Långt före GöteborgsOperan: svensk operetthistoria

Av Nils-Göran Olve

Tidigare publicerat i december 2020 i OV-Revyn, medlemstidning för OperaVännerna vid Kungliga Operan.

År 1994 invigdes GöteborgsOperan, som snart etablerade sig som en scen på hög internationell nivå. Bygget föregicks av decennier av diskussion. Vilket slags lyrisk teater behövde rikets andra stad?

Man spelade på Stora Teatern, “Storan”, invigd 1859, en teater för knappt 600 åskådare. Repertoaren var en blandning av operett och opera, man hade en permanent ensemble där det ibland ingick primadonnor av högsta klass (åtminstone efter svenska förhållanden) som Rut Jacobsson, sångare som skulle gå vidare till Stockholmsoperan som Gösta Winbergh, och trotjänare som skickligt klarade både operetter och operor. Men det var en ganska sen utveckling, och andelen opera skiftade mycket.

I ett nytt cd-album från vår flitigaste historiker vad gäller gamla ljud, Carl-Gunnar Åhlén, “Operans motiga väg till Storan – Göteborgs Lyriska Teater 100 år“; tre cd, Caprice CAP 21931, lär jag mig att opera sällan utgjorde mer än 25% av antalet föreställningar, och att det först 1920 skapades ett kommunstött bolag för att få en lokal kontinuitet i verksamheten.

Fortsätt läsa “Långt före GöteborgsOperan: svensk operetthistoria”

Omvänd till Aniara

Aniara var närmast en kultopera efter sin premiär 1959 på Stockholmsoperan. Fram till 1971 gavs den där årligen. Men som ny och ung operabesökare var den inget jag sökte mig till. Först 1967 när jag hade hunnit bli 18 vågade jag mig på den.

TEXT: Nils-Göran Olve

Ändå var Karl-Birger Blomdahl starkt närvarande i Stockholms musikliv och därmed i mitt medvetande. Hans verk spelades, han var musikchef vid Sveriges Radio, jag såg honom ofta på konserter och förstod att han – på gott och ont – sågs som mäktig smakdomare. Fortsätt läsa “Omvänd till Aniara”