Wagners livsverk: Innehållsförteckning
I FORMEN. Sidan 2
Det säregna i hans konst, som väckte så mycket motstånd, måste i sista hand bero på hans personlighets art. Vem var han egentligen, denna Wagner? Friedrich Nietzsche, som älskade hans konst kanske mer än någon annan och endast med största självövervinnelse slutligen vände sig mot den, svarar: ˮEin ganz großer Schauspielerˮ (En mycket duktig skådespelare) och menar sig därmed ha avkunnat den oåterkalleligt fällande domen: ˮMusikern blir nu skådespelare; hans konst utvecklar sig alltmer till en talang att ljuga.ˮ Den sista satsen är lika förfelad som den är träffande; det som Nietzsche vill komma med är, som sammanhanget visar, icke alls någon förebråelse för bristande ärlighet utan en anklagelse att för uttryckets skull ha våldfört sig på musiken såsom självständig konst – något som Wagner onekligen gjort, fastän han kan försvara sig med att därigenom ha uppnått något som annars hade varit oåtkomligt. Vad han ville var uttrycksfullhet – ˮdas espressivo um jeden Preisˮ (det uttrycksfulla till varje pris).
Det har blivit sed att framställa Wagners lära om ˮallkonstverketˮ såsom ett onödigt påhitt, som saklöst kunnat vara borta. Själve Thomas Mann yttrar sig i den riktningen. Trots dessa mäktiga auktoriteter vågar jag med stöd av Wagner själv påstå, att nämnda tanke uttrycker den djupaste grundtendensen i hans konst, vilken endast genom den blir belyst inifrån. Det religiösa helhetskravet ligger bakom hans opposition mot varje isolering av enskilda konster och färdigheter.
Med sin konst vill han ingenting annat än ˮuttrycka sigˮ, och att musiken därvid spelar så stor roll, beror endast därpå, att den är det intensivaste av alla uttrycksmedel; vid stark känslostegring förtätas ordet av sig själv till ton. Därför är det så betecknande, att Wagner en gång till stor häpnad för sin unge beundrare Hugo Wolf förklarade: ˮIch bin kein Musikerˮ (Jag är ingen musiker). Nej, han var ingen musiker; han var en allsidig framställare och bekännare. Det är då helt naturligt, att Wagner mött det hårdaste motståndet från fackmusiker, som ansågo, att musiken var till för sin egen skull och bar sina lagar inom sig själv, medan Wagner ville låta den musikaliska formen helt och hållet bestämmas av de känslor som den uttrycker och meddelar.
Det var det Wagner kunde: uttrycka sig – fullständigt och intensivt, genom åtbörd, ord och ton. Däremot hade han, av allt att döma, föga att ge i musikens hävdvunna formspråk, som i sig själv inte kunde inspirera honom till egen produktion. Att icke vara bunden av på förhand givna uttryckssätt måste för Wagner ha känts som en stor lättnad; därom har han själv med älskvärd öppenhet vittnat i ˮEine Mitteilung an meine Freundeˮ (Ett meddelande till mina vänner) (1851): ˮUnder min ungdoms absolut-musikaliska period var jag ofta ängslig för, hur jag skulle bära mig åt för att uppfinna riktigt originella melodier.ˮ
I FORMEN. Sidan 2