Tidskriften Opera nr 3/2010
TEXT: Erik Graune
Trots sin motvilja mot Bayreuthklanens mer och mer extrema stortyska ideologi och osunda sektbildning och med tiden tilltagande nazifiering, hade han inte styrka nog att hävda sig mot det gigantiska fadersarvet, ännu mindre mot modern Cosima och inte heller senare mot den 28 år yngre hustrun Winifred.
Att detta bara är en del av sanningen framkommer nu då fler av hans operor blir tillgängliga för en bredare allmänhet. Här växer istället fram en konstnärspersonlighet med en lågmäld men stark integritet. Han som visar att han, trots det monumentalt kvävande familjetrycket, lyckades gå sin egen väg och, ofta utan uppmuntran, hävda sig både personligt och konstnärligt.
Redan som tjugoåring öppet homosexuell, beger han sig på en halvårslång resa till Fjärran östern med sin första stora kärlek Clemens Harris. Även om han sent omsider – kanske mest av tvång för att säkra den rakt nedstigande linjen av legitima arvingar – lydigt låter sig tjudras i den konventionella familjespiltan, lyckas han på ett förstulet sätt fortsätta sitt beteende som något av en gay enfant terrible.
Tyngd av en övermänsklig arbetsbörda och ekonomiska bekymmer plitade han oförtrutet på den ena operan efter den andra – sällan med någon riktig framgång. När det gäller ämnesval visade han upp en häpnadsväckande uppfinningsrikedom och slog härvidlag sin far med hästlängder, även om handlingarna i vissa fall visar på inslag som är rent befängda. Här finns barnsliga sagooperor som påminner om den älskade läraren Engelbert Humperdincks Hans och Greta, naturmystiska verk som till handlingen liknar Svansjön, medeltida riddarspel, brutalt realistiska dramer och Parsifalartade mysteriespel, som ofta under den historiska miljön döljer det mest chockerande innehåll.
I vissa fall framstår Siegfried Wagner som den djärvaste och mest frispråkige av sin tids musikdramatiker. Han skapar alldeles egna uttryck för sekelskiftet 1800/1900 och första världskrigets motstridiga tidsstämningar. Hans operor, alldeles för aparta och tematiskt långt ifrån faderns, passade naturligtvis illa in i familjens omsorgsfullt vårdade officiella bild av mästaren. Därför motarbetades han framför allt av Winifred, som tydligen anade att han kunde skada den för tillfället så framgångsrika wagnerismen och Bayreuthideologin.
Efter Siegfrieds död utgick närmast ett totalt uppförandeförbud av hans operor. Man måste till varje pris undvika konkurrens mellan far och son. Något som tydligen fortfarande håller i sig. Efter premiären på Der Kobold i Fürth 2004 hävdade klanhövdingen Wolfgang Wagner demonstrativt att han överhuvudtaget inte hade någon som helst uppfattning om denna faderns älsklingsopera! Den nytillträdda ledarduon av den fjärde generationen i Bayreuth har inte heller hitintills visat något större intresse för farfaderns verk.
Siegfried Wagners operor har på senare år fått en blygsam renässans genom cd-industrins omättliga hunger efter gamla operaverk. Av hans tolv helt fullbordade operor är de flesta uppförda under de senaste decennierna eller så finns de utgivna på cd. Det är framför allt märkena cpo och Marco Polo som tagit sig an hans verk. Upptagningarna är i allmänhet från medelstora tyska operahus med allt vad det innebär. För det mesta håller inspelningarna en hög professionell kvalitet som ger rättvisa åt Siegfried Wagners omfattande och stilmässigt vildvuxna partitur.
Om man hellre vill njuta av honom i mindre doser och samtidigt få en vokal standard snäppet högre, finns just på cpo ett antal cd med utdrag ur samtliga operor att tillgå, fördelade på röstfack med högkvalificerade sångare som Dagmar Schellenberger, Roman Trekel och Iris Vermillion. Älskaren av orkestermusik uppmanas att på samma märke ta del av fyra cd med samtliga uvertyrer och orkestermellanspel – en mer vällustig orgie i senromantisk orkesterprakt går inte att vältra sig i.
Redan efter succén med den första operan, “Der Bärenhäuter“, som är Siegfried Wagners mest spelade opera överhuvudtaget, blev han stämplad som harmlös sagofarbror, oförmögen att nå upp till faderns seriösa och filosofiskt monumentala ämnen.
