Wagners livsverk: Innehållsförteckning
5. Rik höst. Del IV. Sidan 4
Och slutligen: ˮWagner marschiert mit Trommeln und Pfeifen an der Spitze aller Künstler des Vortrags, der Darstellung, des Virtuosentums; er hat zuerst die Kapellmeister, die Maskinisten und Theatersänger überzeugt. Nicht zu vergessen die Orchestermusiker: – er ˮerlösteˮ diese von der Langenweile. – Dies alles sind, ich sage es mit Dankbarkeit, die besten unter den Verehrern Wagners, die Achtungs-würdigsten – sie haben einfach Recht Wagners zu verehren. Der gleiche Instinkt verbindet sie mit einander, sie sehen in ihm ihren höchsten Typus, sie fühlen sich zur Macht, zur Grossmacht selbst umgewandelt, seither sie mit seinem eignen Gluth entzündet hat. Hier nämlich, wenn irgendwo, ist der Einfluss Wagners wirklich wohltätig (kurs orig.) gewesen. Noch nie ist in dieser Sphäre so viel gedacht, gewollt, gearbeitet worden. Wagner hat allen diesen Künstlern ein neues Gewissen eingegeben; was sie jetzt von sich fordern, von sich erlangen (kurs. orig.), das haben sie nie vor Wagner von sich gefordert – sie waren früher zu bescheiden dazu. Es herrscht ein andrer Geist am Theater, seit Wagners Geist daselbst herrscht: man verlangt das Schwerste, man tadelt hart, man lobt selten – das gute, das ausgezeichnete gilt als Regelˮ.
(Wagner marscherar med trummor och pipor i spetsen för alla scenkonstnärer, skådespelare och virtuoser; de första han övertygade var kapellmästarna, maskinisterna och teatersångarna. Och inte att förglömma orkestermusikerna: – han ˮfrigjordeˮ dem från tristess. – Dessa här är, jag säger det med tacksamhet, de bästa bland Wagners beundrare, de mest respektabla – de har helt enkelt rätt att beundra Wagner. Samma instinkt förbinder dem med varandra, de ser i honom sin högsta typgestalt, de känner sig förvandlade till makt, till stormakt, sedan de upptänts av hans egen glöd. För här, om någonstans, var Wagners inflytande verkligen välgörande (kursiv i orig.). Aldrig tidigare har så mycket varit tänkt, önskat och gjort inom detta område. Wagner gav alla dessa artister ett nytt samvete; Det de nu kräver av sig själva, det de själva uppnår (kurs orig.), det krävde de aldrig av sig själva före Wagner – de var tidigare för blygsamma för det. Det finns en annan anda i teatern sedan Wagners ande härskar där: man kräver det svåraste, man tillrättavisar hårt, man berömmer sällan – det goda, det utmärkta gäller som regel.)
Som synes, är det mycket svårt för Nietzsche att agera Wagners bödel; han faller oupphörligt ur rollen. Det skarpa klandret av Wagners begränsning glider oförmärkt över i beröm av hans positiva kvaliteter, som oskiljaktigt hänga samman med begränsningen.
Man lägger märke till, att berömmet är personligt och djupt känt, medan klandret kunnat levereras av vilken musikprofessor som helst. Kritiken av Parsifal har samma dubbelansikte, med den skillnaden, att klandret här kommer från hans egen hårda vilja, medan känslan talar ett annat språk. När Nietzsche kallar Parsifal ˮein schlechtes werkˮ (ett uselt verk), så är det ur hans synpunkt ett moraliskt omdöme om verkets innehåll och tendens, men ingalunda ett estetiskt. Tvärtom säger han: ˮIch bewundere dies Werk, ich möchte es selbst gemacht haben (!); in Ermangelung davon verstehe ich es“ (kurs.orig.). (Jag beundrar detta arbete, jag skulle vilja ha gjort det själv; i avsaknad av det förstår jag det.) Tyvärr förstod han det icke tillräckligt bra med sitt förstånd på grund av bristande insikt i ungdomspsykologi, men desto bättre med sin känsla.
