TEXT: Nils-Göran Olve
Die Feen (Bayreuth, 9 juli 2013)
Bayreuthfestspelen ger bara Wagners tio mogna operor. Till hans 200-årsfirande skedde ett undantag i samarbete med Leipzigoperan. Festspelhuset anses inte lämpat för mästarens tidiga verk: de är kanske inte fina nog, men framför allt är akustiken fel. Dessutom pågick förstås repetitioner där inför festspelens öppnande några veckor senare. Alltså inreddes Bayreuths idrottshall som operahus genom påkostade akustiska och sceniska förändringar – lyckade, tycker jag.
Feerna, Wagners första opera, kom ändå bara att framföras konsertant. För att se samma produktion sceniskt måste man åka till Leipzig, där den tydligen kommer att finnas kvar på repertoaren i en uppsättning som ställde för stora sceniska krav för Bayreuths idrottsarena. En fördel med detta var att den sångerska som i Leipzig gör den kvinnliga huvudrollen Ada, och som i Bayreuth var sysselsatt med Kärleksförbudet (se nedan), byttes ut mot Elisabet Strid som fanns i Bayreuth för sin festspelsdebut som Freia i Ringen. Hon blev den mest bejublade artisten vid denna lätt förkortade konsertversion av Feerna.
Verket är en enormt rörig och spretig saga om människor, halvgudar, älvor, frågeförbud och brutna löften med förstening på hundra år som straff. Långa sträckor är musikaliskt hörvärda, även om tonspråket är mer Weber-Marschner-Schumann än Wagner. Det är svårsjunget vilket förvärras av frestelsen, som dirigenten Ulf Schirmer delvis föll för, att brassa på med modern orkesterklang som i Ringen. Och där begränsar ju Wagner klokt sina klimaxer till några få höjdpunkter och arbetar däremellan med en differentierad och sparsmakad orkestrering. I ungdomsverken är det högljutt mest hela tiden.
Rienzi (Bayreuth, 10 juli 2013)
Wagners tredje opera är i dag lite förträngd även om den sätts upp ibland i Tyskland. På 1800-talet var det en av hans mest spelade och på flera håll – som i Stockholm – det verk som först introducerade Wagner. Själv tycks han ha haft kluvna känslor eftersom det vid det laget representerade något han lämnat bakom sig. I programhäftet citeras hur han då kallade sitt genombrottsverk monster och titelfiguren skrikhals.
Verket lider nog också av att Hitler gillade det – tydligen inte bara som ett medryckande ungdomsminne, utan som en varnande förebild. Rienzi är ju en folkledare som tappar folkets förtroende. Men att det inte spelas beror förstås också på att dess sort – Meyerbeerlik grand opéra – knappast praktiseras i dag. Kanske vore det värt en renässans. När jag nu såg Sicilianska vespern av Verdi, även den ett medvetet försök att imponera på en Meyerbeervan publik, och fyra dagar senare Rienzi så slogs jag av hur mycket dessa verk har gemensamt. Inte minst i sin politiska problematik. Även Rienzi ger oss något dagsaktuellt att tänka på när vi tar del av tidningarnas nyheter från Mellanöstern, Burma – eller varför inte Grekland, Italien och Ryssland?
Bayreuths uppsättning kom bara att visas tre gånger denna sommar, eftersom samarbetspartnern Leipzig har en egen. Kanske därför fick den också mer Bayreuthprägel. Dirigerade gjorde Christian Thielemann, åtminstone enligt åsikt i Bayreuth nutidens största tyska dirigent. Det gjorde han förstås utmärkt, även om en inte fullt så senromantisk spelstil hade haft fördelar. Titelrollen gjordes av Robert Dean Smith. Även med små förkortningar är den lång och krävande, och jag imponerades stort av hans förmåga att sjunga fokuserat, texttydligt och med nästan fräsch klang alla fem akterna igenom. Den andra stora rollen är Adriano, en byxroll mitt emellan Rossinis och Richard Strauss tonårspojkar. Här hette hen Daniela Sindram, en sångerska som jag gärna vill återuppleva.
Das Liebesverbot (Bayreuth, 11 juli 2013)
Mellan Feerna och Rienzi skrev Wagner Kärleksförbudet, en rätt mycket ändrad version av Shakespeares “Lika för lika” (Measure for measure). Om man tar del av alla tre i följd är det fascinerande hur han provar olika musikstilar i dessa tre långa operor, tillkomna under så få och röriga år i hans liv. Han skrev ju även själv texterna, och de ger en inblick i hur han mellan 20 och 28 års ålder reagerade på den politiska situationen i Tyskland och Europa.
I Feerna handlar det om att lämna världens larm för Konstens rike, där det förhoppningsvis finns högre väsen – gudar, kungar aristokrater – som förstår genier. I Kärleksförbudet räcker han lång näsa åt auktoriteter och hoppas på en liberal regim som kommer att låta ungdomens karneval ha sin gång. Min generation kan associera till vår ungdoms 68-rörelse, med inslag av anarkism och socialism. I Rienzi är det den kloke folkledaren som ska frälsa nationen. Men liksom i sina mogna verk visar Wagner också vad som kan ske om han misslyckas…
De tre verken ger på detta sätt inblick i Wagners tankar under 1830-talet, och hur han långt före sina mogna verk umgicks med tankegods som pekar framåt till hans senare verk, ibland hela vägen till Parsifal ett halvsekel senare. Och inte bara för att han blandar friskt från helt olika åskådningar.
Kärleksförbudet är till stora delar en tungfotad pastisch på italienska och franska förlagor. Bellini och Donizetti citeras nästan rätt av, vilket skulle märkas tydligare om vi fick höra musiken med sångare och musiker som är vana vid bel canto. Någon borde engagera de medverkande vid Pesaro-festspelen för att ge Das Liebesverbot. Tyvärr är storyn bland de dummare operaintriger man kan tänka sig. Leipzig/Bayreuth-uppsättningen gjorde tappra försök att få detta att fungera, och jag är glad att ha upplevt operan sceniskt – faktiskt för andra gången, eftersom Das Liebesverbot förekom i Wexford på 1990-talet. Men det är Feerna och Rienzi som kommer att stanna i minnet.
Nils-Göran Olve