Och det är nu, i de djupstudier som tack vare cd och dvd kan göras av hans operor, som det mest anmärkningsvärda med denna komplicerade dubbelnatur som var Siegfried Wagner, kan friläggas. Det är en fascinerande, absurd värld, överrik på idéer som man möter i dessa drygt dussintalet operor. Men att tränga in i dem är ofta tålamodsprövande. Librettona, de flesta med en speltid som inte står fadern efter, är fyllda med ovidkommande förvirrande episoder och onödiga detaljer. De är nästan alltid svårt överlastade av ordmassor, som trots de högstämda ämnena flyter på i dialoger och monologer av puttrande sångligt småprat som med tanke på de storvulna ämnena känns malplacerat intimt. Man får även tillerkänna Siegfried en fantastisk förmåga att musikaliskt frigöra sig från den förödande tyngd som fadersgestalten måste ha utövat.
Däremot märks inflytandet från Humperdinck tydligt. Ännu i ett så sent verk som ”Der Schmied von Marienburg” (Smeden från Malbork), i scenen när självaste djävulen besöker smeden Muthart, visar den demoniska musiken närmast identiska drag med pepparkakshäxan. Någon större personlig originalitet i tonspråket hör man sällan. I gengäld är det sällan tråkigt och alltid fyllt av intressanta detaljer, sångarvänligt med kammarmusikalisk lyhördhet och variation.
Trots detta framkommer i de tre senaste cd-inspelningama ännu tydligare att Siegfried Wagner kanske var den mest radikale av tidens musikdramatiker, långt ifrån den gängse bilden av Wagnersonen.
Inte minst märks detta i “Der Kobold“. Här har han överträffat sig själv i en märklig kombination av tysk naturromantik och handfast Puccinirealism. I en chockerande öppenhet överträffar han vår tid i skildringar av sexualitetens pedofila och incestuösa missdåd. Under den naturromantiska sagopolityren frodas sekelskiftets fascination for själens dunkla djup, den undervegetation av förträngningar och sexuella begär som – Siegfried Wagner ovetandes vid Der Kobolds tillkomst – redan hade börjat artbestämmas av Sigmund Freud i Wien.
I Der Kobold är Verena, en enkel bonddotter, centralgestalten. I första scenen ligger hon i mardrömmar när hon hemsöks av “koboltar”, själar till aborterade och mördade foster och spädbarn. Ett av dem, Seelchen, “den lilla själen”, är Verenas eget mördade foster, resultatet av den på ytan faderligt gode beskyddaren Eckharts övergrepp på Verena, då knappast mer än ett barn. För att undvika skandal bankades fostret ur Verenas sköte så att hon fick missfall och sedan dödades den lille pojken med två dolkar av Verenas kärlekslösa mor, värdshusvärdinnan Gertrud.
Handlingen utvecklar sig rafflande och inbegriper en grevlig våldtäkt, där Verena försvarar sig genom att döda greven. Här finns även mustiga folkliga scener med ett teatersällskap, som uppför en liten opera i operan. Slutligen låter tonsättaren Verena genomgå samma öde som många operahjältinnor: Hon offrar sig för att sona moderns brott och förlösa den lilla pojksjälen – alltså en något originell variant av den kvinnliga offerdöd som ju pappa Richard var så förtjust i.
I uvertyren och under mellanspelen blir man fascinerad och upprymd av den varierande idérikedomen, en blandning av storvulenhet och insmickrande melodik, som påminner om de långa melodislingor som fadern utvecklade från Rienzi till Lohengrin. Och det är i sådana partier som det mest fascinerande i Siegfried Wagners musikaliska personlighet kommer fram. Något som skulle kunna kallas för förrädisk konventionalism. Tydligast är det i den faderlige vännen Eckhart. Som något av en blandning av Hans Sachs och Sarastro framstår han med varm god- hjärtad auktoritet som Verenas välgörare och stöd. Den man som förgått sig mot Verena och är fadern till det aborterade och mördade gossebarnet åtföljs av de mest smeksamt lyriska melodier och varma upphöjda klanger – mer raffinerat och talande uttryck för tidens dubbelmoral och gömda illdåd inom familjen finns knappast.
