Wagners livsverk: Innehållsförteckning
5. Rik höst. Del IV. Sidan 2
Thomas Mann tycks här uppfatta Parsifal som det slutliga resultatet av Wagners livsverk och glömma vad han själv sagt om den alltigenom konstnärliga karaktären av hans produktion. Ett konstverk kan icke vederlägga ett annat; det har intet annat syfte, ingen annan uppgift än att vara sig själv så rikt och fulltonigt som möjligt. Sin uppgörelse med sexualiteten har Wagner framställt i konstverk, som var för sig äro fullt allvarligt menade, men dock blott ge oss en aspekt på det sexuella och därför både kunna och måste – icke vederlägga, men – komplettera varandra.
Alltsammans var med från början, och på allt arbetade Wagner samtidigt. ˮHans verkˮ, säger Thomas Mann själv, ˮhar, strängt taget, ingen kronologiˮ. Det uppstår visserligen i tiden, ˮist aber von vornherein und auf einmal daˮ (men är från början och genast där). Det är alltså ingenting som hindrar, att Wagner kunde ta sitt livsproblem på allvar, fastän han framställde det − icke i tänkandets diskursiva vandring mot ett slutmål, som gör allt det föregående antikverat, utan i konstens intuitiva skådande av sakens olika aspekter, som var för sig är lika sanna och därför låta varandra ha sitt värde ograverat men endast tillsammantagna ge en fullständig bild.
I sitt sista verk förnekar Wagner endast en åsikt, nämligen den, att allt gott kommer från sexualiteten. Man måste nog erkänna, att endast därigenom blev hans livsverk verkligen färdigt.
Textavsnitt 2 som upprepas senare slutar
Fastän Parsifal inser, att dess uppgift är att tjäna, icke att härska, kan han mycket väl ha normal sexualitet och manlig potens och, trots Nietzsches hån, bli fader till Lohengrin. Den ofta citerade Guy de Pourtalès skriver: ˮParsifal uppträder ingalunda som en förkämpe för fullständig försakelse och klosterliv. En dag skall han lära känna kärleken och avla Lohengrin. Men han lär sig att bli herre över sig själv, att skriva lagar för sin vilja.ˮ – Ja, kanske är Wagners mening inte konstigare än så.
Men det finns unga män, som fatta kravet att ˮförsaka sig självˮ krasst asketiskt. En sådan var den unge bildsköne kung Ludvig av Bayern, som väl knappt kan undgå beskyllningen för sexuell perversitet. Det är betecknande att de gestalter i Wagners konst, som han mest älskade, var de, som för en högre uppgift skull, åtminstone till en tid, försakat jordisk kärlek, alltså Parsifal och Lohengrin. I den trängre kretsen kallades han ofta Parsifal (med en lätt bitanke på Wagners tolkning av namnet ˮden rene dårenˮ), och som en ädelt försakande Lohengrin såg han gärna sig själv. Hans kärlek till prinsessan Sophie är ännu svalare än Lohengrins till Elsa.
Till Cosima säger denne Lohengrin redivivus: ˮNi kan föreställa er, med vilken fasa jag såg bröllopsdagen nalkasˮ, och till prinsessan själv säger han kort efter förlovningen: ˮAv alla levande kvinnor är du mig kärast − men guden i mitt liv är, som du vet, Richard Wagner.ˮ Intet under att förlovningen snart blev bruten. Mer anmärkningsvärt är att den höll ännu ett år. Med Lohengrin har Parsifal, som Wagner skrev till Glasenapp, ingenting att skaffa.
Friedrich Nietzsche hade direkt plågats av den etiska tendensen i Parsifal och ur den synpunkten kallat det ˮein schlechtes Werkˮ (ett dåligt verk). Men det betyder inte alls, att han ansåg det för ett dåligt konstverk. Tvärtom! –
ˮIch bewundere dies Werk, ich möchte es selbst gemacht haben; in Ermangelung davon verstehe ich es – – Wagner war nie besser inspiriert als am Ende. Das Raffinement im Bündnis von Schönheit und Krankheit geht hier so weit, dass es über Wagners frühere Kunst gleichsam Schatten liegt: sie erscheint zu hell, zu gesund. – – Niemals gab es einen grösseren Meister in dumpfen, hieratischen Wohlgerüchen – nie lebte ein gleicher Kenner alles kleinen Unendlichen, alles Zitternden und Überschwänglichen, aller Feminismen aus dem Idiotikon des Glücks. − Trinkt nur, meine Freunde, die Philtren dieser Kunst! Ihr findet nirgends eine angenehmere Art euren Geist zu entnerven, eure Männlichkeit unter einen Rosengebüsche zu vergessen. – Man muss Cyniker sein um hier nicht verführt zu werden, man muss beissen können um hier nicht anzubeten. Wohlan, alter Verführer, der Cyniker warnet dich − cave canem!ˮ
(Jag beundrar detta arbete, jag skulle vilja ha gjort det själv; i avsaknad av det förstår jag det – – Wagner blev aldrig mer inspirerad än mot slutet. Förfiningen i förening mellan skönhet och sjukdom går här så långt att den samtidigt lägger en skugga över Wagners tidigare konst: denna framstår som för ljus, för frisk. – – Aldrig har det funnits en större mästare i unkna, formstränga väldofter – aldrig har det funnits en sådan kännare av allt smått oändligt, allt skälvande och översvallande, alla feminismer ur lyckans ordbok. − Drick bara, mina vänner, denna konsts trolldrycker! Ingenstans hittar ni ett trevligare sätt att bedöva er själsliga förmåga, att glömma er manlighet under en rosenbuske. – här måste man vara cyniker för att inte förföras, man måste kunna bita för att inte tillbe. Nåväl, gamle förförare, cynikern varnar dig – varning för hunden!)
Huvudpersonerna i dramat äro Parsifal och Kundry; det är sammandrabbningen mellan dem i andra akten, som för det sexuella problemet närmare sin lösning. Och eftersom detta är och förblir huvudsaken för Wagner, får det som sker i första, andra och tredje akten närmast karaktären av lyrisk bakgrund. Men vilken lyrik! Den är i sitt slag utomordentlig och underbar. I första akten är den sjuke Amfortas medelpunkten; kring hans själskval och vilda självanklagelser grupperar sig en passionsmusik, som egentligen har ganska litet att skaffa med Jesu lidande, men som förträffligt återger en uppriven människas självmedlidande och vädjar till andras. Det är ju på denna skröpliga grund, som Wagner vill grunda sin ˮnyaˮ religion.
5. Rik höst. Del IV. Sidan 2