När Kungliga Operan i Stockholm sätter upp ”Madame Butterfly” hösten 2023 är det japanska Eri Nakamura som sjunger Cio-Cio-San (Madama Butterfly). Copyright / foto: Kungliga Operan / Markus Gårder
Av Nils-Göran Olve
Premiären på “Madama Butterfly” på La Scala i Milano den 17 februari 1904 hör till en utvald skara av fiaskon som drabbat sedermera berömda verk: “Barberaren i Sevilla”, “Carmen” (fast det tycks ha gått mindre illa) och “Våroffer”.
En kortare version av denna artikel publicerades i september 2023 i OV-Revyn , medlemstidning för OperaVännerna vid Kungliga Operan.
Till och med dåtidens publik fann tenorrollens beteende osympatiskt – kanske trovärdigt, men på scenen ville både åhörarna och sångaren kunna tycka om en primo uomo. Puccini fick rädda honom genom att skriva till en ångerfull aria nära slutet när han kommit tillbaka till Japan från Amerika.
Även Cio-Cio-Sans otrevliga släktingar blev tydligen för mycket, och Puccini strök en berusad onkel och Pinkertons kommentar ”Gud, vad de är fåniga!” Efter många ändringar blev operan en framgång i Brescia våren 1904. Men Puccini fortsatte att modifiera den, och förlaget Ricordi avvaktade till 1907 med att trycka partituret. Ännu 1920 tycks Puccini ha diskuterat ändringar, och i våra dagar har det hänt (bland annat på Göteborgsoperan) att man valt andra varianter än de vi vant oss vid.
Kungliga Operan i Stockholm tar upp sin Madama Butterfly igen för 13 föreställningar från den 25 augusti 2023 och drygt två månader framåt.
Uppsättningen i regi av Kirsten Harms är från hösten 2014 och har förut visats 54 gånger. 30 av dem sjöng Asmik Grigorian titelrollen, en sopran som på dessa nio år gått från ganska okänd till världsnamn. I höstens repris görs rollen av en japanska, Eri Nakamura.
Årets mest spelade
En översikt över operaåret 2023/24 i de nordiska länderna visar att två verk förekommer på fyra operahus: Don Giovanni och Madama Butterfly. Musikaliskt sett överraskar inte deras popularitet. Vid sidan av Trollflöjten, Carmen och en handfull andra har de ofta hört till tio i topp-verken.
Som berättelser är alla fyra däremot problematiska. Mer än andra favoriter – La traviata, Bohème, Tosca – speglar de värderingar av kön, folkslag och samhällshierarkier som påstås vara föråldrade. Kanske bidrar det till att regissörer gillar att ge sig på dem och ge dem ett delvis nytt innehåll.
Det sker alltid i välmening men innebär samtidigt ett ansvar. Ett verk kan bygga på premisser som en modern publik inte förstår, och då blir även rollernas reaktioner och agerande obegripliga. Att flytta en berättelse till en tid som vi tror oss begripa bättre, till exempel vår egen, löser sällan detta.
Att Giovanni eller Pinkerton agerar som de gör betyder inte att operorna lyfter fram dem som föredömen. Den charm och status som textförfattare och tonsättare gett dem kan ses som en varning, som när Giovanni säger till Zerlina att en adelsmans heder är ”målad i hans ögon”. Mer än vi vill erkänna är nog innehållet i de stora operorna tidlöst. Hur levandegör vi det för dagens publik utan att göra det harmlöst eller byta ut det mot regissörens associationer, som ofta har dålig passform med verkets avsikter och sällan är lika intressanta?
Argumenten mot Butterfly
Liksom nyligen med baletten Manon väntar jag mig att Operan kommer att få smäll på fingrarna i någon tidning för att ta upp ett verk vars huvudroll är en av äldre tids många kvinnliga offer. Butterfly väcker vår medkänsla. Men det gör Manon också. Vad är poängen med att låta oss gråta över dessa båda prostituerade tonåringar? Är det en verklig risk att vi låter de manliga upphovspersonernas manliga blickar göra oss förlåtande inför deras öden?
