Puccinis tio operor uppräknade:
1884 Le villi
1889 Edgar
1893 Manon Lescaut
1896 La Bohème
1900 Tosca
1904 Madama Butterfly
1910 La fanciulla del West
1917 La rondine
1918 Il trittico
1926 Turandot
Puccinis operor kan ju gärna konsumeras helt auditivt, och dessa ljudinspelningar kan väl sägas ha haft en glansperiod under vinyl-eran. Här vill vi gärna rekommendera dem med Jussi Björling:
1954 Perlea Lescaut
1956 Beecham Boheme
1957 Leinsdorf Tosca
1959 juli Leinsdorf Turandot
1959 okt Santini Butterfly
samtliga utom Lescaut i äkta stereo
Puccini (1858-1924) Översikt och några enkla fakta
Av Ingemar Schmidt-Lagerholm
1884 Le villi. Utvidgades från två till tre akter med bl a parte sinfonico (L’abbandono) ”Övergivandet”. Endast tre aktörer plus kör. Mörk skogsmiljö från tyska Schwarzwald. Romantiskt-exotiskt, föga naturalistiskt.
1869 Edgar. Åtstramad senare treaktsversion. Tre huvudpersoner. Franskspråkiga flandriska delen av nuvarande Belgien. Lantligt 1300-tal. Inledningen till sista akten har ett ståtligt parti som dirigerades av Toscanini vid Puccinis begravning 1924.
1893 Manon Lescaut. Puccinis genombrott vid 35 års ålder. Massenet (1884) och Auber (1856) är tidigare tonsättningar av samma stoff. Under namnet ”Boulevard Solitude” (1952) finns en tysksjungen version av Hans Werner Henze. Om Massenets opera yttrade sig Puccini. ”Massenet skapar Manon på det sätt som en fransman gör med puder och menuetter, jag gör det i egenskap av italienare med förtvivlad passion.” Den underliggande romanen av Prévost är från 1731. I Paris tvingas Manon prostituera sig. Förvisas över Atlanten till då franska New Orleans (Novelle Orleans). Går därpå under när hon flyr ut i vildmarken.
1896 La Bohème. Temat från Paris tidigt 1800-tal med fattiga studenter och syflickor i trånga vindslyor operabehandlades parallellt och ävenledes italienskt av Ruggero Leoncavallo. Fanns som fransk följetongsroman 1844-51 av Murger, senare även som teaterpjäs. Den antisemitiska scenen med den avhånade och utjagade hyresvärden Benoit förefaller ha tillkommit i teaterpjäsen. Den återfinns inte hos Leoncavallo. Denna pinsamhet överdrevs av regissören Francesca Zambello i San Francisco 1988 (även på DVD – Pavarotti, Freni, Ghiaurov, Severini), men kan givetvis även tonas ner.
Verkligt uppskattad är ju Rodolfos aria ”Che gelida manina, se la lasci riscaldar” (Någorlunda ordagrant: Vilken kall liten hand, låt mig värma den) Från Rodolfos sida är tilltalet det gängse, dock något konstlade, ”Lei”, egentligen tredje personen i stället för andra. (Leoncavallos Boheme helt utan antisemitism har givits på svenska av Ystadoperan år 1984. Gav det något eko i övriga lomhörda Sverige?)
1900 Tosca. Tilldrar sig år 1800 jämt. Korsikanen Napoleon härskar i Rom, vilket gör situationen speciell. I Ebba Witt-Brattströms ’punktroman’ dyker på sidan 23 upp ett Puccini-citat. ”Och inför denne man darrade hela Rom” (E avanti a lui tremava tutta Roma). En not på sidan 183 anför, måhända onödigtvis, källan. Det är den outhärdligt grymme polischefen Scarpia som Tosca just har dödat. Han har fått sin Tosca-kyss.
