Wagners livsverk: Innehållsförteckning
5. Rik höst. Del I. Sidan 5
Denna gång hade hon verkligen gjort sitt allra bästa för att ge honom ett hem i den stad, där han en gång haft en så ˮbra platsˮ och där hon hoppades, att han nu skulle stanna och ˮhålla sig hemmaˮ. Hon hade med stor omsorg samlat resterna av det gamla möblemanget, däribland det stora skrivbordet, som hon ännu höll på att avbetala. Och ett par dagar såg det ut som om Wagner trivdes. Han t.o.m. ordnade en högläsningsafton med ˮMästersångarnaˮ för att riktigt visa Minna, att han förlåtit henne. Låt oss hoppas att hon denna gång hörde på med tillbörlig andakt och respekt!
Men det dröjde inte länge förrän den orolige maken åter ville iväg. Situationen och för övrigt hela hans äktenskap med Minna belyses förträffligt av ett replikskifte ur ˮRhenguldetˮ.
Fricka: ˮUm des Gatten Treue besorgt muss traurig ich wohl sinnen, wie an mich er zu fesseln, zieht’s in die Ferne ihn fort. Herrliche Wohnung, wonnige Hausrath, sollten mit sanftem Band dich binden zu säumender Rastˮ.
(Bekymrad om makens trohet måste jag med sorg i hjärtat noga betänka, hur jag kunde binda honom till mig, när något drog honom bort: Härlig våning, trevligt bohag skulle bjuda dig till dröjande vila.)
Wotan: ˮWandel und Wechsel liebt wer lebt, das Spiel drum kann ich nicht sparenˮ.
(Omväxling och förändring älskar den som lever; den leken kan jag därför ej vara utan.)
Minna vill göra Wagner till en stadig äkta man, för vilken familjen alltid är den självklara huvudsaken, medan konsten och alla andra sysselsättningar blott äro hans medel att skaffa ett anständigt levebröd åt sig och de sina. Wagner hade, som vi veta, en helt annan uppfattning om konstens helgd och betydelse. För honom var den utan tvekan det viktigaste, och han värderade faktiskt sina medmänniskor mest efter deras vilja och förmåga att gagna hans verk. Ni kallar detta egoism. Gör det, men glöm då inte att, om han var hård mot andra var han också sträng mot sig själv.
Hur lätt hade han icke kunnat föra ett lugnt och bekvämt liv, om han velat pruta av på sina konstnärliga ideal! Det är förvisso inte lätt att gå mot strömmen så som Wagner gjorde, till dess han lyckades vända den – egentligen en ganska enastående bragd i konstens historia. Den naiva självklarhet, varmed han lägger beslag på andra, verkar i viss mån försonande. Om Minna skriver han till Cornelius: ˮMin hustru får slå sig ned i vår våning i Dresden och där reservera ett rum för mig. Jag kommer kanske då och då att hälsa på henne några veckorˮ.
Ännu tydligare framträder hans inställning, när han senare, efter det stora omslaget i sitt liv, skriver till Bülow: ˮjag bjuder dig fullt uppriktigt, i den allra varmaste vänskap. Om du bönhör mig, kommer du att på ett enastående sätt bidraga till min utveckling, till mitt verks framgångˮ – och detta vid samma tid då han tog ifrån sin trofaste vän hans hustru! I sanning, Wagner följde det bud, som i Nietzsches travestering lyder: ˮMeiner Liebe bringe ich mich selbst dar und meinen Nächsten gleich mir.ˮ Verket – det var hans stora kärlek, åt vilken han offrade sig själv och andra. Därför kunde han ˮskriva ifrån sigˮ även sina starkaste känslor, och förvandla dem till konst, d.v.s. till föremål för estetisk njutning och beundran.
Om Mathilde Wesendonk hade Wagner skrivit i ett brev till Fru Wille: ˮHon är och förblir min första och enda kärlek. Hon har betecknat mitt livs höjdpunkt, Ångestens år, de härliga och beklämmande år, då jag dvalts i hennes magiska närhet och under inflytande av hennes känslas växande makt över mig, innefatta allt ljust i min tillvaro.ˮ Han inbjöd henne till Tristanpremiären 1865, men hon kom icke och gav honom därmed det finkänsligaste bevis på, att hon fortfarande älskade honom.
5. Rik höst. Del I. Sidan 5