ˮWagner war nie besser inspiriert als am Ende. Das Raffinement im Bündnis von Schönheit und Krankheit geht hier so weit, dass es über Wagners frühere Kunst gleichsam Schatten legt: sie erscheint zu hell, zu gesund. Versteht ihr das? Die Gesundheit, die Heiligkeit als Schatten wirkend, – als Einwand beinahe?ˮ
(ˮWagner blev aldrig mer inspirerad än mot slutet. Förfining i förenandet mellan skönhet och sjukdom går så långt att den kastar en skugga över Wagners tidigare konst: den verkar för ljus, för frisk. Förstår ni det? Sundhet, helighet fungerande som en skugga – nästan som en invändning?“)
Det är fler än Nietzsche, som gjort denna iakttagelse. Musiken tjusade honom. Denna milda övertalning till resignation och osjälviskhet retade honom outsägligt, men hade en hemlig bundsförvant i hans eget inre. Därpå tyda dessa ord: ˮMan muss Cyniker sein um hier nicht verführt zu werden, man muss beissen können, um hier nicht anzubeten. Wohlan, alter Verführer! Der Cyniker warnt dich – cave canem (kurs.orig.)ˮ (man måste vara cyniker för att inte förföras här, man måste kunna bita för att inte tillbe här. Kom igen, gammal förförare, cyniken varnar dig – varning för hunden!)
Kundrys erotiska lidelse för den hon en gång hånat såsom misslyckad man, har brutit ned alla fördämningar: ˮLass mich dich göttlichen lieben, Erlösung gabst du dann auch mir .ˮ (Låt mig älska dig, gudomlige, så ger du även mig förlösning.)
Textavsnitt 1 som är en upprepning från tidigare börjar
Svaret blir givetvis avvisande. Den överjordiska kärlek, som Kundry sett lysa ur den törnekröntes ansikte, är det hans uppgift att bevisa och att tända på jorden. Det innebär icke ett förnekande utan ett överbjudande av den jordiska kärleken.
Därpå tyder hans svar: ˮLieb’ und Erlösung soll dir lohnen, zeigest du zu Amfortas mir den Weg.ˮ (Kärlek och förlösning blir din lön, visar du mig vägen till Amfortas.). Alltså även Liebe!
Men att Kundry icke är mogen för jordisk kärlek på helig mark, det visar hennes kalla och hånfulla svar. För Amfortas har hon endast förakt och intet förbarmande. Frälsaren har icke lyckats tända sin eld i hennes hjärta – och så länge detta icke skett, är hon en fiende och främling, trots sin vilda erotiska lidelse och trots sitt bättre jag, som stundtals avlöser det demoniska. Under korstecknet från den heliga lansen, som Parsifal uppfångar i flykten, när den slungas mot honom av Klingsor, störtar den förtrollade trädgården i grus och spillror. Från en rest av den sammanstörtande borgmuren ropar Parsifal tillbaka till den vanmäktiga Kundry: ˮDu weisst wo du mich wiederfinden kannst.ˮ (Du vet var du kan finna mig åter.)
Det sker en vacker och stilla långfredagsmorgon i närheten av Graalsborgen. Efter långa irrfärder har Parsifal kommit tillbaka till eremithyddan vid den heliga källan. När han sitter där med avtagen rustning och det rågblonda håret svallande över axlarna, kan åskådaren knappt undgå att säga sig, vad författaren avsett: det är Kristus redivivus. Intrycket övergår till visshet, när en kvinna i mörk botgörardräkt träder fram, knäfaller inför den helige, tvår hans fötter och torkar dem med sitt utslagna hår. Det är Kundry, nu förvandlad till lärjungekvinnan Maria Magdalena och utan annan önskan än att tjäna – dienen – som hon gång på gång stammar fram.
Vi se en bild ur bibliska historien, framförd på ett sätt som betonar dess tidlösa, alltid aktuella karaktär. Men vad är det för en sällsam melodi, som nu kommer! Den är ett stilla nynnande, som tycks komma från hela den nyvaknade naturen och tala om förnyat förtroende för livet, men den är tillika något mera. Den är rösten av en konvalescent, som efter lång sjukdom återvänder till livet och för första gången vågar sig ut i den bleka vårgrönskan. Som för att välsigna den lyfter han sin hand. Men handen darrar. Den tillhör en man som lidit mycket av sig själv och andra, innan han nått fram till denna vänliga godhet mot allt levande, som är gromarken för allt kristet liv; det är pånyttfödelse; det är Charfreitagszauber.
Den är det innerligaste och skönaste men tillika något av det formellt enklaste Wagner skrivit.
Textavsnitt 1 som är en upprepning från tidigare slutar
5. Rik höst. Del IV. Sidan 4