Särskilt två musiknummer är berömda. Toscas ”Vissi d’arte”, den så kallade ’Toscas bön’. Ordagrant betyder frasen ”Jag har levat för konsten” grammatiskt talat en ’passato remoto’ av verbet vivere = leva. Vidare för tenoren Cavaradossi den så kallade ’Sången till livet” med den italienska texten ”E lucevan le stelle”, (Och stjärnorna lyste). Imperfekt i tredje personen plural, dock förkortad med en bortfallen slutstavelse, alltså egentligen: lucevanno = (de) lyste.
Många Puccinioperor finns i konstnärligt fullödiga eller eljest remarkabla inspelningar. Anmärkningsvärt för Tosca är en filmversion med talade repliker och viss Puccinimusik i vinjettform. Den gjordes i delvis äkta Rommiljö under Mussolinis år 1940.
1904 Madama Butterfly. Möjligen Puccinis mest tårdrypande. Delas numera vanligen upp i tre akter, och då med ett fint – kanske alltför kort – orkestermellanspel som inledning till tredje akten. En barnlös amerikansk officersfru anlitar en japansk geisja som surrogatmamma. Butterfly och hennes tjänarinna Suzuki anses vanligen vara väl tecknade. Den amerikanske marinofficeren Pinkerton får sig ju ett sexuellt äventyr på köpet och kan synas onyanserad och banal. Mera levande är konsul Sharpless tecknad – dock i bakgrunden. Han månar om Butterflys sprödhet och pretiösa grace.
Bevarad är en en svartvit videoversion från 1963 av legendariske regissören Göran Gentele – central gestalt i den tidens så kallade järngäng.
1910 La fanciulla del West. Puccini på höjden av framgång och berömmelse. Långt före alla amerikanska filmer på grövre men liknande teman skapade Puccini ett slags specialskriven italiensk opera à la Western. Och nu på 2010-talet har det blivit en paradroll för Nina Stemme (sänd i svensk television SVT2 121124 dir. Morandi). Men även Franz Welser Möst – för länge sedan dirigent i Norrköping – har norpat åt sig Nina Stemme som Minnie och givit sin version av Puccinis ”Fanciulla del West” i Wien med därtill Jonas Kaufman (sänd via satellitkanalen Arte 131211.)
1917 La rondine. Ordet står för fågeln svala. (Ordet rondine har för italienskan undantagsvis betoningen på första stavelsen.) Och så vi har uttrycket ”Una rondine non fa primavera” (en svala gör ingen vår). Denna opera är nog mästarens minst framförda, kan ju emellertid knappast betecknas såsom något omoget ungdomsverk. För Sveriges del har La rondine sommarspelats av Richard Bark och Ystadoperan år 1988. I sin bok ”Tjugo år med Ystadoperan” skriver den mångsidige regissören Richard Bark: ”I slutet av den sista akten blommar Puccini ut för fullt. Första akten innehåller den ljuvliga Doretta-arian, som den kvinnliga huvudpersonen sjunger och som ofta förekommer i konsertsammanhang. Andra aktens dansscen visar att Puccini också kunde skriva en äkta wienervals med schwung à la Johann Strauss den yngre”.
1918 Il trittico är tre enaktare (ihop med efftektiv musiktid på 2 timmar och trekvart) som kan/bör uppföras tillsammans. De anförs oftast i ordningen Il tabarro (52m ) – Suor Angelica (49m) – Gianni Schicchi (57m) och benämns trittico (triptyk) och inte triologo, vilket kan innebära att den mellersta – om klostersystern – skulle ha en tydligt central plats, ty så är det i medeltida kyrkor med ett triptykonskåp som altarbild. (Ett berömt kyrkotriptykon är ”Isenheimer Altar” i Colmar något söder om Strasbourg (franska Alsace) – utgångspunkt för operan Mathis der Maler av Paul Hindemith. Ett stiligt föga uppmärksammat triptykon finns i kyrkan alldeles väster om E4ans Hallundamot, det som tautologiskt kallas ’Botkyrka kyrka’ i Stockholms sydvästra utkant.)
