Axel Brattberg:
Det hos Wagner uttrycksbärande

Det som gör Wagners Mästersångarna i Nürnberg till en så rik opera är personteckningen – hurudana människorna är och hur de har det med varandra i vardagen. De gillar och ogillar varandra, de har både formella och personliga relationer. De bråkar, och de behöver varandra. För att detta skall komma till uttryck och bli levande på scenen krävs personregi.

Axel Brattberg (till höger) i Wagnersamtal.

TEXT: Axel Brattberg

I Opera, nr 2/2010, anmäler Mikael Strömberg Göteborgsoperans uppsättning av Wagners Mästersångarna i Nürnberg. Han tar fasta på uppsättningens brist på övergripande analys av verk och dess politiska implikationer, och menar att den därmed inget har att säga dagens publik. Jag håller i viss mån med om detta, men tycker att Strömberg missar uppsättningens viktigaste brist – frånvaron av personregi. Ett antal av sångarprestationerna avfärdas istället utifrån en åtminstone för mig ganska oklar måttstock. MS konstaterar att de helt enkelt inte är tillräckligt bra.

För mig är den övergripande konflikten i Mästersångarna konflikten mellan det gamla och det nya, och den känner vi väl igen även i våra dagar. Fortsätt läsa ”Axel Brattberg:
Det hos Wagner uttrycksbärande”