Wagners livsverk: Innehållsförteckning
5. Rik höst. Del II. Sidan 7
Men på anklagelsen att vara den värste spetsbov, svara denne lugnt: ˮMag sein: doch hab’ ich noch nie entwandt, was ich auf fremden Tischen fand, und dass man von Euch nicht übles denkt, behaltet das Blatt, es sei Euch geschenkt.ˮ (Lår vara, men ännu har jag inte tagit vad jag fann på annans bord. För att man inte skall tänka illa om Er får ni behålla bladet som present.)
Beckmesser tror knappt sina öron, och när han förstår, att det är sant, blir han så glad, att han inte vet på vilket ben han skall stå: ˮEin Lied von Euch, dass bin ich gewiss, mit dem besieg’ ich jed’ Hindernis: soll ich das heute haben, vergessen, begraben sei Zwist, Hader und Streit und was uns je entzweit.ˮ (Med en sång av Er, det är då säkert, skall jag övervinna varje hinder; får jag den i dag så ska varje tvist, gräl och strid som skilt oss två vara både glömd och begraven.)
Men misstänksamheten vaknar igen. Sachs måste svärja att aldrig uppge sig som författare till sången. Men då är Beckmesser också storbelåten och vet inte hur väl han vill: han skall alltid rösta på Sachs, genast köpa hans verk, göra honom till ˮmärkareˮ, d.v.s. allsmäktig recensent − denna gång inte med hammaren utan med vit och vacker krita. Och så snubblar han, halvt dansande, ut genom dörren. Vi tycka faktiskt, att det är synd om den arma kraken, men inte kunde författaren låta honom få den unga, vackra Eva, och så måste den erotiska rättvisan ha sin gång. Från det ögonblick, när det groteska missförståndet gått upp för Sachs, övergår det gnolande motivet till rena scherzot, som med sin skrattlystna, hoppande rytm ger scenen dess bakgrund.
Nu kommer Eva in i verkstaden, festklädd men en smula blek, och försöker få reda på av Sachs, var skon klämmer − egentligen: länge förgäves, tills det plötsligt blir klart, när Walther, likaledes i högtidsdräkt, dyker upp i dörröppningen, åtföljd av de toner, som återge all sommarnattens ljuvlighet. Båda stå nu en god stund orörliga, försjunkna i varandras åsyn, medan Sachs vemodigt sysslar med sina skomakargrejor och förmanar sig själv: ˮBliv vid din läst!ˮ
Han tycker, att han kunde behöva lite sång att pigga upp stämningen med − t.ex. en fortsättning på den vackra visan, han hörde tidigare på morgonen. Den kommer strax: ˮWeilten die Sterne im lieblichen Tanz? So licht und klar im Lockenhaar, vor allen Frauen hier zu schauen, lag ihr mit zarten Glans ein Sternenkranz.ˮ (ˮDröjde stjärnorna i älskvärd dans? Så ljust och klart i lockigt hår, bland alla kvinnor skönast att skåda, lade de med ljuvlig glans en stjärnekrans.ˮ)
Men när Eva märker, att Sachs börjar känna sig överflödig, drar hon honom till sig och tackar honom varmt för allt vad han betytt för henne:
ˮO Sachs! Mein Freund! Du teurer Mann! Wie ich dir Edlen lohnen kann! Was ohne deine Liebe, was wär’ ich ohne dich? – – – – -ja, lieber Meister, schilt mich nur; ich war doch auf der rechten Spur. Denn, hatte ich die Wahl, nur dich erwählt ich mir: du warest mein Gemahl, den Preis reicht’ ich nur dir. Doch nun hat’s mich gewählt zu nie gekannter Qual: und werd’ ich heut’ vermählt, so war’s ohn’ alle Wahl; das war ein Müssen, war ein Zwang! Euch selbst, mein Meister, wurde bang.ˮ
(O Sachs! Min vän, du dyre man! Hur skall jag kunna tacka dig! Vad utan din kärlek, vad vore jag utan dig, – – – – – Ja, kära Mäster, gräla gärna; Ty hade jag valet valde jag dig; min gemål bleve du då, blott dig räckte jag priset. Men nu är jag utvald till förut aldrig kända kval; och blir idag jag förmäld så var det ej mitt val: Det var ett måste, det var ett tvång! Även Ni, Mäster, måste väl ängslas.)
Sachs: ˮMein Kind, von Tristan und Isolde kenn’ ich ein traurig’ Stück; Hans Sachs war klug und wollte nichts von Herrn Markes Glück.ˮ
(Mitt barn, från Tristan och Isolde känner jag ett tragiskt stycke: Hans Sachs var klok och ville inte veta av Herr Markes lycka.)
Det var på tiden att jag fann den rätte; annars hade jag ändå till sist rusat i väg.
5. Rik höst. Del II. Sidan 7