Inte sällan pläderas för att dessa enaktare bör framföras tillsamman. Verkan av hela verket anges vida överträffa verkan av enskilda delar för sig. Il tabarro har inget samband med en rysk novell av Gogol . Spelar i samtid och är kanske Puccinis mest veristiska (naturalistiska) skapelse. Suor Angelica förflyttar oss till 1600-talet. Det är historien om en nunnas självmord och det anslutande underverket med förlåtelse av hennes dödssynd. Gianni Schicchi är ett komiskt stycke – mutatis mutandem – att jämställa med Wagners ’Meistersinger’ och Verdis ’Falstaff’. Vi är förflyttade ytterligare några sekler bakåt i tiden – till 1200-talets Firenze. Ett dubbelt bedrägeri kring förfalskning av ett testamente.
1924 Turandot. Handlingen går ytterst tillbaka på en teaterpjäs från 1762 av italienaren Carlo Gozzi – hos vilken även Wagner med sin farbrors hjälp har varit och snokat inför sin första fullbordade opera ”Die Feen” (1834). Men mellan Gozzi och Puccini ligger några led, inte minst en bearbetning av tyske Friedrich Schiller från 1802. (En Schillernära tysk opera kom 1917 av Ferruccio Busoni.) Muskaliskt har detta tema behandlats även av Carl Maria von Weber och, väsentligt senare, av Paul Hindemith.
En grym kinesisk saga med många framställda gåtor. Puccini lämnade operan ofullbordad efter slavinnan Liùs dödsscen, operans smärtpunkt. Toscanini lade vid urpremiären 1926 ner taktpinnen där Puccini hade slutat. En avslutning hade dock före premiären färdigställts av Franco Alfano. Detta spelades två dagar senare med Ettore Panizza som dirigent. (Mycket inom parentes sagt: Samme Panizza som på Metropolitan 1940 dirigerade Jussi Björling i Verdis Maskeradbalen). Men Alfanos slut förkortades. Den hittills fjärde varianten av slutet komponerades av Luciano Berio och uruppfördes år 2002 i Amsterdam med Riccardo Chailly som dirigent och Nikolaus Lehnhoff som regissör.
Låt oss anföra berömda arior av Puccini i operan Turandot. I början av tredje akten sjunger den okände prinsen Calàf Nessun dorma (Ingen får sova) med konjunktiv eller imperativ. (han sover heter på italienska lui dorme.) ett praktnummer för varje stortenor. Mittencentralt i andra akten sjunger den svåråtkomliga prinsessan själv ”In questa reggia or son mill’anni e mille un grido disperato risonò (I detta kungapalats har nu i tusentals år ett förtvivlat skrik skallat.)
När Stig Westerberg dirigerade och Elisabeth Söderström sjöng Liù var Birgit Nilssons tolkning med stort blått släp – låt vara den gången på Sven Lindströms svenska – ju även sångligt något oförglömligt för Ingemar, som lördagen den 2 mars 1957 (och samma opera ytterligare åtta gånger) satt i Kungliga teaterns loge tillsammans med statsrådsdottern Katarina Lindell, som sedermera hamnade i sällskap med aparte danske författaren Jørgen Nash hos Drakabygget på Hallandsåsen i norra Skåne. Och så var det någon som skar huvudet av den nätta skulpturen ”Den lille havfrue” på Langelinie i Köpenhamns norra frihamn.
Det svåra tenorpartiet Calàf exekverades vid dessa tillfällen av svenske ASEA-italienaren Luigi Carrara från Västerås. Därom skriver Birgit Nilssom (sidan 125) synnerligen uppskattande men också beklagande i sin bok ’La Nilsson’ från 1995.
Ingemar Schmidt-Lagerholm
Nils-Göran Olve: Varför Butterfly ändå spelas (vivaopera 2023-09-10)