Wagners livsverk: Innehållsförteckning
3. Sången om frihet från träldom under lagen. Sidan 4
Själva klangbotten i Wagners själ var besläktad med Schopenhauer, och det bevarade honom mitt under revolutionsruset från att någonsin riktigt tro på möjligheten av mänsklighetens omdaning genom förändring av dess yttre villkor. Visst drömde han om en ˮsmärtfri tillvaroˮ för sin unge Siegfried, men denna lycka härleddes icke utifrån utan helt och hållet ur hans eget väsen med dess frihet från fruktan och dess öppenhet för kärleken till kvinnan. Tron på det oupplösliga sammanhanget mellan dessa båda är den optimism, som gör den period i Wagners liv, då han diktade och till större delen komponerade sitt Niebelungendrama, alltså åren 1851-1857, till en strålande höjdpunkt av livstro och skaparkraft.
Trots den fördjupade uppfattningen av det estetiska grundproblemet, som inträdde hos Wagner redan före hans direkta beroende av Schopenhauer, kan hans hjärtas mening under den tid, då han diktade och till större delen tonsatte Ringen, förträffligt uttryckas med de ord han vid den tiden lade i Brünnhildes mun: ˮSelig in Lust und Leid läßt die Liebe nur sein.ˮ (Saliga i lust och nöd gör oss endast kärleken.) Och därmed menade han den naturliga kärleken mellan könen.
Att uppfatta könskärleken såsom allena saliggörande ligger i själva verket ganska nära. Den är ju vår Herres starkaste naturliga murbräcka mot egoismen; den lockar jaget ut över dess trånga gräns till självförglömmelse och självhängivelse. Den passar därför utmärkt att ställas upp som motpol till träldomen under lag och sed, under begäret efter makt och guld. Det sker i ˮRhenguldetˮ, som inleder tetralogien. Där giljar den dystre svartalfen Alberich förgäves till en av de fagra rhendöttrarna, vilka lekfullt simma kring en från bottnen uppskjutande klippavsats, varifrån guld lyser genom det gröna dunklet.
Olyckligtvis kunna flickorna inte låta bli att högljutt sladdra med varandra om guldets makt. En av dem säger: ˮDer Welt Erbe gewänne zu eigen wer aus dem Rheingold schüfe den Ring, der maßlose Macht ihm verlieh‘.ˮ (Världsarvet vinner den som ur Rhenguldet smider ringen. Den förlänar honom måttlös makt.)
En annan rhendotter förklarar närmare, hur det skall gå till: “Nur wer der Minne Macht entsagt, nur wer der Liebe Lust verjagt, nur der erzielt sich den Zauber, zum Reif zu zwingen das Gold.ˮ (Bara den som avstår från kärleks makt, bara den som fördriver kärleks lust, bara den lyckas med undret att tvinga guldet till ring.)
Till dessa ord har Wagner satt ett musikaliskt motiv av sådan förtätad uttrycksfullhet, att det jämte situationen oemotståndligt fäster sig i minnet hos den intresserade åhörar-åskådaren, som därmed har fått nyckeln till Wagners Niebelungenverk, i den mån det bäres av hans revolutionära sexualoptimism, som trots all etisk fördjupning och trots Schopenhauer behåller herraväldet till och med hela ’Siegfried’, vars slutakt väl är den skönaste hyllning, en konstnär någonsin bragt kärleken mellan man och kvinna; den kunde med skäl kallas könskärlekens apoteos.
3. Sången om frihet från träldom under lagen. Sidan 4