Schönbergs opera “Moses och Aron” en omskakande upplevelse

Götz Friedrichs uppsättning på Wienoperan av Schönbergs opera “Moses och Aron” var en av de mest överväldigande och omskakande upplevelser någon scen kan bjuda, skrev LEIF AARE i sin rapport från festveckorna i Wien 1973.

Tidigare publicerat i ”Dagens Nyheter” den 28 maj 1973.

TEXT: Leif Aare

Arnold Schönberg, tolvtonsexpressionismens mästare, är fortfa­rande inte erkänd i hemstaden Wien, och hans utsikter hos den konservativa publiken kunde inte gärna förbättras av att hans verk iscensattes av en känd vänsterintellektuell. Trodde jag. Men jag trodde fel.

“Moses och Aron” blev succé. Götz Friedrich fick visserligen höra enstaka buanden när han vi­sade sig på scenen efter föreställ­ningen men hans verk hyllades entydigt. Sådana distinktioner är fullt möjliga i denna stad. För mig ter sig också denna “Moses” som en av de mest över­väldigande och omskakande operaupplevelser någon scen kan er­bjuda.

Men stycket är svårt. Svårt rent tekniskt för artisterna och för jät­tekören av ett par hundra sångare. Svårt också för publiken, eftersom det är fråga om ett tankedrama kring det centrala religiösa problemet hur man skall kunna förestäl­la sig det ofattbara, bur man skall kunna “tänka Gud”.

Tänkaren och visionären

Schönbergs libretto återger med smärre modifikationer händelserna i Bibelns Andra Mosebok. Religionsstiftaren Moses är en mate­matiskt ren tänkare. Han är fattig på ord och den djupaste abstrak­tionen är för honom Gud. Denne gud uppenbarar sig i den brinnande busken och befaller honom att föra sitt folk bort från det egyptiska slaveriet till det förlovade landet.

Tänkaren och visionären Moses får hjälp av sin bror Aron, sensualisten och folktalaren som inte ser Gud i abstraktionen, utan i underverket. Det är han som utför de övertygande miraklen, och det är han som ger folket den gyllene kalven som en gud. Hans mo­tivering är att Gud finns i allt som är.

För Götz Friedrich är folket hu­vudperson. Folket ger Moses och Arons olika gudsbegrepp deras nödvändigaste sociala test. Moses absolutism och stränghet för till apati och undergångsstämning. Arons religion ger däremot bilden, ett gyllene djur som svävar i höjden och riktar fyra sökande ljus ner i scenmörkret. Bilden förlöser massans samlade sexuella kraft, som blir till dödens tvil­lingsyskon.

Samlag och ritualmord

Götz Friedrich har utan tvivel präglat inte bara regin, utan också koreografin och scenografin med dess geometriska evighetsperspek­tiv in mot Wienoperans djupa fond. Han ger båda den arkaise­rande skönheten i första akten och sexual- och blodsorgien i andra med en konsekvens som sannolikt saknar motstycke i operasamman­hang.

Det rådde fullständig tystnad i salongen under avsnittet med den gyllene kalven. Alla tycktes uppleva ett svart och farligt sug från brunst- och dödsatmosfären på scenen. I urtidsstämningen fanns ett sensuellt och estetiskt raffinemang som exploderade i till synes fullbordade samlag, och ritualmord.

Enligt Schönberg är alltså de­struktion fortplantningens yttersta konsekvens. Både Moses och Arons gudsbegrepp synes omöjliga. På ett ganska märkligt sätt upphä­ver tonsättaren därmed motsätt­ningen mellan de två begreppen. Abstrakttonen (=Mosestänkande) ligger i den systematiska tolvtonstekniken och det minutiösa detalj­arbetet. Men det stränga systemet ger omsatt i musik en ny sorts sensualitet (= Arons tänkande) som med bibehållen konsekvens kan stegras till orgiastiskt raseri.

I jämförelse med detta är Stravinskys “Våroffer”- ett stycke oskyldig underhållningskonst.

Så tillkommer också de effekti­va musikdramatiska konstgreppen. Moses (Rolf Boysen), som inte har talets gåva, talar sina repliker och skapar därmed en märklig “Verfremdungseffekt” medan Aron, som har folkets öra, sjun­ger i böljande, tekniskt kompli­cerade tenorslingor i högt läge. Här genomför för övrigt svensken Sven Olof Eliasson en prestation som svårligen kan överträffas. Guds röst tonar fram i en mixtur av sex solostämmor och sex tal­stämmor. De väldiga folkkörerna spänner från 12-stämmiga klang­fält till viskande talsång, där bara enstaka nyckelord är urskiljbara.

Orkestersatsen som dirigeras med stor kompetens av Christoph von Dohnanyi, behåller drag från den ”klassiska”, välkända musi­ken, men tycks samtidigt spränga fras och symmetri till atomer.

Genom skikt efter skikt av asso­ciationer förs åhöraren, allt djupa­re ned intill gränsen för sitt eget undermedvetna. Kanske sprängs också den gränsen.

LEIF AARE

Astrid Haugland:
“Moses, det är jag det” – en minnesstund i tolv toner
Ingemar Schmidt-Lagerholm valde Arnold Schönbergs opera ”MOSES och ARON” som tema för sin egen minnesstund.

Ingemar Schmidt(-Lagerholm):
“Moses och Aron” – en svår nöt att knäcka?
Leif Aare:
”Moses och Aron” – imponerande men osensuell

Moses och Aron på Youtube.


Besetzung | 20.05.1973

Musikalische LeitungChristoph von Dohnányi
InszenierungGötz Friedrich
Bühnenbild und KostümeRudolf Heinrich
ChoreographieErich Walter
Einstudierung der ChöreNorbert Balatsch, Helmuth Froschauer
MosesRolf Boysen
AronSven Olof Eliasson
Ein junges MädchenMilkana Nikolova
Eine KrankeHilde Rössel-Majdan
Ein junger MannHeinz Zednik
Ein anderer MannErnst Gutstein
EphraimitGerd Nienstedt
Ein PriesterWalter Kreppel
Ein JünglingErling Solberg
Vier nackte JungfrauenHilda de Groote, Laurence Dutoit, Rohangiz Yachmi, Axelle Gall
Drei ÄltesteFrederick Guthrie, Hans Braun, Hans Christian
Eine SolostimmeHilda de Groote
Sechs SolostimmenLiselotte Maikl, Olga Varla, Unni Rugtvedt, Kurt Equiluz, Hans Braun, Frederick Guthrie
Die zwölf StammesfürstenMurray Dickie, Karl Terkal, Mario Guggia, Kurt Equiluz, Fritz Sperlbauer, Horst Nitsche, Heinz Holecek, Siegfried Rudolf Frese, Hans Braun, Ljubomir Pantscheff, Alois Pernerstorfer, Otto Edelmann
Drei SchlächterGerhard Dirtl, Günther Falusy

Källa: https://archiv.wiener-staatsoper.at/performances/12360#title
Hämtad:2020-03-29.