Wagners livsverk: Innehållsförteckning
5. Rik höst. Del IV. Sidan 3
Hösten 1876, efter de ansträngande festspelen, tillbringar både Wagner och Nietzsche en tid i Sorrento. I sin bok ”Wagner” skriver Guy de Pourtalès: Tillsammans företogo de en vacker senhöstdag en sista promenad utefter golfen och vandrade därefter genom en pinjeskog upp till toppen av en höjd. Vänd mot havet, sade den gamle mästaren halvhögt: ˮEn värdig inramning till ett avsked.ˮ Och liksom för att ännu tydligare förklara sin tanke berättade han om ämnet till sin Parsifal, talade om den som om en allvarlig och sann religiös upplevelse, en botgöring. Till sist vände han sig om och sade: ˮNå, min vän, har du ingenting att säga mig?ˮ Nietzsche kunde icke svara. Det skulle bli de sista ord som växlades mellan de båda f.d. vännerna. Nietzsche skrev senare: ˮI avskedets stund, när man skiljs åt, emedan ens känsla och ens eget omdöme icke längre stämma, då står man varandra som allra närmast.ˮ
Man torde observera hans motivering för skilsmässans nödvändighet: hans känsla och hans omdöme stämde icke mer ihop. Hans doktrinära livsdyrkan och tillspetsat individualistiska etik hade tvingat honom till en brytning, men hans hjärta förblev hos Wagner. När han senare blickade tillbaka på brytningen, skrev han: ˮEinsam nunmehr und schlimm misstrauisch gegen mich, nahm ich, nicht ohne Ingrimm, damals Partei gegen mich und für alles, was gerade mir wehthat und hartfielˮ. (Numera ensam och mycket misstänksam mot mig själv valde jag sida, inte utan förbittring, mot mig själv och för allt som gjorde ont och var svårt för mig.)
När han söker efter ett namn på sin brytning med Wagner, finner han det mest träffande vara självövervinnelse. Wagner sjönk enligt hans mening plötsligt(!) ˮhilflos und gebrochen vor dem christlichen Kreuze niederˮ (ned vid det kristna korset, hjälplös och nedbruten), och det var naturligtvis för honom en dödssynd mot trotsets helige ande, men likväl var det något inom honom, som skulle velat sjunka ned – om icke vid Kristi kors, så i Tristans nirvana.
Nietzsches berömda Wagnerkritik är, som Thomas Mann riktigt påpekat, egentligen mycket erkännade, blott med negativ värdering i stället för den positiva, som likväl ofta skymtar fram. Chacun a les défauts de ses qualités: bristerna är blott avigsidorna av förtjänsterna. Nietzsche konstaterar Wagners oförmåga att skriva verkligt symfoniskt, men saken visar sig ha två sidor:
ˮBei Wagner steht im Anfang die Hallucination, nicht von Tönen sondern von Gebärden. Zu ihnen sucht er erst die Ton-semiotik. Will man ihn bewundern, so sehe man ihn hier an der Arbeit: wie er trennt, wie er kleine Einheiten gewinnt, wie er diese belebt, heraustreibt sichtbar macht. Aber daran erschöpft sich seine Kraft: der Rest taugt nichts. Wie armselig, wie verlegen, wie laienhaft ist seine art zu ˮentwickelnˮ, sein Versuch das was nicht aus einander gewachsen ist wenigsten durcheinander zu stecken! – Dass Wagner seine Unfähigheit zum organischen Gestalten in eine Prinzip verkleidet hat – entspricht einer kühnen Gewohnheit, die Wagner durch’s ganze Leben begleitet hat: er setzt ein Prinzip an, wo ihm ein Vermögen fehlt.ˮ
(Hos Wagner är början en hallucination, inte av ljud utan av åtbörder. Det är först för dem han söker ton-semiotik. Om man vill beundra honom bör man granska hans arbete med detta: hur han delar upp, hur han får fram små enheter, hur han ger dem liv, bryter ut dem och gör dem synliga. Men med det är det slut på hans styrka: resten duger inte. Hur fattigt, hur pinsamt, hur amatörmässigt är inte hans sätt att ˮutvecklaˮ, hans försök att åtminstone foga samman sådant som inte har vuxit naturligt ur vart annat. Att Wagner förklädde sin oförmåga till organiskt skapande till princip svarar mot en djärv vana som följde Wagner under hela hans liv: när han är oförmögen till något gör han detta till en princip.)
Det är ju elakt med besked. Men Nietzsche påminner sig strax, att Wagner verkligen gjorde en dygd av nödvändigheten ˮwie er musst, so konnt’ er’s; bewunderungswürdig, liebenswürdig ist Wagner nur in der Erfindung des Kleinsten, in der Ausdichtung des Details – man hat hier alles Recht auf seiner Seite ihn als einen Meister ersten Ranges zu proklamieren, als unsern grössten Miniaturisten der Musik, der in den kleinsten Raum eine Unendlichkeit von Sinn und Süsse drängt. Sein Reichtum an Farben, an Halbschatten, an Heimlichkeiten absterbenden Lichts verwöhnt dergestalt, dass einem hinterdrein fast alle andern Musiker zu robust vorkommen.ˮ
(som han måste, så kunde han; Wagner är endast beundransvärd och älskvärd i sin uppfinning av det minsta, i utarbetandet av detaljer – i detta har man all rätt på sin sida att utropa honom till en mästare av första rang, till vår största miniatyrist inom musiken, som i det minsta utrymme kan mana fram en oändlighet av innebörd och sötma. Hans rikedom av färger, av halvskuggor och det falnande ljusets hemligheter skämmer bort en till den grad att nästan alla andra musiker sedan verkar för robusta.)
Ännu ett par exempel. Man jämföre början och slutet av följande yttrande: ˮWagner war nicht Musiker von Instinkt. Dies bewies er damit, dass er alle Gesetzlichkeit und, bestimmter geredet, allen Stil (!) in der Musik preisgab um aus ihr zu machen was er nöthig hatte, eine Theaterrhetorik, ein Mittel des Ausdrucks, der Gebärdenverstärkung, der Suggestion, des Psychologisch- pittoresken. Wagner dürfte uns hier als Erfinder und Neuerer ersten Ranges gelten – er hat das Sprachvermögen der Musik in’s unermessliche gesteigert (kurs. orig.)ˮ
(Wagner var inte en musiker av instinkt. Han bevisade detta genom att ge upp all laglighet och, för att säga det mer exakt, all stil (!) i musiken för att ur den göra det han behövde, en teaterretorik, ett medel för att skapa uttryck, förstärkning av gester, antydningar och det psykologiskt pittoreska. Wagner bör betraktas som en uppfinnare och innovatör av första rangen här – han har ökat musikens språkliga förmåga till det oändliga (kurs, orig.))
5. Rik höst. Del IV. Sidan 3