När de litterära förlagorna publicerades (Manon 1731, Butterfly 1898) utgav författarna dem för att vara baserade på verkligheten, och säkert händer liknande alltjämt. Men skildras det med tillräcklig varningsstämpel när man sätter upp Puccinis opera?
Den skildrar dessutom japaner på ett sätt som i bästa fall kan tolkas som humoristiskt distanserat genom Pinkertons västerländska blick. (Och i någon mån den amerikanska konsuln Sharpless, men han har hunnit bli klokare än Pinkerton under sina många tjänsteår i Nagasaki.) Pinkerton skildras visserligen också som en karikatyr, en ”yankee vagabondo” som han kallar sig tidigt i operan. Blir det ett tillräckligt alibi mot rasism om man som Operan nu låter en äkta japanska spela Butterfly? Åtminstone slipper man ta ställning till om en ”vit” artist får sminkas till att föreställa en annan etnicitet.
Tankar som dessa ligger ofta bakom regissörers förkärlek för omtolkningar av klassiker. Sätter man upp en nationell klassiker eller en myt om manligt och kvinnligt så blir det extra viktigt att signalera att man givetvis är modernt upplyst och tar avstånd från verkens ”onödiga” belastningar.
I Puccinis fall blir det svårt. Butterfly, Turandot och i mindre mån Flickan från Västern bär med sig ett så tydligt kulturellt bagage av mer än hundra år gamla idéer om såväl sociala förhållanden (inte minst manligt och kvinnligt) som exotiska miljöer att vi kan förvånas över att de alls kan framföras i Japan, Kina respektive Förenta staterna. Andra operor kan få byta lokal, men libretton, rollfigurer och suggestiv orkestrering gör att stiliserad abstraktion knappast fungerar.
Vore de talpjäser skulle man kunna stryka och skriva om, eller mönstra ut verken som föråldrade och skriva nya som passar vår tid. Men operapubliken vill höra sina gamla operor. Att ge dem konsertant och utan textmaskin så vi slipper veta vad de handlar om är ingen lösning. Den svårighet vissa tycks ha med dem är en beröringsskräck. Genom att umgås med olämpliga berättelser som effektivt når under huden på den aningslösa teaterbesökaren tror man att vi riskerar smittas av fel tankar, eller kanske snarare få våra förkastliga föreställningar underblåsta.
Men är det verkligen så? Köpenhamnsoperans Aida-uppsättning från i våras befriade verket från att handla om Egypten kontra Etiopien, en konflikt som jag kan hålla med om är ett villospår med rasistiska övertoner. De som skildras mest positivt i operan är dock Aida och faktiskt även hennes far, och den grymma självmedvetenheten hos egyptierna tror jag vinner få åskådares sympati. Återigen är verkets budskap modernare än regissören verkar förstå.
Och ändå rör hon sig…
Detta nya spelår 2023/24 är alltså Madama Butterfly och en annan förkastlig opera, Don Giovanni, de mest spelade på Nordens stora operascener med vardera fyra produktioner. Argumenten mot Don Juan, som vi brukade kalla Mozarts opera, är förstås att librettisten Lorenzo Da Ponte (själv känd för att ha haft Casanova som vän och förebild) visserligen straffar sin Juan på slutet men gett honom en magnetisk tjusighet på vägen dit. Och Mozart som hade en märklig förmåga till differentierade människoporträtt bidrar till det. Alltså måste varje flitig Don Juan-baryton lära sig hantera intervjuares frågor om hur de får fram även rollens negativa drag.
När jag var ny operabesökare för länge sedan tålde vi att rollfigurer i talteater och opera beter sig olämpligt och att en obetänksam teaterbesökare kan finna en attraktion hos dem. Betyder det att vi de senaste femtio åren har blivit så mycket mer upplysta att vi bör ”cancelera” gamla operor? Var tänkesätten när Don Giovanni och Madama Butterfly var nya (1787 respektive 1904) moraliskt aningslösa, och förblev så fram till sent 1900-tal?
