Äreminne över skivbutiken

I stora städer finns det fortfarande butiker som säljer cd-skivor. De senaste åren har de börjat ägna en stor del av sitt utrymme åt nytillverkad vinyl, särskilt för pop.

TEXT: Nils-Göran Olve

Att ha en fysisk ”skivsamling” har blivit ett retrofenomen och livsstilsmarkör. Utom för en del av oss äkta samlare som rotar bland allt skräpigare lp hos Myrorna och övervintrande skivbörser.

Där kan den kunniga å andra sidan göra verkliga fynd. På den internationella samlarmarknaden går enstaka skivor för femsiffriga belopp. Om de är i gott skick, har rätt konvolut och etikett, och kommer från rätt serie pressningar (identifierad med små siffror i plasten runt etiketten). För de flesta kunder i andrahandsbutiker är detta inte syftet, utan det är nostalgin kring konvolut och hoppet om att hitta något udda till lågt pris som motiverar.

Det är svårt att föreställa sig att det en gång fanns flera skivbutiker i varje stadsdel, och även i förortscentra. Att sälja skivor var en lönsam bransch med en viktig roll för musiksmak och vad som då kallades folkbildning. Storhetstiden var femtio- till sjuttiotal, och få branscher har gått upp och ner så snabbt som skivbutikerna.

Det har kommit en ny bok om detta som väcker tankar om en rad ting. Den heter Stockholms skivaffärer och skivbörsar – en 100-årig historia, och är skriven av Torbjörn Sörhuus (Premium Publishing). Han har i decennier sökt upp bilder och historik för alla Stockholms hundratals, ofta kortlivade butiker, och nu finns resultat i en välproducerad och rikt illustrerad bok på uppåt 400 sidor. Kanske bokhandlare – en besläktad och likaledes utrotningshotad bransch – sorterar in den på hyllan för Stockholmiana, men den skulle också kunna ses som amatörforskning i näringslivshistoria. I boken beskrivs och avbildas hundratals butiker som den som rörde sig på Stockholms gator förra århundrandet känner igen. Fortsätt läsa “Äreminne över skivbutiken”