“Moses, det är jag det” – en minnesstund i tolv toner

Medan han låg i sängen på palliativ avdelning på Långbro Park i december 2019 och visste att döden obarmhärtigt närmade sig, började min man Ingemar Lagerholm att planera en helt speciell minnesstund för sig själv.

Av Astrid Haugland

Ingemar ville samla människor som var och en hade betytt mycket för honom under kortare eller längre tid, någon gång i livet. Alla utvalda var personer som delade hans intresse för musik. Temat vi skulle samlas kring var Arnold Schönbergs opera ”MOSES och ARON”.

Det var med en känsla av högtid och vördnad jag tog emot en handskriven lista med namn på inbjudna gäster och uppdraget att genomföra minnesstunden. Den skulle äga rum i vårt hem ”Villa Vodano”. Datum blev bestämt till söndagen den 9 februari 2020. Det var då klart att Ingemar inte själv skulle kunna närvara.

Strax före klockan 15 den aktuella söndagen samlades femton personer på Vrånvägen 1A. Fortsätt läsa ““Moses, det är jag det” – en minnesstund i tolv toner”

“Moses och Aron” – en svår nöt att knäcka?

Den starka ställning Schönberg-eleven Alban Berg har som musikdramatiker genom sitt verk Wozzeck, gör det lätt att dra slutsatsen att Arnold Schönberg själv inte var särdeles intresserad av musikdramatik, att han överlät den saken åt Berg.

Ingemar Schmidt-(Lagerholm) presenterar Arnold Schönbergs opera “Moses och Aron” under en sammankomst på Diskofilklubben i Lund, 1959inkl. kort handlingssammandrag med analys.

Detta vore emellertid grovt felaktigt ty vi har åtskilliga musikdramatiska verk från Schönbergs hand även om inte alla så lätt kan karakteriseras som operor.

Men vi måste veta att det förutom dagens “Moses och Aron” existerar tre enaktare: monodramat “Erwartung” från 1909, den som musikdrama rubricerade “Die glückliche Hand” från 1913 samt den komiska operan “Von heute auf morgen” från 1929.

“Moses und Aron” har dock inget gemensamt med dessa verk. Fortsätt läsa ““Moses och Aron” – en svår nöt att knäcka?”

Dr. Wedekind’s son: a Frank story

What is in a name, and how does it come to us? This vignette shares the story of the son of a German gynecologist and how his impact influenced two medical students in 1918 Munich, eventually leading to the name of my mother’s first child—also a physician—Frank.

 Denna ”story” är sagolik men sannerligen ingen saga.

Det är en högst seriös ”research”, som för oss rakt in i operakonstens hjärta. Spännande nog får vi aldrig riktigt veta varför, men vi skulle kunna fråga Kerstin Avemo. Det är Frank Wollheim som skriver på synnerligen elegant engelska. Frank Wollheim är 85 år och verkligen ”still going strong”. Professor emeritus, ledande läkare för Lund med omnejd och landsbygd och för hel värld, globetrotter. Prefererar klassisk musik och opera i synnerhet.

I sin framställning tangerar Frank Wollheim Alban Bergs opera Lulu. Men vi får också ta del av tillvaron på ett högt beläget slott i Schweiz. Samt en del detaljer om en libertins tillvaro. Bert Brecht kommer med på ett hörn. Det kommer i ett senare bloggkapitel att bli en del operaanknutna fotnötter av Nils-Göran Olve, Stefan Johansson och Ingemar Schmidt-Lagerholm. Men nu tar vi språnget rakt in i den kreativa kulturradikala värld som så levande skapas och beskrivs av Frank Wollheim. (ISL)

TEXT: Frank A. Wollheim, MD, PhD, Lund University Hospital, Sweden

German-born American citizen and gynecologist Friedrich Wilhelm Wedekind (1816–1888) was born into a family of lawyers in what then was the kingdom of Hannover. He studied medicine in Göttingen and Würzburg, where he defended a PhD in 1839. In 1843 he graduated as MD in Hannover. Dr. Wedekind worked as a doctor for mining industries in several European countries, including Turkey, where it is said that he also served as the sultan’s physician. 1) Fortsätt läsa “Dr. Wedekind’s son: a Frank story”

Schönberg blev Schoenberg – men Arnold förblev

Han kunde på fri hand rita en perfekt cirkel på svart tavla. Det behövdes för undervisningen i harmonilära (Schoenbergs Harmonielehre är på drygt 500 sidor), ty det gällde att behärska alla regler utifrån den konventionella kvintcirkeln innan man borde tillåta sig själv att trotsa dem.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Svärsonen och kvartettprimarien Rudolf Kolisch visste hemligeter om hur Schoenberg själv arbetade med kompositionen av sin tredje och sin fjärde (amerikanska) stråkkvartett. Det var enligt Kolisch minsann slump och spel med kulramar och räknestickor. Men det skulle man inte skvallra om.

Men innan vi börjar räkna upp Schönberg/Schoenberg:s egna musikdramatiska verk vill jag så långt minnet förmår återberätta något som rör den ofullbordade operan Lulu av Alban Berg. Och jag vill inte be om ursäkt för att jag framhåller Arnold Schönbergs judiska bakgrund. Fortsätt läsa “Schönberg blev Schoenberg – men Arnold förblev”