Wagners livsverk: Innehållsförteckning
5. Rik höst. Del I. Sidan 2
Återkommen till sitt värdshus i Wien, utarbetade han ˮmed underbar hastighetˮ planen för det nya verket.
ˮEs wurde mir ganz wohl dabei zu bemerken, wie klar mein Gedächtnis geblieben, wie willig und ergiebig meine Phantasie im Erfinden war. Es war eine Rettung wie eintretender Wahnsinn auch das Leben retten kann.ˮ
(Det gjorde mig gott att märka hur tydligt mitt minne bevarats, hur min fantasi var fruktbar och produktiv i skapandet. Det blev en räddning precis som begynnande galenskap också kan rädda liv.)
När Wagner skrev detta, befann han sig åter, som så ofta förr, i Paris. Dit skickade Fru Wesendonk mästersångarutkastet av 1845, som hon haft i förvar och bifogade:
ˮIch segne die Wiederaufnahme dieser Arbeit und freue mich darauf wie auf ein Fest. In Venedig hätte ich solche Hoffnung kaum zu schöpfen gewagt.ˮ
(Jag glädjer mig över återupptagandet av detta arbete och ser fram emot det som mot en högtid. I Venedig hade jag knappast torts väcka liv i sådana förhoppningar.)
Wagner svarade:
ˮHaben Sie schönsten, herrlichsten Dank, mein Kind! Ich erwidere Ihnen mit einem Bekenntnis. – Nun erst bin ich ganz resigniert! Wie werden Sie für Augen machen zu meinen Meistersingern! Gegen Hans Sachs halten Sie ihr Herz fest; in den werden Sie sich verlieben. Es ist eine ganz wunderbare Arbeit. – Ja, dazu muss man im Paradies gewesen sein um endlich zu wissen, was in so etwas steckt.ˮ
(Mottag det mest underbara, härligaste tack, mitt barn! Jag svarar dig med en bekännelse. – Först nu är jag ganska resignet! Vilka stora ögon du kommer att göra över mina mästersångare! Stålsätt dig hjärta inför mötet med Hans Sachs; du kommer att förälska dig i honom. Det är ett helt förunderligt arbete. – Dessutom måste man ha varit i paradiset för att omsider förstå vad som gömmer sig sådant.)
Till detta brev var bifogad den första uppteckningen av Sachs ˮSchusterliedˮ. Wagner stängde in sig i hotel Voltaire mitt emot Louvren och Tuilerierna, och här, i denna främmande omgivning skrev han under intensiv arbetsglädje (de fyra arbetsveckorna i Paris voro mina lyckligaste) den mest tyska av sina dramatiska dikter, hyllningen till das liebe Nürnberg (sitt kära Nürnberg).
Redan den 25 jan. 1862 var konceptet färdigt och skickades den 3 febr. till fru Wesendonk. Den 4 febr. kunde Wagner i Mainz föreläsa dikten för några församlade vänner, bland dem Peter Cornelius, som rest ända från Wien för att få vara med. I slutet av februari hyrde han in sig i en vackert belägen villa i Bibrich am Rhein, för att i närheten av sin förläggare Schott i Mainz ägna sig åt komponerandet av sitt nya verk. Hos Schott hade han också träffat en ung flicka från staden, Mathilde Maier, som fängslades av mästarens charm och sedan ofta kom ut till Biebrich för att hjälpa honom med hushållet och lysa upp hans tillvaro. Hon blev den modell, han behövde för sin Evchen. Av henne fick han på sin födelsedag den 22 maj några vackra rosenstockar och utbrast: ˮDenna morgon har jag fått visshet om, att ˮMästersångarnaˮ skall bli mitt mästerverkˮ – ˮBlumen und Bänder seh’ ich dort; schaut hold und jugendlich aus. Wie kamen die mir in’s Haus?ˮ (Blommor och band ser jag där? De ser vackra och friska ut. Hur kom de i mitt hus?), säger Hans Sachs, när han på sin namnsdagsmorgon tankspritt ser upp från sitt grubbel, som han efter sitt korta samtal med David återvänder till:
ˮWahn!, Wahn! Überall Wahn! Wohin ich forschend blick’ in Stadt und Weltchronik, den Grund mir aufzufinden warum gar bis auf’s Blut die Leut‘ sich quälen und schinden in unnütz toller Wut! Hat keiner Lohn noch Dank davon: in Flucht geschlagen meint er zu jagen: hört nicht sein eigen Schmerzgekreisch, wenn er sich wühlt in’s eigne Fleisch; wähnt Lust sich zu erjagen. Wer gibt den Namen an? ‘s bleibt hart der alte Wahn, ohn’ den nichts mag geschehen, ‘s mag gehen oder stehen: steht’s wo im Lauf, er schläft nur neue Kraft sich an: gleich wacht er auf, dann schaut wer ihn bemeistern kenn!ˮ
(Vanvett! Vanvett! Överallt vanvett! Vart än jag vänder forskarblicken i stads- och världskroniken för att finna grunden till att tills de blöder folk sig pinar och föröder i fåfäng vanmakts vrede? Ej därför lön, ej heller tack de får. Om än de tar till flykten de tror de själva jagar. Sitt eget smärtoskrik de inte hör och när de vältrar sig i självpåtagen plåga de tror sig känna lust. Vem nämner det vid rätta namnet? Jo, det gamla vanvettet det är, utan vilket inget sker, må det så bära eller brista! Gör det halt ett tag, är det blott för att slumra sig till nya krafter; snart vaknar det på nytt – se då, om någon kan bemästra det.)
5. Rik höst. Del I. Sidan 2