I en krönika nyligen resonerade Conrad L. Osborne, nestorn bland USA:s operaskribenter som har sett det mesta på Metropolitan i New York sedan 1940-talet, kring detta med anledning av nya uppsättningar där av Trollflöjten och Don Giovanni. Han talar om ”integriteten” hos verken. Tar vi dem på allvar krockar de med hur vi vill tro att vi tänker som moderna människor. Men kanske mera för att vi blir obehagligt påminda om attityder och motiv som vi försöker tiga ihjäl. Jag tolkar Osborne som att det är nyttigare att bli påmind om dessa än att låtsas som om de är övervunna, och låta verken betyda något annat som regissören valt åt oss.
Var kanske Don Giovannis straff och ”livet går vidare”-finalen inte påklistrad konvention 1787, utan allvarligt menade? Butterflys skandalpremiär 1904 berodde nog på just sådant som kan verka stötande idag: Pinkertons rasistiska syn på japanerna och utnyttjande av dem. Cio-Cio-San får all vår medkänsla, och när Puccini reviderade operan strök han bland löjliga släktingar och gav Pinkerton åtminstone ett uns av ånger.
Alibi?
Så hur bör man göra för att publiken inte ska tycka pjäserna är föråldrade och kanske till och med erkänner att vi själva kan ha problem med våra värderingar: ha en stereotyp syn på det främmande, finna Giovanni tjusig och tycka att hans tre kvinnor i operan har sig själva att skylla?
Stockholmsoperans Butterfly från 2014 lever möjligen farligt när det gäller japanska stridsposer och flaggviftande, men på scenen bör Pinkerton i sitt agerande kunna visa hur detta mer handlar om hans egen aningslöshet inför kulturkrocken än förlöjligande av det främmande. I höst får vi alltså se en japansk sopran i titelrollen, Eri Nakamura. Hon har gjort rollen i Tokyo och London och har en god karriär som lyrisk sopran i hela den gängse repertoaren. Jag hoppas att hon inte känner sig som ett alibi: ”i stället för att någon låtsas vara japanska har vi en riktig, och därmed slipper vi kritik”.
Faktiskt fanns det en hel våg av japanska Butterflyframställare redan för länge sedan. 1928–39 återkom i flera omgångar Teiko Kiwa som Butterfly hos oss vid totalt 23 föreställningar – en utsökt tolkning enligt gamla Sohlmans fast hon låter tunn och barnslig i arian på Youtube. Är det japanska hon sjunger på? P.-B. i Dagens Nyheter hörde ”en tydlig färg av främmande ras” och meddelar att hon sjöng på italienska, men han fann Puccinis musik alltför europeisk för att vinna på engagemanget. Kiwa blev dock populär – ”sentimental och välsjungande”. Hon sjöng även en bredare repertoar vid några romanskonserter, däribland ”Tonerna” på ”oklanderlig” svenska. I intervjuer framhöll hon att det hör till uppfostran i Japan att kunna kontrollera sina känslor, ett drag som hon menade att Puccini fått fram väl, liksom mycket ”av vårt eget”.
Vi får hoppas att Operans ”nya” japanska hjälper oss förstå hur Butterfly som en av vår tids mest spelade operor är värd att fundera över, inte något övervunnet. Och att en japanska i titelrollen inte behöver vara ett exotiskt alibi. Budskapet hos operachefens nya Don Giovanni får vi anledning att fundera över senare i höst!
Nils-Göran Olve
2023-06-30
Kungliga Operan: Madama Butterfly | Opera | Kungliga Operan
(2023-09-10)
Ingemar Schmidt-Lagerholm: Puccinis operor: Översikt och några enkla fakta (vivaopera 2017-08-11)