Wagners livsverk: Innehållsförteckning
3. Sången om frihet från träldom under lagen. Sidan 10
Visst säger han: ˮNie suche bei mir Schutz für die Frau, noch für ihres Schoßes Frucht!“ (Sök inte finna skydd för kvinnan hos mig, ej heller för hennes skötes frukt!)
Och han ingriper icke aktivt till Siegfrieds förmån, men å andra sidan gör han ingenting för att hindra eller hejda honom, förrän längre fram, då han med glädje låter sig besegras. Han gynnar alltså, åtminstone indirekt, den unge mannen, och denne skulle förresten aldrig ha blivit till, om icke Wotan ordnat så, att hans blivande föräldrar träffats under säregna omständigheter. Icke ens Siegfried uppfyller alltså riktigt det övermänskliga vilkoret: ˮSelbst muß der Freie sich schaffenˮ (Den frie måste skapa sig själv!), men det måste ju erkännas att, han kommer idealet så nära som möjligt. Mysande av välbehag följer Wotan hans käcka framfart ehuru på avstånd, ty, säger han, ˮwen ich liebe, laß ich für sich gewähren!ˮ (Den jag älskar låter jag sköta sig själv.)
Ännu en sak har han kunnat göra för sin unge vän: älsklingsdottern Brünnhilde, som skulle straffas för sin olydnad har han – visserligen icke lagt på is – men omgivit med en eld, som skall skydda henne från att väckas ur sin trollsömn av någon annan än den rätte. Efter att så ha gjort vad han kan för Siegfrieds framtid och gett honom det käraste han har, är Wotan enbart åskådare.
Som ˮvandrareˮ genomströvar han världen och ser med road överlägsenhet på, hur list och ondska spinna sina nät i hjältens väg, ja man har det intrycket, att han går omkring och driver med såväl den småsluge Mime som med den dystre Alberich, av vilka ingendera har en gnutta humor. T. o. m. den gamla vördnadsvärda Mutter Erda tar han numera inte riktigt på allvar. Först och främst väcker han med buller och brak valan ur hennes skönaste sömn, vilket måste kallas mindre hänsynsfullt, eftersom det visar sig, att han icke har något att fråga om; han kan bara inte tiga med det glädjeämne, som fyller honom till bristningsgränsen: Övermänniskan är på väg att nalkas:ˮUrmütterweisheit geht zu Ende; dein Wissen verweht vor meinen Willen. Weiß du was Wotan will?ˮ (Urmoders vishet går mot sitt slut, ditt vetande ger vika för min vilja. Vet du vad Wotan vill?) Det är onekligen inte så gott att veta. Hon tiger och han fortsätter:
ˮUm der Götter Ende grämt mich die Angst nicht, seit mein Wunsch es will! Was im Zwiespalts wildem Schmerze verzweifelnd einst ich beschloß froh und freudig führ‘ ich frei es nun aus. Weiht‘ ich in wütendem Ekel des Nieblungen Neid schon die Welt, dem wonnigsten Wälsung, weis ich mein Erbe nun an. Der von mir erkoren, doch nie mich gekannt, ein kühnster Knabe, meines Rates bar, errang des Nieblungen Ring; ledig des Neides, liebesfroh, erlahmt an dem Edlen Alberichs Fluch, denn fremd bleibt ihm die Furcht. Die du mir gebarst, Brünnhilde, sie weckt hold sich der Held; wachend wirkt dein wissendes Kind erlösende Weltentat. Drum schlafe nun du, schließe dien Auge; träumend erschau’ mein Ende! Was jene auch wirken, dem ewig jungen weicht in Wonne der Gott – “
(För gudarnas slut gnager mig oron ej mer eftersom min önskan – det vill! Det jag med motstridiga känslors vilda smärta en gång förtvivlad beslöt utför jag nu fritt och med glädje. Vigde jag tidigare med våldsam vånda världen åt Niebelungens våld lämnar jag nu mitt arv till den härligaste Völsung. Den jag utvalt, som dock ej mig känner, den djärvaste gosse, fri från mina råd, erövrade Niebelungens ring. Inför den livsbejakande ädlingen, förlorar Alberichs förbannelse sin udd, ty fjärran är honom fruktan. Den du födde åt mig, Brünnhilde, skall hjälten tappert väcka åt sig. Vaken utverkar ditt vetande barn förlösande dåd i världen. – Sov därför nu, slut ditt öga, drömmande åse mitt slut! Vad dessa två än må göra – för det evigt unga böjer sig guden med glädje.)
Till dessa sista ord ljuder i orkestern ett motiv av sällsam kraft och skönhet; det liksom öppnar sig uppåt i en oändlig stegring, som väl måste avbrytas, därför att mänskliga instrument icke kunna spela den till slut, men som visar ut över alla gränser till det som intet öra hört och intet öga sett. Sällan flyter Wagners orkesterspråk så fritt och spontant som i denna underbara scen. Erda somnar om.
3. Sången om frihet från träldom under lagen. Sidan 10