– absolut inte bara opera
Det var september 2005 som första delen av Stockholmsoperans åter aktuella uppsättning av Wagners Nibelungens ring avtäcktes, och jämnt två år senare fullbordades projektet med premiären på den fjärde och sista operan. Nyfikenheten var stor, både på det sceniska och på sångarna, och dirigenten Greger Bühl var en relativt oprövad Wagner-kraft.
En version av denna artikel publicerades i OV-Revyn april 2017 inför nypremiären på Stockholmsoperans uppsättning av Wagners Nibelungens ring.
TEXT: Nils-Göran Olve
Regissören Staffan Valdemar Holm och scenografen Bente Lykke Möller hade 2002 satt upp Tannhäuser, kanske som ett slags provprojekt, och något kunde man också gissa från deras många talteateruppsättningar och ett par ytterligare operauppsättningar. Fortsätt läsa ”Ringens återkomst”
Wagners Ring med Stemme och Letonja i maj 2017 har prytts med en serie föredrag fyndigt kallade ”Ringhörnor” i Guldfoajén på Kungliga Operan.
Ingemar Schmidt-Lagerholm ”recenserar” rakt av och på sitt sätt.
genom en halvtimme med regissören Staffan Valdemar Holm. Denne föreföll inte vara i form. Ingen har något emot att han sävligt upprepar sig. Men det var onödigt med så många ordentligt fula ord i denna stiliga sal. Man jämförde med legendariske filmregissören Ingmar Bergman som inte sällan kom med något enstaka överdrivet kraftord. Dålig och missvisande komparation.
var verklig feminist. Det blev en Ringhörna med välvalda bilder och stimulerande kommentarer. Fortsätt läsa ”Ringhörnorna”
TEMA: Wagners Ring.
Följer ljudfiler från cd-skiva kompilerad av Stefan Johansson. Ursprungligen en skiva som hörde till det 96-sidiga rikt bildbestyckade häftet ”Nibelungens Ring, Kungliga Operan 1895-2007”. Sammanlagd speltid 1h20. Med Stefan Johanssons uttryckliga tillstånd.
Resterande Ringexempel från CD-skivan får man via länken “fortsätt läsa”. Fortsätt läsa ”Ringentolkningar i Stockholm 1904-2007”
Wagners sista opera “Parsifal” brukar ses som ett liturgiskt spel i sagomiljö. Men i själva verket handlar det om en modern uppgörelse med könsdriften och om skräcken för sjukdomen syfilis, skriver Wagnerkännaren Ingemar Schmidt-Lagerholm.
(Dagens Nyheter: Helsidan 120319 redigerad av Björn Wiman, PDF)
Tabula rasa. Parsifal, den rena mäniskan, homo castus, ännu helt opåverkad av vår kultur vare sig på gott eller på ont. ”Durch Mitleid wissend, der reine Tor” (Av medlidande vis, den rene dåren / Lenningers översättning) med innebörden att den helt rene skulle få sitt spirande förstånd berikat genom medlidande. Konkret genom att öva förståelse (empati) såväl för den fysiska smärtan hos översteprästen Amfortas som för överambitionen hos kvinnan Kundry, mater mundi, moder till allt världsligt och mer därtill. Fortsätt läsa ”Parsifal är Wagners stora drama om sexualiteten”