”Moses och Aron” – imponerande men osensuell

Schönbergs opera “Moses och Aron” hade svensk premiär på Kungliga Operan i Stockholm 26 oktober 1973 som ett gästspel av Deutsche Oper am Rhein. Leif Aare recenserar i Dagens Nyheter den 28 oktober och jämför med Götz Friedrichs uppsättning i Wien samma år.

Operans programhäfte till “Moses och Aron”1973 med Ingemar Lagerholms anteckning på omslaget.

Tidigare publicerat i ”Dagens Nyheter” den 28 oktober 1973.

TEXT: Leif Aare

Arnold Schönbergs ofullbordade kolossalopera “Moses och Aron” handlar ytligt sett om judarnas uttåg ur Egypten och deras väg mot det förlovade landet. Men viktiga­re är det inre dramat, som beskri­ver motsättningen mellan två gudsbegrepp: Gud som en otänkbar tanke, som omöjlig att beskri­va och föreställa sig, Gud som ren abstraktion mot Gud som bild och föreställning, som sensuell makt.

I centrum står Moses, den matema­tiskt rene tänkaren, och hans bro­der Aron, sensualisten, som ger folket den gyllene kalven som bild av Gud.

”Moses och Aron” börjar nu 41 år efter sin tillkomst, att bli ett av de mer efterfrågade verken i de internationella operahusen. Men bara få scener kan hålla det ex­tremt svåra och resurskrävande stycket på repertoaren. Ett fram­förande på den musikaliska nivå som Düsseldorfoperan presentera­de på lördagskvällen är under alla förhållanden en bragd. Värd att beundra är inte minst kören, som, efter flera hundra repetitioner un­der två år, behärskar det väldiga Schönbergska maskineriet alltifrån tolvstämmiga klangfält och den nästan förvirrande komplicerade kontrapunkten till talsång, tal och rytmiserade viskningar. De två gudsbegreppen bryts genom denna vokala ocean som genom ett gi­gantiskt prisma.

Orkestern har det något lättare — den spelar trots allt på instru­ment — men musikernas lyhörd­het for den rytmiska asymmetrin och frasens gåtfulla mångtydighet är minst lika imponerande. Afto­nens segerherre är dirigenten Günther Wick, som samlar alla till synes disparata flöden i en ström av fast auktoritet och samtidigt lyckas med konststycket att musicera.

Regissören Georg Reinhardt och dekoratören Heinrich Wendel har gjort uppsättningen till ett drama i biblisk anda. Den blir till ett oratorium, där idéer och inte människor speglas. Så menar de sig komma Arnold Schönbergs in­tentioner närmast. Scenen ar for­mad som en evighetstunnel där perspektivet smalnar in mot fon­den. I änden av tunneln visar sig Guds öga två gånger: som den brinnande busken när Moses får sin kallelse och som en femhörning av intensivt ljus i sista sce­nen. Utan tvivel en skön konkreti­sering av Moses Gud. Samtidigt betonar den slutna scenen styckets symbol- och idékaraktär, och jag kan inte hjälpa att jag upplever den med ett visst obehag.

Schönberg skrev själv librettot i tre akter, men han tonsatte bara två. När han avbröt komponeran­det hade han ytterligare nära 20 år att leva. Varför fullbordade hon inte verket? Ingen vet svaret.

Andra akten slutar med att Mo­ses stiger ned frän berget där hans Gud givit honom lagens tavlor. Han ser folkets orgier kring gudsbilden, den gyllene kalven. Han krossar stentavlorna och bryter samman. I librettot till tredje ak­ten är Moses återupprättad i kraft och auktoritet. Aron, som ligger fängslad framför honom, slapps fri, men orkar inte leva vidare. Moses Gud har segrat.

Düsseldorfmännen menar att tredje akten måste uppföras trots att originalmusik saknas. Annars våldför man sig på Schönbergs dramatiska avsikter. Här låter man operans inledande ackord, som bildar material till tolvtonsserien och dess omvandlingar genom verket, få öppna också tredje ak­ten. En del av texten läses som taldrama, som så småningom för­vandlas till melodram med under­lagd musik ur ett senare Schönbergverk. Att arrangemanget är känsligt och subtilt står över allt tvivel, men frågan kvarstår: Var­för komponerade inte Schönberg tredje akten?

Götz Friedrich, som hor gjort en snillrik uppsättning i Wien, har ett fascinerande och bestickande svar:

– Schönbergmusikens slut med akt två innebär en bekännelse till det fragmentariska. Striden mellan de två gudsbegreppen kan aldrig avgöras. Mer än skärvor av san­ningen hittar vi aldrig.

Götz Friedrich

Man kommer heller inte ifrån att Schönberg faktiskt gör en bild av Mosesguden när han förkroppsligar honom i klang. Den klangen ger associationer till den konventionella musiken. Men tek­niken, den intellektuellt överord­nade tolvtonstekniken, som styr och formar materialet, ger samti­digt en ny och dramatisk sensibili­tet som biprodukt.

Den sensualiteten avbildar de djupaste skikten inom oss. Jag menar att det undermedvetna för första gången tar klingande ge­stalt. Därför menar jag också att det är diskutabelt att, som Düsseldorferoperan gör, gestalta “Moses och Aron” som ett oratorium kring abstraktioner. Abstraktionen är central, det är sant, men lika viktigt är att den enskilda indivi­den ställs i levande relation till den abstrakta idévärlden.

Den här uppsättningen arbetar inte med individer, utan med sta­tyer, och därför kan vi inte heller uppfatta människans möte med det gudomliga.

Wilhelm Ernests Aron är liksom Peter Mevens storartat reciterande Moses en vandrande stenstod utan individuella särdrag. Av hans för­föriska, höga tenorslingor, som skall sjungas som belcanto med stålspets, blir en bred Wagnerklang där, såvitt Jag kan höra, en mängd av de viktiga höjdtonerna transponerats till lägre register.

Över huvud taget är jag förvånad över bristen på sensuell intensitet i föreställningen, och jag tänker då både på kolorit och på aktion. Den dramatiskt viktiga orgien kring den gyllene kalven, en scen som i sin formidabla kraft sanno­likt saknar motsvarighet i musik­historien, är här beskedlig intill oskuldsfullhet. Schönbergs scenan­visningar talar faktiskt om ritualmord, hysterisk helbrägdagörelse och om helt nakna människor som låter sin ackumulerade brunst ex­plodera.

Att allt detta är möjligt att ge­stalta på scen har Götz Friedrich visat i sin Wienuppsättning. Läg­ger man i anständighetens namn på locket, så kan vi inte ta de två gudsbegreppen och motsättningen mellan dem på allvar.

LEIF AARE

OPERA: Gästspel av Deutsche Oper am Rhein.
VERK: Arnold Schönbergs ”Moses och Aron”.
DIRIGENT: Günther Wich.
REGI: Georg Reinhardt.
DEKOR: Heinrich Wendel.
KOSTYMER: Günther Kappel och Pet Halmen.
KORMÄSTARE: Rudolf Staude.
KOREOGRAFI: Erich Walter.
I HUVUDROLLERNA: Peter Meven och Wilhelm Ernest.

Astrid Haugland:
“Moses, det är jag det” – en minnesstund i tolv toner
Ingemar Schmidt-Lagerholm valde Arnold Schönbergs opera ”MOSES och ARON” som tema för sin egen minnesstund.

Ingemar Schmidt(-Lagerholm):
“Moses och Aron” – en svår nöt att knäcka?
Leif Aare:
Schönbergs opera “Moses och Aron” en omskakande upplevelse

Moses och Aron på Youtube