Wagners livsverk: Innehållsförteckning
I FORMEN. Sidan 3
Men efterhand som han vågade låta stoffet och innehållet bestämma formen, försvann denna fruktan för att icke kunna vara originell. Detta är en öppen bekännelse, att hans musikaliska uppfinning blott i ringa grad är spontan; han har icke i sitt inre någon källa, som sprudlar av rytm och melodi; hans musikalitet måste befruktas av reflexion och fantasi för att bli skapande.
Wagner kunde, av allt att döma, icke skriva absolut musik – hans försök i den vägen äro obetydliga. Men ingen har som han gjort en dygd av nödvändigheten. För alla själstillstånd och naturstämningar har han de rätta tonerna; ur varje situation framväxer den för detta tillfälle enda rätta melodin. När det gäller att återge komplicerade stämningar, ryggar han icke för de svåraste uppgifter. Sådant kunde han – och därför ägnade han sig åt det. ˮWie er mußt’, so konnt’ er’sˮ (och som han måste, så kunde han) som Sachs säger om den unge Walther.
Mot bakgrunden av sådan inställning till den ˮabsolutaˮ musiken är det en smula chockerande när han förklarar, att han efter Parsifal endast skall skriva symfonier. Kanske menade han, att nu, sedan han slutfört sin långa och mödosamma bikt, kunde han ta sig tid att låta tonerna leka med varandra.
Ty att den absoluta musiken saknar det djupaste livsallvaret, var klart för honom, liksom det borde vara klart för oss.
Den har heller aldrig förblivit absolut, d.v.s. sig själv nog, allra minst hos sin största mästare. Därför behövde den icke kapitulera för det kompletterande ordet, som Wagner påstår att den gör i Beethovens nionde symfoni. Egentligen verkar hela körfinalen löst påhängd och lätt att avlägsna. Men den visar hän på den viktiga sanningen, att musiken, lika litet som någon annan av de sköna konsterna, är till för sin egen skull. Anser man verkligen musiken vara sig själv nog, blir följden ett hejdlöst komponerande utan annan mening än att lösa vissa formella problem eller m.a.o. låta komponisten visa sin skicklighet. Mot detta ˮläppisch-egoistische Produktionssehnenˮ (denna löjligt själviska produktionslängtan) slungar Wagner [i ˮdas Kunstwerk der Zukunftˮ (framtidens konstverk)] en bannstråle, som är ännu aktuellare nu än på hans egen tid;
ˮMacht was ihr wollt; seht neben Beethoven ganz hinweg, tappt nach Mozart, umgürtet euch mit Sebastian Bach; schreibt Symphonien mit oder ohne Gesang, schreibt Messen, Oratorien − diese geschlechtlosen Opern-embryonen! − macht Lieder ohne Worte, Opern ohne Text: − Ihr bringt nichts zustande was wahres Leben in sich habe, denn seht: Euch fehlt der Glaube! Der große Glaube an der Notwendigkeit dessen, was Ihr thut.ˮ
(Gör vad ni vill, bortse helt från Beethoven, grip efter Mozart, anknyt er till Sebastian Bach, skriv symfonier med eller utan sång, skriv mässor, oratorier − dessa könlösa opera-embryon, gör sånger utan ord, operor utan text − ni åstadkommer ingenting som har verkligt liv, ty se: ni saknar tron. Den stora tron på nödvändigheten i det ni gör.)
Vad som på det sättet uppstår är onödig musik, och av sådan är vår tid full. Den odlas av fackmän till glädje endast för en sluten krets av sakkunniga. För de andra tillverkas i oändlighet schlager med de mest idiotiska texter, där det hör till stilen att sjunga falskt och släpigt.
Dessa ytterligheter, som äro vida mer utpräglade nu än på Wagners tid, belysa förträffligt arten av motståndet mot hans uttryckskonst. Det kom dels från de stränga väktarna av musiken såsom självständig konst, ˮdie Meisterˮ, dels från dem som blott ville ha ˮmånga melodierˮ utan att vara alltför kräsna på deras kvalitet.
I FORMEN. Sidan 3