för att sakna humor?
De ställen i Siegfried, Götterdämmerdämmerung eller för den delen Meistersinger som alldeles uppenbart är avsedda att var humoristiska, känns faktisk ganska stela och ibland rent av krystade. Någon förlösande humor såsom i Mozarts DaPonte-operor rör det sig aldrig om. Allvarligt och seriöst kunde det sägas vara hos Wagner.
Inte minst därför har Wagneroperorna alltid varit utsatta för skämt och skämtteckningar och Wagner själv har varit utsatt för ibland svårtolkade tecknade eller färglagda nidporträtt. Men Wagner kan också lättas upp på ett godmodigt sätt. Här följer en ljudfil med kort norsk introduktion (NRK 070915). Det är en satirisk kommentar på engelska av Anna Russell, inspelad på 1950-talet. Den sträcker sig med skrattsalvor över hela Ringen. Och det varar i 23 minuter.
Blogganpassad version av Stefan Johanssons omfattande essä, vilken ingår i antologin ”Operavärldar”, redigerad av Torsten Pettersson och utgiven år 2006, alldeles innan Staffan Valdemar Holms Stockholms-Ring gick av stapeln. I det sammanhanget var Stefan Johansson – vad man förstår – välbehövlig, ständig dramaturg, vilket flitigt även dokumenterades.
TEXT: Stefan Johansson
RICHARD WAGNERS operatetralogi Nibelungens ring har en snart hundraårig svensk scenhistoria, räknat från den första kompletta Ringen på Kungliga Operan 1907. Under den tiden har verket hunnit bli en central del av svensk operarepertoar. Det har sitt intresse att behandla dess scenhistoria utan anspråk på uttömmande utförlighet för att ge en bakgrund till kommande nyuppsättningar av verket och antyda rikedomen i ett för teater- och musikforskningen ganska oplöjt fält. Fortsätt läsa ”Stefan Johansson: Wagners Ring på Kungliga Operan.”
Följer ljudfiler från cd-skiva kompilerad av Stefan Johansson. Ursprungligen en skiva som hörde till det 96-sidiga rikt bildbestyckade häftet ”Nibelungens Ring, Kungliga Operan 1895-2007”. Sammanlagd speltid 1h20. Med Stefan Johanssons uttryckliga tillstånd.
Wagners Ring är förstås ingalunda något slags allmän variant på någon Saga om någon Ring. Saga kan Wagners mäktiga skapelse knappast kallas, ty det mesta har direkt och konkret relation till verkliga livet. Möjligen är det en mytologi efter gammalgrekiskt mönster.
Det finns en person av Nibelungarnas släkte, och det gäller den ring denne Nibelung gör anspråk på såsom varande sin, därför beteckningen ”Nibelungens ring”. Tysk originaltitel: ”Der Ring des Nibelungen”. (genitiv av femte deklinationen slutande på -n i stället för -s; grundform der Nibelung/e för den som kommer ihåg sin tyska), Men det är ju också en cirkel, en cykel, en ring, där allt skulle kunna börja på nytt. Den korta benämningen ”Ringen” hänför sig alltså till ett värdefullt guldföremål vanligtvis att träda på någons finger. Ordet Ringen kan också bli genretiteln på något cykliskt, något som kan börja om från början, något som går runt liksom en ringdans.
Vivaopera presenterar i ett antal kommande inlägg texter relaterade till Wagners Ring samt ljudfiler huvudsakligast med äldre inspelningar i mono. En given uppdelning är
1) Allmänt om hela Ringen
2A) Rheingold 2B) Walküre 2C) Siegfried 2D) Götterdämmerung
På bloggen ges inga direkta innehållsreferat för handlingen i Wagners Ring. Därav finns en mångfald på nätet, på bibliotek eller eljest i handböcker som den intresserade kan förväntas redan inneha. Den som vill ha det riktigt utförligt och välskrivet kan gå till sidorna 62 – 118 i boken ”Ringen” av Hackzell och Kask, Sohlmans 1976.
