Wagners livsverk: Innehållsförteckning
5. Rik höst. Del III. Sidan 6
Under tiden har Brünnhilde på sin klippa besök av sin bästa vän och kamrat från fordom, Waltraute. Hon berättar om Wotans djupa svårmod över den förbannelse som vilar över världen. Hon ser med fasa olycksringen på Brünnhildes finger: ˮHör’ mich! Hör’ meine Angst! Der Welt Unheil haftet sicher an ihm; wirf ihn von dir fort in die Welle! Walhalls Elend zu enden, den verfluchten wirf in die Flut.ˮ (Lyssna på mig, hör min ångest! Världens olycka är knuten till den – kasta den från dig, ut i vågorna! För att få slut på Valhalls sorger bör du kasta den förbannade i floden!) Men för Brünnhilde är ringen underpanten på Siegfrieds kärlek, och det faller henne inte in att lämna den ifrån sig. Hon blir egoistisk i sin blinda kärlek, och däri visar sig ringens dolda förbannelse. Hon ber Waltraute hälsa gudarna: ˮdie Liebe liesse ich nie, mir nähmen nie sie die Liebe − stürzt auch in Trümmern Walhalls strahlende Pracht!ˮ (Kärleken lämnar jag aldrig, kärleken tar de aldrig ifrån mig – om än Valhalls prålande prakt må störta i spillror!)
Men nu följer omedelbart den grymma och hemska scen, där Siegfried i Gunthers gestalt tränger genom lågorna, frånrycker henne ringen och tvingar henne till lydnad. Här skedde det som hon längre fram monumentalt slår fast i sin långa slutmonolog: ˮmich musste der Reinste verraten, dass wissend würde ein Weibˮ (Mig måste den renaste förråda, för att insikt en kvinna skulle vinna!) − vetande nämligen om den blinda livsviljans inneboende hjärtlöshet. I andra akten har den högsinta och varmhjärtade blivit alldeles nedfryst och kall; vi få bevittna det förfärliga, att hon och Siegfried med hand på spjutspetsen svärja på det rakt motsatta, och att hon till sist med Gunther och Hagen överenskommer om Siegfrieds död.
I tredje akten möter han vid floden under en jakt rhendöttrarna, som varna honom för ringen och försöka få honom att ge den till dem. Men det lyckas varken med lock eller pock, och de lämna honom, plötsligt allvarliga, åt sitt öde. För det samlade jaktsällskapet berättar han sedan om sitt äventyrliga liv, varvid Hagen genom vissa tillsatser i hans dryckeshorn friskar upp han minne, så att han omtalar t.o.m. sitt livs höjdpunkt: Brünnhildes uppväckande och sin förening med henne. Ett par korpar flyga upp ur snåren; när Siegfried vänder sig efter dem, stöter Hagen sitt spjut i hans rygg. Den döda kroppen bäres av männen högt på hans sköld längs bergåsen. Månen bryter genom skyarna och belyser sorgtåget.
Nu återstår bara slutet på stranden av Rhen. Där låter Brünnhilde stapla upp ett väldigt bål med plats för både sig själv och Siegfried. Från hans hand drar hon ringen och ropar till rhendöttrarna: ˮWas ihr begehrt geb’ ich euch: aus meiner Asche nehmt es zu eigen!ˮ (Vad ni begär ger jag er; tag det tillbaka ur min aska!)
Slutorden på den okomponerade epilogen lyda:
ˮTrauender Liebe
tiefstes Leiden
schloss die Augen mir auf;
enden sah’ ich die Welt.ˮ
(Sörjande kärleks
djupaste smärta
öppnade mina ögon;
Jag såg världen gå under.)
5. Rik höst. Del III. Sidan 6