Dvd-inspelningen av Der Kobold är från en uppsättning av den München och Nürnberg-baserade operagruppen Pianopianissimo på Stadttheater i Fürth (dryga 10 km västnordväst om Nürnberg), som till hundraårsminnet av både teaterns och operans tillkomst har tagit sig an detta resurskrävande verk med ett fyrtiotal roller. Regin av Peter P. Pachl pendlar mellan nutid och dåtid, mellan realism och abstraktion, mellan verklighet och dröm. Pachl har valt en föga originell men i sammanhanget väl fungerande idé med Verena som psykotiskt hallucinerar hela det skeende som lett till sammanbrottet och i slutet kommer att leda till hennes död. Eckhart blir här hennes onde psykiater. I Achim Bahrs scenografi står Verenas sjukhussäng i bakgrunden och mot ett surrealistiskt förvridet fönster som tjänar till tillbakablickande filmsekvenser. De osaliga barnasjälarna, kobolterna, är naturtrogna groteska babydockor styrda av en barnkör i heltäckande vita overaller.
Den amerikanska sopransångerskan Rebecca Broberg har blivit något av en primadonna för Siegfried Wagner. Hon gör här en beundransvärt inträngande gestaltning av den flerfaldigt skändade och misshandlade Verena. Verenas älskade är den kringvandrande skådespelaren Friedrich. Han är hennes hopp om frihet, men även han blir till slut en svikare och förrädare. Volker Horn gör honom till en sympatisk antihjälte med genomslagskraftigt Wagner- tenorsmatter. Utmärkta är också Nicholas Isherwood och Martina Borst som greveparet, medan Achim Hoffmann som gycklaren Trunz är något av styckets komiska avspänningsfigur. Mer av komplicerad dubbelnatur önskar man sig däremot av den nobelt barytonljudande men sceniskt bleke Andreas Mitschke som Eckhart.
Ludwig Bechstein var en flitig bibliotekarie i Meiningen som vid 1800-talets mitt gav ut ett otal samlingar med sagor och sägner, parallellt med de numera kändare sagoåterberättarna Bröderna Grimm. Från denne kommer ytterligare ett spår hos Siegfried Wagner. Det gäller framförallt hans operor ”Der Heidenköning” och ”Der Schmied von Marienburg” (dagens polska Malbork). Här tangeras motsättningarna mellan den framträngande ’Tyska Orden’ som med svärd och bibliska handelsavtal under flera århundraden slår sig fram för att göra de baltiska folken påvekristna. Såsom balter räknas då inte bara letter och litauer utan även pruserna. Och just pruserna var ett folk som dog ut på 1600-talet, men vars namn lever kvar i helt andra sammanhang såsom Preussen, preusseri . Operan ”Der Heidenkönig” (Hednakungen) av Siegfried Wagner mynnar ut i en vy med en identifierbar litauisk kulle ROMBINAS på norra sidan av floden Nemunas. Till denna kulle har operans pruser dragit sig för att offra till guden PERKUNAS. I skandinavisk asatro motsvarar detta krigsguden Tor. Blott finnarna säger fortfarande Perkele. (ISL)
”Der Schmied von Marienburg” (dagens polska Malbork, nära Gdansk) är Siegfried Wagners tolfte fullbordade opera, komponerad 1920 med premiär i Rostock tre år senare. Tillsammans med Der Kobold och Der Bärenhäuter räknas den till hans mest betydande alster. Siegfried Wagner valde ofta väldefinierade mer eller mindre kvasihistoriska miljöer för sina intriger. Som bakgrundshändelse tjänar denna gång de tyska tempelriddarnas slutgiltiga nederlag mot polackerna 1410 i Tannenberg nära Marienburg, tyska ordens viktigaste fäste.
Titelpersonen är den rättrådige och godtrogne vapensmeden Muthart som i slutet av operan dör någon sorts offerdöd för de besegrade tempelriddarna. Verket har också setts som något av en nyckelopera, en beskrivning av Siegfried Wagners situation i Bayreuth, både som ledare för festspelen och i det privata. I Mutharts hustru Wanhilt, som har ett barn som inte är hans, såg den nästan femtioårige Siegfried tvivel på att den förstfödde sonen Wieland verkligen var hans och i smedens mor Madaldrut kan man finna den dominanta och bigotta Cosima.
