Min väg till operalibrettot

När jag drabbades av opera som tioåring var jag för ung för vuxenavdelningen på Stockholms stadsbiblioteks filial 4 på Banérgatan. På barnavdelningen fanns inte mycket att läsa om opera – förutom de tre volymerna av Radiotjänsts operabok från 1940-talet. I dessa upptäckte jag för första gången handlingarna i ett urval vanliga operor.

Nils-Göran Olve berättar.

Många operor visade sig ha alltför känslosamma kärlekshistorier för min smak, men med sina annorlunda handlingar var Otello och Siegfried två operor som lockade tioåringen.

En 13 år gammal Nils-Göran Olve klädd för opera-besök.

Tretton år gammal lyckades jag få tillträde till vuxenavdelningen. Där visade det sig finnas en fascinerande särskild avdelning vars kodbeteckning jag fortfarande minns: ”Ijtca”. Det betydde operatexter i svensk översättning.

Många texthäften var från sent 1800-tal, trots att vi nyss påbörjat 1960-talet. Så gamla böcker hade i övrigt evakuerats till arkiv, men dessa små häften tog inte mycket plats, och kanske mina lån hjälpte upp statistiken och påvisade att de fortfarande var efterfrågade och användbara.

Det jag särskilt gillade med opera var nämligen redan då de uttrycksfulla sjungna orden.

När jag lyssnade på skivor (och förstås radio) hade jag annars sällan tillgång till texten, utom för de två kompletta operor som jag fått på lp som presenter: Bohème och Aïda. I dem fanns text både i italienskt original och engelsk översättning som jag klarade hjälpligt, men de tvärsnitt och arieskivor som jag själv köpt gav inte den informationen.

Snart började jag därför skriva av texter från lånade böcker och noter, även på italienska som jag förstås kunde väldigt lite av. Jag hade fått min första skrivmaskin och det var nyttig träning. Fortfarande har jag kvar några sådana avskrivna texter och ett antal sådana där små häften som skulle ha hört hemma på hyllan ”Ijtca”.

Att vi nuförtiden ser översättningarna som pekoral är orättvist. Verdi bad sina librettister om ”parole sceniche”, sceniska ord. Med det menade han känsloladdade uttryck som inspirerade sångare att använda konsonanter och vokaler uttrycksfullt: morte, vendetta, vergogna, disprezzo! Librettistens jobb var att placera dem på ställen i sångfraserna och på tonhöjder där de bar ut till publiken.

De svenska texter jag började läsa för sextio år sedan var i allmänhet de som hade sjungits på Operan in i min egen tid, signerade av namn som C.V.A. Strandberg, Frans Hedberg, Ernst Wallmark och Oscar Ralf. Att skapa svenska motsvarigheter till ord som de jag nyss nämnde – död, hämnd, skam, förakt – är inte lätt om de ska lämpa sig för sång och passa till redan skriven musik.

Det är ett argument för att vi i dag ofta hör originalspråket även från svenska scener. Till skillnad från när jag var ung så finns det textmaskin, och kanske vi lär oss eller anar vad de framspottade konsonanterna och vokalerna står för även om vi inte behärskar språket. Ändå tror jag det spelar roll att de utländska orden inte har slagit lika djupa rötter hos oss som de vi själva använt från barnsben. Gamla tiders operasång på svenska, och särskilt de innebörder jag som ung tonåring lärde mig att en god sångare skulle göra levande för mig som lyssnare, gav en närhet till känslorna och sporrade till uttrycksfullhet.

Att i förväg läsa på i de där häftena från hyllan ”Ijtca” bidrog. Trots de antikverade svenska översättningarna så introducerade de mig till originaltexternas uttrycksfulla ordval, för snart satt jag hemma och funderade på vilket svenskt ord som motsvarade de italienska ord som jag återkommande hörde från grammofonen.

Sakta förvandlades texter som jag lärt mig utantill papegojlikt utan att förstå dem – ”Della mia bella incognita borghese, toccare al fin dell’avventura voglio…” – till fraser där jag både kände igen orden och anade de grammatiska reglerna för deras former.

Dagens bibliotek prioriterar inte sextio år gamla häften med operalibretton när de väljer ut vad trettonåringar behöver kunna läsa. I dag skulle häftena dessutom vara dubbelt så gamla, och översättningarna ännu mer föråldrade. Varken i bokhandeln eller på nätet är det lätt att hitta en svensk version av den dialog mellan Hertigen och Borsa som jag citerade ovan, och som inleder Verdis Rigoletto. Vore jag tretton i dag skulle jag förstås kunna läsa undertexter från en dvd, men att bara lyssna med text kräver att man får tag i en cd med libretto eller letar upp en engelsk översättning på nätet.

De vi numera kan läsa på textmaskinen har befriats från kravet att de ska kunna sjungas, men är för den skull inte alltid bättre. Även om översatta texter ibland trycks i operaprogram, skivutgåvor eller separat så undrar jag om avdelningen ”Ijtca” finns kvar.

Dessa texthäften hörde till en tid när operabesökare läste på.

På 17- och 1800-talen hade man dem till hands på teatern, och belysningen var tillräcklig för att man skulle kunna läsa med i texten. Den intresserade såg föreställningen flera gånger och tog in olika delar av upplevelsen vid olika besök: tittade mer mot scenen, läste i häftet, blundade kanske för att bara lyssna – eller lämnade sin loge för att konversera andra som också tagit en egen paus när inte favoritsångaren för tillfället var på scenen.

Det ledde till att man lärde sig arior och ensembler som vad de är: texter som gjorts mer uttrycksfulla genom musik. När jag hör yngre tala om vilken popmusik de gillar så verkar det ofta just vara texterna som de hör upprepade gånger och fångas av, snarare än melodiska eller harmoniska förlopp.

Många som gillar opera verkar däremot vara ointresserade eller ha en lätt överseende attityd mot operors textinnehåll. Den underblåses av att många operaregissörer gillar att skapa sina egna verk snarare än att hålla sig till librettists och tonsättares intentioner. Orden sjungs visserligen men motsägs av det vi ser, och anpassas till detta på textremsan ovanför scenen.

Då glömmer man att operan började som förhöjt tal: ett mer uttrycksfullt sätt att gestalta upplevelser och känslor som tack vare musiken går att förmedla, trots att de är alltför intensiva för att bäras fram med enbart ord.

”Ijtca” hjälpte mig som ung tonåring att hitta in i operans standardrepertoar. Då tänkte jag förstås inte på musikburna ord på det sätt som jag nu försökt skildra. Men tillgången till Filial 4 och vuxenavdelningens hylla med operatexter var viktig för vad jag som äldre kom att kräva av ett bra framförande av operor. Mycket av den tyska, franska och italienska jag gradvis lärde mig är evigt förknippad med vad någon rollfigur i en opera säger till en annan. Kanske upplever dagens ungdom något liknande med engelska poptexter. Finns det några bland dem som lär sig opera på mitt urgamla sätt?

Nils-Göran Olve