Wagners livsverk: Innehållsförteckning
4. Kris. Sidan 9
Den skulle skänka honom nirvanas ro; i stället dömde den honom till ett liv i trånad. ˮDer Trank, der Trank, der furchtbare Trank! Wie vom Herzen zum Hirn er wütend mir drang! Kein Heil nun kann, kein süsser Tod, je mich befrein von der Sehnsucht Not; Nirgends, ach nirgends find’ ich Ruh: Mich wirft die Nacht dem Tage zu um ewig an meinen Leiden der Sonne Auge zu weiden. O dieser Sonne sengender Strahl, wie brennt mir das Hirn seine glühende Qual! Für dieser Hitze heisses Verschmachten, ach, keines Schattens kühlend Umnachten! – – Verflucht sei, furchtbarer Trank! Verflucht wer dich gebraut!ˮ
(Drycken! Drycken! Den förfärande drycken! Så den rasade i mig från hjärta till hjärna! Ingen läkekonst, ingen ljuv död kan nu befria mig från längtans nöd; ingenstans, ack ingenstans finner jag ro. Natten kastar mig ut till dagen för att solens öga alltid skall kunna se mitt lidande. O, denna solens svedande stråle, så dess glödande kval bränner min hjärna! För denna hettas heta försmäktan finns ingen skuggas svalkande mörker! – – förbannad vare du hemska dryck! Förbannad den som dig bryggt!)
Sexualiteten förbannas här, emedan den icke kan kvarhålla mannen i Nirvana utan ständigt på nytt utlämnar honom till de skilda individernas värld med dess ändlösa trånad. Den situationen är gemensam för många, men för de flesta av oss är den icke outhärdlig. Det blir den endast för dem som ha en stark sexualitet men saknar en självständig etisk princip. En sådan trodde sig Wagner länge kunna undvara; i Ringen försökte han bygga en etik på enbart sexuell grund. Tristan ger det avgörande beviset på, att detta försök måste misslyckas. En renodlad sexualism (sit venia verbo!) leder bort från det verksamma livet och gör en människa oduglig för denna värld och dess uppgifter.
Den etiska drivkraft han behövde fann Wagner såsom Schopenhauers lärjunge närmast i medlidandet, och dess apostel, Parsifal, skulle enligt den ursprungliga planen under sin irrfärd besöka den döende Tristan, som i detta tillstånd företer stora likheter med den könssjuke graalkonungen Amfortas. Vi höra dessa båda, var och en på sitt håll, i nästan samma ordalag jämra sig över den fruktansvärda trånad (Sehnsucht), som förtär dem.
Denna plågade ton låter sig tidigt förnimmas i Wagners produktion. Redan Tannhäuser ber om förlossning ur ˮde heta bandenˮ, och ordet ˮhetaˮ (som i den svenska översättningen lyckligtvis faller på samma stavelser som originalets ˮheissenˮ) är så intensivt betonat, att det gör ett oförglömligt hemskt intryck. Om ˮde heta bandenˮ vittna sedan med rikare kolorit i ord och ton men knappast mera gripande både Tristan och Parsifal.
Vi ha här tydligen något genomgående hos Wagner. Genom hela hans produktion går jämte det högstämda lovprisandet av Frau Minnas gåvor en klagan över hennes tyranni. Det är medaljens frånsida. Bägge aspekterna äro lika sanna och utesluta varandra inte alls, men det är intet tvivel om vilkendera som är mest betecknande för den empiriska människan Richard Wagner. Genom Tannhäuser, Tristan och Amfortas biktar han sitt elände; Siegfried och Brunnhilde äro strålande drömmar om hur det bör vara, när det är som bäst. Vid lsoldes hand får Tristan sjunka tillbaka i naturen, drunkna och försjunka ˮin dem wogenden Schwall, in dem tönenden Schall, in des Welt-Atems wehendem Allˮ (I det böljande svall, i det dånande skall, i världesandens svävande allt).
Thomas Mann påstår att det icke finnes någon religion i ˮTristanˮ. Förvisso finns där ingen gudstro, allraminst en etisk sådan, men, som slutorden och för övrigt hela verket visar, finns det panteism och oändlighetsmystik. Den har varit mångas religion, och den var särskilt Friedrich Nietzsches. Men den lämnade honom icke det ringaste stöd för hans etik, som blev alltmer individualistisk. Han älskade den personlighetsupplösande Tristanmusiken, men lärde sig efter hand frukta den såsom sin största fara och frestelse.
4. Kris. Sidan 9