Ehrling – sträng och flitig musikalisk allätare

Från 40- till 90-tal var Sixten Ehrling en markant del av Stockholms musikliv. Vi som gick på opera och konserter andra hälften av 1900-talet tog intryck av hans tydliga, ofta dramatiska tolkningar av en bred repertoar: på Operan allt från Mozart till samtida uruppföranden, opera så väl som i yngre dar balett; på Konserthuset från Bach och Haydn till (även där) dåtidens avant-garde.

Av Nils-Göran Olve

Sixten Ehrling

Sixten Ehrling växte upp i Malmö där han var född 3 april 1918. Efter studentexamen kom han 1936 till Stockholm för att gå organistlinjen vid Musikkonservatoriet – hans far tyckte att han borde skaffa sig ett yrke. Parallellt anlitades han ofta som pianist i underhållningssammanhang, men också som ackompanjatör och pianosolist. Studierna innehöll offentliga framträdanden, och från 20-årsåldern betraktades han som en synnerligen lovande pianist. Säsongen 1939/40 var han vid sidan av studierna oavlönad repetitör på Operan.

Operans arkiv, sökbart på nätet, uppger att han uppträdde 1 533 gånger i 111 olika produktioner åren 1940-98. Då är turnéer inräknade men där saknas framträdanden som inte helt var i Operans regi, som hans allra första framträdande vid en elevkonsert 27 april 1940. Fortsätt läsa ”Ehrling – sträng och flitig musikalisk allätare”

Aspekter på Louis Armstrong

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Inledningsvis

Louis Armstrong (1901-1971) torde ha varit ett av 1900-talets allra största musikgenier. Med elegantaste lätthet tillägnade han sig en fras eller melodi på gehör eller efter notblad. Skisserade själv för sin ensemble ett lämpligt arrangemang eller anpassade sig smidigt efter det som förelades. Uppenbarligen så sent som 1927 spelade han på primitiva fonografrullar solistiskt in femtio improvisationer ”50 Hot Choruses”. Med Armstrongs behjälplighet skrevs dessa ut i notbild med många krusiduller. Rullarna med sitt ljud är dessvärre förkomna, men noterna finns och har i ensembledräkt tolkats av svenske trumpetaren Bent Persson (Kustbandet), som för övrigt med sitt goda gehör även i andra avseenden stått Armstrong-utgivningen bi.

I sina första grammofonupptagningar (treminuters spår alltifrån år 1925 för 25-centimeters 78-varvare) spelar Armstrong troligtvis på en mera militärisk kort kornett. ”Cornet Chop Suey” heter ju en tidig av hans inte så få egna melodier. Möjligen är dock just den låten en av de första med trumpet i F i stället för kornett i Ess. En dåtida inspelning presenterades härförleden för säkerhets skull såväl i Ess som i F. Onödigt med versionen i Ess menar Bent Persson, eftersom F enligt hans mening är det rätta. Även tidtagning talar för F. I F blir det 2’55”. Spelat i hastighet för Ess blir det hela 3’16, vilket är onormalt lång duration för en liten 78-varvssida.

Armstrongs fria slingor motsvarar ofta barockens ornamentik. Ett Armstrongskt slutfall är ofta halvtonen lägre följd av tonika. Dämpande klangstrypande sordin använder Armstrong ytterst sällan men nästan konsekvent i sin egen komposition ”Some Day”. Man kan genom hela jättesviten av existerande upptagningar följa trumpetens i början raka, kanske något stela ton, dock med bravur.  Det skulle under 1940- och 1950-tal bli mjukare med nära nog bibehållen virtuositet. De sista åren fanns varken röst eller läppar kvar. Ett ständigt missbruk av marihujana var skickligt balanserat. Efter paus brukade han komma tillbaka lite extra vital. Några missade toner och han stod rätt på benen igen. Nästan varje inspelad låt inkluderar Armstrongs oförnekliga sång, som ingen bör ge sig på att försöka härma.

Armstrong uppträdde ständigt som antirasistisk ambassadör. Hans ensemble med färgade musiker skulle också alltid innehålla till hudfärgen helvita musikanter. Fortsätt läsa ”Aspekter på Louis Armstrong”