Wagners livsverk – en studie. II INNEHÅLLET (4)

Wagners livsverk: Innehållsförteckning

4. Kris. Sidan 3

Det var denna sommar, som Wagner med sorg tog avsked av sin unge Siegfried för lång tid framåt. Hur kunde han samtidigt skapa två olika gestalter? Man brukar hänvisa till, att den revolutionära optimismen, bl.a. representerad av Ludwig Feuerbach, höll på att långsamt undanträngas av Schopenhauer. Men vi få icke överskatta filosofernas betydelse för Wagners produktion. Denna bestämdes av sexualitetens inre dialektik, och tänkarna kunde, i gynnsamt fall, endast bekräfta och uppmuntra. Därför kan man knappast tala om påverkan, än mindre om beroende. Mer än enskilda tänkare och deras verk betydde för Wagners produktion vissa allmänna livsstämningar, som skulle funnits hos honom under alla omständigheter på grund av hans starka sexualitet.

Bakom Siegfried ligger det som Nietzsche kallade ˮdas große ja zum Lebenˮ (det stora ja till livet), bakom Tristan ett nej – visserligen inte till livet själv, men till det individuellt begränsade livet och dess ständiga slitningar och kollisioner. Stundom kan sexualiteten vara tryggt förankrad i personlighetens centrum och blott längta efter att ge ut sig; stundom kan den övervägande vara en längtan bort från hinder och skrankor. I senare fallet har den karaktär av trånad – ett begrepp som absolut inte passar på Siegfried men desto mer på Tristan.

Sommaren 1857, då Wagner diktade Tristan, bodde han alldeles i närheten av Wesendonks villa i det lilla lanthus, som han fått till skänks av denne och kallade Fristaden (Asyl), emedan han hoppades, att där få ostörd arbetsro för kommande år. Det blev helt annorlunda. Visst arbetade han där men febrilt, oroligt, under ständigt tryck av spänningen mellan sin svartsjuka hustru Minna och från sin väninna Mathilde, som hade blivit hans själs förtrogna och väntade honom i sin villa på andra sidan vägen – så nära och ändå så fjärran! I denna situation tonsatte han redan före årets slut första akten av Tristan’
och dessutom ˮTräumeˮ, som innehåller själva huvudstället i den andra akten av ˮTristanˮ. Texten var en av de fem ˮDilettantengedichteˮ (amatördikter), vilka Mathilde hade skrivit och som Wagner tonsatte ˮcon amoreˮ. Han instrumenterade sången och lät en liten orkester på 18 man spela den i stora trappan till villa Wesendonk på morgonen den 23 dec. 1857 såsom en hyllning till husfrun på hennes födelsedag.

Kanske tyckte herr Otto, att detta var alltför tydligt. I varje fall tycktes hans förhållande till Wagner i en hast ha blivit mycket spänt. Den 9 jan. 1858 skrev Wagner till Liszt: ˮJag är vid slutet av en konflikt, i vilken är inbegripet allt som kan vara människan heligt.ˮ För att komma ifrån den dova stämningen reste Wagner helt hastigt till Paris och återvände lika hastigt; som behållning av resan anlände den 11 maj 1858 till Fristaden (Asyl) en Erard-flygel, som han hade fått till skänks av fru Erard själv. De som bebodde ˮlyckans kulleˮ blev snart ännu olyckligare. Minna ville icke dela ˮsinˮ Richard med någon annan. Han ville den 7 april 1858 skicka ett manuskript över till grannvillan. Minna tog packen från budet, granskade innehållet och fann där ett intimt brev, som hon läste med kallt raseri. Beväpnad med brevet sökte hon upp Mathilde och hotade visa det för hennes man. Hon kunde sparat sig besväret; han var på förhand invigd och blev omedelbart underrättad om vad som hänt.

4. Kris. Sidan 3