Wagners livsverk: Innehållsförteckning
5. Rik höst. Del III. Sidan 4
I november måste han till Wien för att genomföra en ytterst välbehövlig nyinstudering av Tannhäuser och Lohengrin i oförkortat skick och försöka ge även dessa ungdomsverk en viss festspelskaraktär, som de oundgängligen behövde för att i längden hålla sig friska och levande.
Så kom det första festspelsåret 1876. Natten mellan den 5 och 6 aug. stannade ett extratåg med blott två vagnar mitt på öppna slätten en mil utanför Bayreuth. En mycket högrest man steg ut och gick med raska steg fram till Wagner, som stod och väntade på honom, klädd i frack och vit halsduk. Det var Bayerns unge sagokung, som kom för att bevittna sin älskade mästares triumf. Men mycket hade förändrats, sedan de båda sist möttes. Emellertid åkte de i sällskap till Eremitaget, där kungen skulle bo. Kungen höll Wagner kvar där ett par timmar under ett nattligt samtal, som nödtorftigt återställde det forna förhållandet. Men han avslog Wagners anhållan att få ta emot honom i sitt hem och nästan smög sig till teatern för att undgå folkets hyllning och all uppmärksamhet. Han bevistade generalrepetitionen på hela Ringen men reste sedan omedelbart tillbaka till sina berg. Kejsare Wilhelm hade anmält sin ankomst, och kungen av Bayern hade ingen nämnvärd lust att böja sitt krönta huvud inför Tysklands kejsare. Denne kom till första cykeln, som började den 13 aug. – icke av kärlek till Wagners konst, utan därför att han betraktade den som en nationell angelägenhet. Kung Ludwig återkom till sista cykeln, som avslöts den 30 aug.
Efter slutet av den första cykeln talade Wagner från scenen till publiken bl.a. följande ord: ˮSie haben jetzt gesehen, was wir können; nun ist es an Ihnen zu wollen. Und wenn Sie wollen, so haben wir eine Kunst.ˮ (Ni har nu sett vad vi förmår; nu är det upp till Er att vilja. Och om Ni vill, så har vi en konst.) Vid banketten efter föreställningen kände sig Wagner manad att något närmare förklara sina djärva ord: ˮDet var icke min mening att säga, att vi hittills icke ägt någon konst. Men vi tyskar ha saknat en nationell konst, sådan som både italienare och fransmän äga trots svagheter och perioder av dekadensˮ.
Wagners tidigare verk hade till fullo visat, hur omöjligt det är att bygga en livsduglig etik på sexualiteten allena.
5. Rik höst. Del III. Sidan 4