Wagners livsverk: Innehållsförteckning
5. Rik höst. Del I. Sidan 9
Redan detta år blev det klart att vänskapen mellan kungen och Wagner icke längre kunde bestå i sin ursprungliga form av ostörd och förtrolig samvaro. Ännu återstod en praktfull aftonrodnad: den 9-20 aug. bodde Wagner nästan ensam i ett av kungens jaktslott, Hochkopf, ovanför Weichensee. Från den 27 till den 30 aug. nedskrev han för kungens räkning prosautkastet till Parsifal. Och den 11-18 nov. var han kungens gäst på Hohenschwangau.
På förnyade angrepp in den neuesten Nachrichten för den 27 nov. svarade Wagner, oförsiktigt nog, bl.a. ˮJag vågar försäkra att med avlägsnandet av två eller tre personer, som icke åtnjuta minsta aktning hos bayerska folket, kungen och folket med en gång skulle vara befriade från att besväras av orosstiftarna.ˮ Man sade sig: ˮNu gäller det honom eller ossˮ och dröjde ej att upptaga den kastade handsken. När kungen, den 8 dec. återvände från sina berg till huvudstaden, mötte honom en storm av missnöjda, som fordrade Wagners avlägsnande och framställde detta såsom det enda sättet att besvärja en hotande revolution. Ludwig var svag nog att falla undan och bad i ett för övrigt mycket nådigt brev Wagner att lämna staden. Den 10 dec.1865 tidigt på morgonen reste Wagner från München.
Från den stunden blev kung Ludwig en främling för sitt folk, som berövat honom hans högsta glädje. Bitter och människoskygg, drog han sig undan och byggde sagoslott bland bergen. Sin vänskap med Wagner behöll han oförminskad, men grumlade den stundom själv genom egenmäktigt ingripande i mästarens konstnärliga dispositioner. Ingenting blev riktigt så som han tänkt sig.
Wagner reste till trakten av Genèvesjön och därifrån till södra Frankrike. Där hann honom i Marseille underrättelsen om Minnas död. Hennes liv hade varit rikt på lidande. För att Wagner skulle kunnat ˮgöra henne lyckligˮ hade det av honom fordrats en storhet av annat slag än den som var hans. Det var en uppgift, som vida översteg hans förmåga, och som han aldrig bort åtaga sig. Detsamma gäller naturligtvis även omvänt om henne, fastän därpå tänker man mera sällan.
Av ett förhastat giftermål uppstår normalt ett olyckligt äktenskap. Olyckan är i så fall gemensam och skulden ömsesidig. Man kan blott beklaga, att Minna aldrig ville höra talas om skilsmässa. Hon hoppades alltjämt, att ˮallt skulle bli braˮ, och Wagner fortfor att ta emot hennes tjänster som hushållerska, långt sedan han förlorat detta hopp. Men hon ville ha det så. Hon kände att ˮhennes Richardˮ behövde henne och var alltid redo, när han kallade. Dessvärre var den hjälp, hon kunde lämna honom, mest av utvärtes art; hans högsta intressen kunde hon inte dela. Det kunde däremot en annan kvinna, som länge långsamt närmat sig och nu beslutsamt tog steget ut. Det var Cosima, dotter till Wagners äldste vän Franz Liszt och maka till hans hängivnaste beundrare och lärjunge, pianisten och dirigenten Hans von Bülow.
5. Rik höst. Del I. Sidan 9