Wagners livsverk: Innehållsförteckning
3. Sången om frihet från träldom under lagen. Sidan 5
Så ha Ringens tre första delar – trots all problematik och alla avbrott – samma bärande patos, samma syftning och stämning, vilket från en viktig synpunkt göra dem till ett helt. De borde därför helst uppföras i följd på våren, medan den genomtragiska Götterdämmerung sparades till hösten, där den hör hemma.
Rhendöttrarnas lösmynta pladder har med spänd uppmärksamhet åhörts av Alberich, som i fullt raseri klättrar upp till guldet och rycker det till sig, kallande floden till vittne, att han förbannar kärleken: ˮso verfluch ich die Liebeˮ. Därmed har han utfärdat krigsförklaring mot allt det fria och ljusa i guda- och människosinn, symboliserat av den milda vår- och kärleksgudinnan Freja, som jättarna betingat sig till lön för att de byggt åt Wotan hans stolta borg, Walhall.
Nu gäller det för Wotan att slingra sig ifrån sitt löfte, vilket icke är alldeles lätt. eftersom han är lagens höge beskyddare och att hans makt vilar på den. Emellertid har han skickat ut sin fladdriga och oberäkneliga skyddsling Loge för att i någon vrå av världen snoka upp något som kunde duga att erbjuda jättarna i stället för Freja. Men förgäves! När Loge kommer tillbaka, meddelar han, att ˮin der Welten Ring nichts ist so reich als Ersatz zu muten dem Mann für Weibes Wonne und Wert.ˮ(…i hela världens krets finns inget så rikt att mannen kommer att uppfatta det som en ersättning för kvinnans glädje och nöje.)
De sista orden på en melodi, som outplånligt fäster sig i minnet. Dock är den ene jätten, Fafner, av mörkrets art och lyckas övertala sin ljuslyntare kamrat Fasolt, som i det längsta klänger sig fast vid hoppet om en mild och ljuvlig kvinna, att ändå ta guldet för gudinnan. Under tiden ha Wotan och Loge begivit sig på en sällsam expedition till Alberichs underjordiska rike, där han med gisselslag driver de arma Niebelungarna, bland dem sin egen broder, dvärgen Mime, att i sitt anletes svett smida åt honom de underbaraste klenoder t.ex. en hjälm, som gör sin bärare osynlig. Hela scenen med de av smärta och raseri förvridna anletena påminner i hög grad om den traditionella bilden av helvetet – och det är säkert också meningen.
Genom att låtsa sig betvivla hans obegränsade förmåga att med hjälp av osynlighetshjälmen förvandla sig lyckas Loge slutligen få Alberich att anta gestalten av en padda, som de sedan utan dröjsmål fånga. Han blir så tvingad att befalla sina slavar dra ihop skatterna, som behövas till lösepenning för Freja och tror sig med visst fog ha rätt att bli lössläppt. Men i sista ögonblicket varseblir Wotan på hans finger den olycksaliga ringen och rycker den till sig, varpå fångens band äntligen löses. Men icke förr känner han sig fri, än att han brister ut i en fruktansvärd förbannelse: ˮVerflucht sei dieser Ring!ˮ på ett utomordentligt pregnant motiv, som nogsamt känns igen, när det ofta återkommer som symbol för den tills vidare vanmäktiga ondskans sammanbitna hat.
Återkommen upp i friska luften, måste den stolte Wotan bekväma sig till en förödmjukande köpslagan. Jättarna fordra, att skatterna skola hopas så, att de fullständigt dölja Frejas gestalt. Slutligen återstår blott en liten springa. Den kan fyllas av ringen, som Wotan bär på sitt finger.
3. Sången om frihet från träldom under lagen. Sidan 5