Minnen från “Diskofilklubben i Lund”

De var studenter i Lund på 50- och 60-talet, men de hade också något annat gemensamt, nämligen ett brinnande intresse för musik. Bengt Sjöman, Bertil Cavallin, Gert Cervin, Erik Sparre, Ingemar Schmidt, Thorsten Lunderquist och några till var alla aktiva medlemmar i den så kallade “Diskofilklubben i Lund”. Thorsten Lunderquist minns.

Diskofilklubbens styrelse bjuden på lunch på slottet Kronovall, som ägdes av medlemmen Erik Sparre och hans familj.
Från vänster: Bengt Sjöman, Thorsten Lunderquist, Ingemar Schmidt, Erik Sparre och Bertil Cavallin.

Bloggen vivaopera.se kommer framöver att publicera ett urval artiklar ur Diskofilklubbens häfte ”Meddelanden från Diskofilklubben i Lund”.

TEXT: Thorsten Lunderquist

Hösten 1951 kom jag, Thorsten Lunderquist, till Lund för att bli jur. kand. vilket mål så småningom uppnåddes. Större delen av mitt yrkesliv upptogs sedan av att vara domare i Malmö rådhusrätt, senare tingsrätt.

Ganska snart kom jag i Lund att bli medlem i en sammanslutning som ägnade sig åt att lyssna på grammofonmusik, Diskofilklubben i Lund.

Dåförtiden var det 78-varvsskivor som gällde. Deras kvalitet i fråga om själva musikåtergivningen var hög, klart högre än de senare LP-skivornas från cirka 1954 och de ännu senare CD-skivorna, har jag förstått av de mycket högt kvalificerade grammofonsakkunniga som jag senare i livet haft glädjen att känna, bl a chefsteknikern på det fina märket Vanguard i New York.

Dock måste medgivas att det var lite jobbigt att max-längden på speltiden var cirka 8 minuter per sida. Detta medförde att vi måste ha två skivtallrikar för lite längre musikstycken, och det förekom provspelningar i förväg med partitur eller andra noter framför ögonen på den som hade uppgiften att vara “disc jockey”.

På tal om teknik bör jag nämna att vi hade en vald ”teknisk sekreterare”, med kand Jan Hjärpe, som också medverkade vid inköp/ byggande av två mycket fina högtalare med teknik från USA, stora och tunga.

En stor leverantör av nödvändig smärre teknik fanns i Köpenhamn, dit man på den tiden kunde åka båt med biljetter som gavs bort gratis, i hopp om att rederiet skulle kunna sälja starköl, taffelakvavit och fiskekefilet med ”remolädesauce” med skaplig vinst. Leverantören var nog världsledande på den tiden och finns ännu kvar. Troligen känner någon alltjämt t ex namnet Ortofon.

Det var ingen nackdel för oss i Lund förhållande till befolkningen i Mälardalen att vi hade Köpenhamn alldeles i närheten. Efter en kemist vid namn Hansson som varit ordförande för klubben i ett antal år och som fått förtroende för jur stud Thorsten L blev jag ordförande för klubben cirka 1953-4 och fortsatte kanske tre-fyra år.

Verksamheten bestod av spelande av de skivor som medlemmarna ägde och som befunnits intressanta. Vi hade nämligen rätt ingående programdiskussioner, och jag vågar påstå att samtalet om musik i allmänhet var på en hög nivå, alltså intressant även för dem som var lite avancerade i sitt musikintresse. Då och då ägnade vi oss åt komparativ diskofili, alltså att jämföra flera olika inspelningar av något betydande musikstycke. Att spela många olika versioner av Beethovens Hammarklaversonat tog en hel lång kväll, eller var det en dag? Den bästa inspelningen befanns, åtminstone av majoriteten, vara gjord av fransmannen Yves Nat.

Den enda förtäring som förekom var sherry som kunde fås glasvis vid erläggande av någon enkrona. Vi kallade detta ”Sherryfonden”, och det kan möjligen ha varit olagligt.

Ledande i fråga om musikfilosofi i klubben var fil lic Gert Cervin, grekist och synnerligen allmänbildad inom humaniora. Han var lite senare efter Sten Bromans avgång från uppdraget musikrecensent i Sydsvenskan. Övriga medlemmar som jag nu särskilt minns var Bengt Sjöman, filosofistudent och i sanning överliggare, Bertil Cavallin, också klassiker och bl a senare adjunkt i latin mm vid Lundsbergs skola där jag i mogen ålder besökte honom två dagar, jur stud Erik Sparre, slottsherre i Skåne och senare biträdande jurist hos advokat Penser i Eslöv, och Ingemar Schmidt, lite mer om honom nedan. Efter mig var Bertil ordförande i klubben.

Vi gav ut ett häfte uppsatser lite då och då, ”Meddelanden från Diskofilklubben i Lund”, med bidrag som inte är så dåliga ens sedda med vårt nu äntligen vunna goda omdöme.

Bidragen av Gert Cervin, kallad Justus efter figuren i ”Ett svårskött pastorat”, var nog de allra bästa. Någon gång var de avfattade på en ljuv blandning av ”kökstyska” och ”akademisk” tyska.

