Av Nils-Göran Olve
En version av denna artikel publicerades i OV-Revyn april 2017 inför nypremiären på Stockholmsoperans uppsättning av Wagners Nibelungens ring.
Regissören Staffan Valdemar Holm och scenografen Bente Lykke Möller hade 2002 satt upp Tannhäuser, kanske som ett slags provprojekt, och något kunde man också gissa från deras många talteateruppsättningar och ett par ytterligare operauppsättningar.
Nu känns det redan som länge sedan: Nina Stemme som sjöng Sieglinde var då efter sin Isolde (i Stockholm året före) på väg in i det högdramatiska facket, liksom Katarina Dalayman som gjorde sin första Brünnhilde. För veteranen Terje Stensvold, nästan 62 när Ringen-projektet påbörjades, blev det början på en märklig och uppskattad efterkarriär då han under nio år sjöng Wotan och ett par andra roller över hela världen. Lars Cleveman, Pär Lindskog och Endrik Wottrich delade på hjältetenorrollerna.
Under några säsonger återkom Ringen – hela eller delar. Sista gången tror jag var 2013 när vi kunde se Valkyrian. Då hade många av de medverkande bytts ut.
Stockholmsoperan har inte haft många Ringen-uppsättningar. De flesta bland dagens äldre operabesökare växte upp med Folke Abenius och Jan Brazdas version från 1968-1970 som tycks ha getts sista gången i sin helhet 1987. (Valkyrian användes separat några år senare.)
Nästan 20 år höll alltså den Ringen – och nu är det snart 12 år sedan den nuvarande Ringen påbörjades. Kommer Operans aktuella Ring att hålla för ytterligare repriser, kanske i ett ombyggt operahus? Eller är det dags att skrota den efter vårens repris? Kasper Holten gjorde ju det med sin egen uppsättning när han var chef i Köpenhamn: hans färdiga Ring spelades (och inspelades på dvd) under en enda säsong, för att aldrig komma åter.
Abenius-Brazdas Ring är för oss äldre den enda Stockholmsuppsättning av Ringen som vi minns. När den kom för snart ett halvsekel sedan hade Ringen inte spelats komplett på ett decennium, och dess enda föregångare var de första uppsättningarna i Sverige av de fyra operorna från åren 1895-1907. 1958 gavs de sista gången samlat, och även om olika scenografer och instuderare under årens lopp anpassat och modifierat dem så var det i princip de första uppsättningarna som fortfarande användes. Att ge Ringen en gång om året var nästan regel under halvseklet fram till 1958.
Valkyrian sattes upp separat 1959 och Rhenguldet 1997. Kanske någon minns dem? Åtminstone den senare var tänkt att bli en komplett Ring. Bortsett från dem, Rhenguldet på Folkoperan och konsertanta framföranden av delar av Ringen så utgör Operans tre uppsättningar och Karlstads Ring 2011 verkens hela svenska framförandehistorik. (Separata uppsättningar av Rhenguldet och Valkyrian har förekommit på andra scener, och det ryktas om en Göteborgs-Ring så småningom.)
När det annonserades att Stockholms-Ringen skulle återkomma nu i maj såldes biljetterna till de två cyklerna slut på några timmar, säkert till stor del för att vi äntligen ska få ta del av Nina Stemmes Brünnhilde – en roll där hon väckt jubel på ett antal världsscener. Men även besättningen i övrigt rymmer många intressanta namn, till exempel John Lundgren som Wotan. I somras sjöng han rollen i Bayreuth.
Vi är vana vid att svenska sångare sjunger Wagner på världsscenerna, men det brukade ske sedan de först utvecklat sina rollgestaltningar här hemma. Nu är det alltså delvis tvärtom. Men det blir också flera intressanta rolldebuter, såsom Katarina Dalaymans Fricka och Waltraute (i Ragnarök). Många svenska sångare i mindre roller är också nya – faktiskt är besättningen helsvensk förutom ett enda namn, Falk Struckmann som gör Hagen efter en lång karriär på alla världens stora scener. Dirigenten Marco Letonja är också okänd för oss, låt vara att han dirigerade en konsert på Operan med Hovkapellet och Nina Stemme för några år sedan.
Det var meningen att vi skulle få en ny svensk Siegfried, men när en månad återstod ersattes han med den beprövade Lars Cleveman som varit borta från Operan i ungefär tio år, och då bland annat sjungit Siegfried på andra scener inklusive Metropolitan. Lite som vid Soltis skivinspelning av Siegfried, när man engagerade en ung och fräsch Siegfried som inte gjort rollen än. Under repetitionerna fick han ersättas med Wolfgang Windgassen, en erfaren Siegfried som man förstås hade kunnat anlita från början.
Det enda tråkiga är väl att det bara blir två Ring-cykler. Många missade att köpa biljetter, och kanske hade en tredje och fjärde cykel – möjligen utan Stemme – varit en möjlighet. Men att nyinstudera Ringen med ytterligare sångare är ett större företag idag än när Operan hade en stor fast ensemble, och dess krav gör att mycket annat på teatern blockeras medan projektet pågår.
Det är inte utan att man känner nostalgi för tiden 1920-1958, när Operan kunde ge Ringen med huvudsakligen hemmakrafter varje år. Nya solister som Birgit Nilsson slussades in gradvis. Varken de eller orkestern fick mycket repetitionstid på scenen, däremot jobbade de förstås var för sig med instuderare och regiassistenter. Ibland gästade renommerade utländska dirigenter som Hans Knappertsbusch eller Joseph Keilberth, men i huvudsak var det chefdirigenten eller återkommande gästdirigenter som Leo Blech som höll föreställningarna vid liv. Ännu Brazda-Abenius-Ringen återkom på liknande vis men med glesare intervall, mest minnesvärt 1976 med Rudolf Kempe som dirigent.
Fram till 1958 var det sceniska konventionellt och likt många andra operahus på ett sätt som skulle förvåna idag. Det hade fördelen att de många svenska sångare som ibland gjorde sina Ringen-roller utomlands hade tillfälle att öva upp sina tolkningar utan särskild hänsyn till någon svensk regitolkning. Dekorerna blev med åren slitna och varje år fick några nykomlingar i orkestern hänga med sina kamrater utan att repetitionstiden räckt till att spela igenom alla fjorton timmarna musik. Att döma av upptagningar från fyrtio- och femtiotalen som Stefan Johansson publicerat på cd (Bluebell och Caprice) blev resultaten ändå högst presentabla.
Skillnaden bottnar i attityden till verken. Relativt enkla uppsättningar som följde scenanvisningarna, länge sjungna på publikens språk, sågs som något som den bildade stockholmaren borde ha årlig åtkomst till. Nu är samma operor evenemang som uppfattas som extra märkliga om de behöver förbokas åratal innan och bara händer ett fåtal gånger. Och då ska de vara unika i regikoncept och medverkande. Dessemellan skärper vi våra förväntningar genom att titta på världsstjärnor via Met-utsändningar och andra media.
Opera har gått från allmänbildning för kulturintresserade, framförd med ambition att visa originalverken snarare än nyskapande tolkningar av dem, till att bli något ”häftigt”, ”pampigt”, och ”maffigt” (för att citera yngre besökare jag träffat) som ska motivera återbesök i konkurrens med annan, rappare underhållning.
Desto gladare bör vi förstås vara över att några tusen stockholmare nu får se en modern och sannolikt bra Ring i Stockholm. Låt oss glädjas åt projektet och hoppas att Ringen får leva ytterligare några vändor kommande år.
Nils-Göran Olve