Wagners livsverk: Innehållsförteckning
1. Konstnärens önskedrömmar. Sidan 2
Men om verket är enhetligt är det icke därför enformigt. Bakgrunden till huvudhandlingen är folklivet ombord och iland. Till pärlorna i partituret höra de friska körerna, spinnkören i andra och matroskören i tredje akten. Vad Erik har att sjunga är innerligt utan att vara sentimentalt och skulle säkert uppskattas högre i en opera av äldre modell, där det inte ställdes i skuggan av så mycken ˮframtidsmusikˮ. Dalands lyriska presentation av den förträfflige friaren kan visserligen kallas banal, men det är hela karlen och det skall han vara; det är meningen. Överhuvud skall man inte tala alltför nedsättande om de ˮbanalaˮ ställena i ˮHolländarenˮ; de ˮhöra till pjäsenˮ och passa utmärkt i denna miljö av sjöfolk och matroser.
Det som kännetecknar ˮHolländarenˮ är stämningens enhet. Den enhetlighet som Franz Liszt så högt prisar hos ˮLohengrinˮ, är mer av stilistisk art; i den musiken kommer ingenting till sin rätt, om det lösbrytes ur sitt sammanhang; ˮallt kedjar ihop sig och griper i vartannat som maskorna i ett nätˮ Allt är så väl övervägt, att man om detta verk kan säga, ˮatt det tillhör de mest genomtänkta av alla inspirationer.ˮ Liszt uppförde för första gången ˮLohengrinˮ i Weimar 1850 och gav därmed Wagner det första stora beviset på sin trogna och dådkraftiga vänskap.
Konstnärens önskedröm har två sidor; dels längtar han efter att finna ro, dels efter att bli förstådd. Dessa båda kunna icke skiljas från varandra, men det förra överväger alldeles avgjort i ˮHolländarenˮ, det senare i ˮLohengrinˮ.
Och det gör, att de båda gestalterna bli varandra så olika som natt och dag. ˮDurch Sturm und bösen Wind verschlagen irr’ auf den Wassern ich umher,ˮ (Driven av storm och elaka vindar irrar jag på havet kring) säger Holländaren, Lohengrin däremot: ˮNicht komm’ ich aus Nacht und Leiden, aus Glanz und Wonne komm’ ich her.ˮ (Ty icke kommer jag ur natt och nöd, ur glans och fröjd jag kommen är!)
Riddarna omkring den heliga Graal symboliserar för Wagner alla dem som taga konsten på allvar och hålla den helig. Själv var han glad och stolt att få räkna sig till dem; efter att i sin ungdom stundom, t.ex. i operan ˮDas Liebesverbotˮ, ha förnedrat sig till en frivolitet, som var hans väsen djupt främmande, kunde han på 1840-talet som kapellmästare i Dresden allvarligt ägna sig åt den stora konsten utan att som förr frestas sälja den för gunst och bröd. Liksom Tannhäuser ryckte upp sig ur Venusbergets ˮvällusthålorˮ och ilade ut i den klara vårdagen, där han mötte sina sångarvänner, har Wagner nu anslutit sig till ljusets riddare kring den stora konsten.
Men på dessa ˮsolbeglänsta höjderˮ känner han sig ganska ensam. Med varje nytt verk hade han ju ännu mer avlägsnat sig från den vanliga publiksmaken. Efter den strålande ˮRienziˮ kom den dystre ˮHolländarenˮ och nu denne ˮTannhäuserˮ, som tar allting så förtvivlat högtidligt, att det hela knappast kan kallas ett nöje! Förvirrad och otillfredsställd gick man från premiären, den 19 okt. 1845, starkt betvivlande, att man framdeles kunde vänta sig något njutbart av denne underlige komponist. Han å sin sida betvivlade, att han någonsin skulle hos någon publik möta kärlekens förståelse, som den enda verkliga.
1. Konstnärens önskedrömmar. Sidan 2