Meddelanden från Diskofilklubben i Lund. Årg. 1. nr. 2, Okt. 1955. Adress: Akademiska Föreningen, Lund. Redaktion: Thorsten Lunderquist, redaktör o. ansv. utg., Gert Cervin, Bengt Sjöman
INNEHÅLL: Ledare, Mahler – ett inledande dilemma, Strödda fragment ur en skivgrossists inre monolog, Skivrecensioner, En levande sanningstrogen musikdröm, Trenne Svarta Listor, I kommande nummer

Det var rätt ofta som någon gav en särskild introduktion till det vi skulle höra. Jag erinrar åter om att det nog var en hög nivå på det som talades. Dock ansåg många, och talaren fick också höra det, att Bengt Sjömans introduktion till Richard Strauss´ första hornkonsert alltför mycket placerade verket i centrum av Västerlandets musikhistoria. (Men valthorn är både gripande och ståtligt, och min son har haft mycket trevligt med att, vid sidan av sitt yrke, på olika platser tuta horn i diverse symfonier.)

En gång, åtminstone, var klubben konsertarrangör. Vi hade kommit i kontakt med Karl Heinz Taubert, musikpedagog, danssakkunnig och författare till böcker om gammal dans, dessutom professor i Berlin (Hochschule für Musik), och han gav en konsert i vår lokal i Akademiska Föreningen, den s k musiksalen, och det blev som jag minns inget underskott, även om det inte var någon större ekonomisk vinst. Det var ett helt normalt pianoafton-program vill jag minnas.

Bland annat minnesvärt: Sten Broman hade i radio, senare i TV; ett program som hette ”Musikfrågan”, en sorts musikgissningstävlan med klassisk musik . Klubben ställde en enda gång upp, med Cervin, Cavallin och mig. Det var en utslagstävling. Vi gick till den stora finalen i radion, och reste till Karlaplans-studion i Stockholm, där vi vann över stockholmska musikkritiker, bl a Alf Thoor. Priset blev en musikalisk Weekend i Wien.

Flygresan etc lyckades jag byta till tågresa – vi reste var och en för sig – och cirka 14 dar i Wien, med österrikiska radions rätt goda biljetter till Staatsoper m m. På Gesellschaft der Musikfreunde hörde jag Set Svanholm sjunga Schuberts ”Die schöne Müllerin”, med femton inropningar.

Den som under tävlingarna visste i särklass mest var Gert Cervin, som förresten var en rätt bra pianist. Jag kunde bidraga med förhållandevis litet, men hade ett relativt gott ”gehör” och kunde hjälpa till med tonarter när det kunde hjälpa oss.

Ett annat minne, som nu alltså också inkluderar Ingemar Schmidt, är vårt mycket noggrant förberedda spelande av Verdis oförlikneliga opera Falstaff, hans enda buffa, fullbordad när han var nästan 80 år. Här dök klubbmedlemmen Ingemar Schmidt upp. Jag minns honom som en mycket livlig och trevlig ung man i min egen ålder, troligen från Stockholmstrakten att döma efter hans språk. Han författade åt klubben en verkligen insiktsfull och rolig beskrivning av operans handling, som ju är en känd italiensk tonsättares och författares bearbetning av ingen mindre ån Shakespeares´texter. Ingemars beskrivning finns nog hos många av klubbens medlemmar alltjämt.

Kort efter Falstaff-framförandet, om man så får kalla spelningen, var hela klubbens styrelse bjuden på lunch ute på slottet Kronovall, som ägdes av medlemmen Erik Sparre och hans familj. (Slottet har av Erik, som är barnlös, donerats till Riddarhuset i Stockholm, men han och hans fru bor alltjämt kvar i ett ”undantag”. Och han spelar fortfarande spinett, som under vår gemensamma ungdom i Lund.) Eriks mor, Germaine Sparre, bjöd på ”Salée vaudoise” m m och Ingemar spelade lite teater utomhus, föreställande Sir John Falstaff´s kommande till sanning om sitt faktiska läge i Kosmos, ute i Windsor-parken, eller rättare, de österlenska omgivningarna till Kronovall.

I slottparken Kronovall gestaltas här av Lundadiskofiler en scen ur operan Falstaff av Giuseppe Verdi. Med horn i pannan är det Ingemar (Schmidt-)Lagerholm som förnöjer och förskräcker de övriga. (fr v Thorsten Lunderquist, Bertil Cavallin, Bengt Sjöman, Erik Sparre).

Thorsten Lunderquist 2020-02-08


Thorsten Lunderquists ledare till det allra första numret av “Meddelanden från diskofilklubben i Lund”
Årg 1, Nr 1, Febr. 1955

Discofilklubben i Lund presenterar sig härmed för sina stockholmska bröder. Vår avsikt är att då och då komma med ett ”Meddelande" som även sändes till Stockholm. (Nästa nummer planeras till månadsskiftet april-maj, som ju ändå brukar vara lite stimmigt här nere.) 

I förhållande till LP-klubben är DKL av respektabel ålder: stiftad 1938 som landets första grammofonklubb. En hel del syd­svenska musikpersonligheter har under årens lopp haft visst samröre med klubben. 

Våra syften är enligt stadgarna, mer inriktade på det "musikfilosofiska", alltså själva Musiken, än på skivorna, även om vi inom våra led har flera inbitna skivkännare. LP-klubben är kanske något annorlunda inriktad, men det hindrar inte att vi tror det nu begynta samarbetet kunna bli till stor nytta för oss (och väl även i vissa stycken för LP-klubben.) 

I hopp om att även LP-klubbens medlemmar skall finna något läsvärt på de följande sidorna (i enstaka avsnitt har dock en naturlig snorkighet gjort sig bred, ursäkta!) förklarar jag vårt första "Meddelande" UTGIVET.

Th.L.

Mer från “Diskofilklubben i Lund”

Bertil Cavallin: Bachs Goldbergvariationer – hur skall de utföras?
Bertil Cavallin: Ej som en främling