Operagruppen Pianopianissimo står även här för det första framförandet i modern tid, nu med Baltiska filharmonin från Gdansk. Återigen med Frank Strobel som dirigent och Rebecca Broberg i den kvinnliga huvudrollen, Friedelind. Hon är beundransvärt outtröttlig i dessa kvartslånga textmassor som får Wotans eller Gumemanz berättelser att bli jämförelsevis koncisa och koncentrerade. Hon har en smidig genomslagskraftig sopran som lämpar sig väl till de hos Siegfried Wagner så typiska växlingarna mellan lyrisk mjukhet och brett expansiva sångsjok. Karl Schneider i den rättfärdige smeden Mutharts hjältetenorroll och Ralf Sauerbrey som den brutale borgaren Willekin är några som förtjänar uppmärksamhet.
Frank Strobel med Numbergsymfonikerna i Der Kobold och Baltiska filharmonikerna i ”Der Schmied von Marienburg” gör ett habilt och noggrant arbete. De lyckas hålla spänningen i de långa deklamerande avsnitten och de oändligt detaljerade partituren.
Bland Siegfried Wagners mer bisarra alster finns den medeltida släkttragedin ”Rainulf und Adelasia”, komponerad 1922, fortfarande inte uppförd sceniskt. Handlingen är förlagd till det normandiska hovet på Sicilien i slutet av 1100-talet. En rivalitet mellan en god och en ond broder mot bakgrund av en storpolitisk maktkamp utgör grundkonflikten. Deras moder, grevinnan Albriria (i vars gestalt man inte kan undgå att se den senilt frånvarande men åldrande modern Cosima), förledd av den “onde” brodern Rainulfs förtal, förbannar den “gode” sonen Osmund. Hon kommer som uppenbarelse i spöklika seanser, som spelar en avgörande roll i handlingen och som slutligen leder till brodermord, självmord och andra gräsligheter som kidnappning och utstickande av ögon på en tonårig tronpretendent.
Werner Andreas Albert lyckas få varierad dynamik och klangrikedom och förmår accentuera alla de instrumentala och melodiska idéer som Siegfried Wagner, sin vana trogen, ibland urskillningslöst staplar på varandra. Sångarna är habila men av skiftande röstkvalitet. Roman Trekels intensiva porträtt av den gode brodern står i en klass för sig. Frank van Eken gör rättvisa åt operans mest intressanta roll som Rainulf. Elisabeth M. Wachutka som Adelasia (Rainulfs älskarinna som egentligen älskar Osmund) är trots ambitiös inlevelse röstligt några nummer för liten – en jämförelse med Dagmar Schellenberger i Adelasias scen, där hon försvarar Osmund mot falska anklagelser, visar tydligt vilken potential det finns i Siegfried Wagners dramatiska sångdeklamation.
”Der Kobold” dvd, ”Der Schmied von Marienburg” cd, ”Rainulf und Adelasia” cd: alla tre inspelningarna är föredömligt kompletta, i vissa fall det första helt kompletta framförandet överhuvudtaget, med speltider på mer än tre timmar.
ERIK GRAUNE
Operor av Siegfried Wagner:
| Der Bärenhäuter | 1898 | München 1899 |
| Herzog Wildfang | 1900 | München 1901 |
| Der Kobold | 1903 | Hamburg 1904 |
| Bruder Lustig | 1903 | Hamburg 1905 |
| Sternengebot | 1906 | Hamburg 1908 |
| Banadietrich | 1909 | Karlsruhe 1910 |
| Schwarzschwanenreich | 1910 | Karlsruhe 1918 |
| Sonnenflammen | 1912 | Darmstadt 1918 |
| Der Heidenkönig | 1913 | Köln 1933 |
| Der Friedensengel | 1914 | Karlsruhe 1926 |
| An allem ist Hütchen schuld! | 1915 | Stuttgart 1917 |
| Der Schmied von Marienburg | 1920 | Rostock 1923 |
| Rainulf und Adelasia | 1922 | Metzingen (Bad Urlach), konsertant 2003 |
| Die heilige linde | 1927 | Köln 2001, konsertant |
| Das Flüchlein, das jeder mitbekam | 1929 | Kiel, 1984
(fullbordad av Hans Peter Mohr) |
| Wahnopfer – ofullbordad | 1928 | Rudolstadt 1994 (efter bearbetning) |
| Das Liebesopfer | 1917 | endast text |
| Walamund | 1928 | endast text |