Av Göran Tegnér
I oktober 1864 finner vi Kullin i Finland igen, på en ny Finlandsturné. Den skulle föra honom till Vasa, Åbo, Uleåborg, Åbo igen samt Borgå. Han har fortfarande inte många åhörare. I Vasabladet beklagade man att endast 45 åhörare kommit och referenten skrev att han inte kunde bedöma honom som kompositör; “hwilja wi i detta afseende blott nämna, att hans “improvisation” öfver melodien “Das Alpenhorn” wann mycket bifall.” Vid denna andra konsert hade han dock 75 åhörare. Efter denna skrev Vasabladet att även om han inte föregåtts av något “puffande rykte… har han dock på wår ort rönt det bästa erkännande som pianist…”
Efter en av Åbokonserterna skriver man i Åbo underrättelser (1864-11-24)
Repertoaren…war en af de vackraste wi på länge warit i tillfälle att höra, på piano. Konsertgifvarens twenne kompositioner, fantasi öfver motiver ur op. “Martha” och improvisation öfver “Das Alpenhorn” täflade i publikens gunst, med Thalbergs “Grande fantaisie” öfver themata ur op. Hugenotterna, och ådagalade att hr Kullin eger en icke ringa förmåga i kompositionen. I utförandet måste man witsorda den sällsporda renhet i spelet, som, äfven i de hastigaste passager, låter förnimma hwarje ton för sig; mildt och mjukt, der det så skall wara; starkt och wäldigt, der så erfordras. På ett instrument med större resurser, hade detta warit ännu mera framstående. Måhända war också pianots placering, långt upp på scenen, egnad att förhindra tonernas framträngande till salongen, så som då wi dagen förut hörde hr K. på en större flygel, i ett boningsrum utföra improvisationen öfver “Das Alpenhorn”.
Återigen få besökare, endast ett sextiotal, men ampla lovord. Han fortsätter i Finland efter nyår. Från januari och februari 1865 finns inga uppgifter, men från mars till maj spelar han i Helsingfors, Tavastehus och Tammerfors.
Från en konsert den 1 april Brunnshussalen i Helsingfors är programmet bevarat:
Första afdelningen
- 1:o Fantasi öfver motifver ur operan “Martha”, komponerad och exeqveras af Konsertgifvaren.
- 2:o Sångqvartett
- 3:o “Hommage à Mozart”. Fantaisie sur des motifs de l’opéra “Don Juan” komponerad och exeqveras af Konsertgifvaren.
Andra afdelningen
- 4:o Improvisation öfver melodien “Das Alpenhorn”
- 5:o Sångqvartett
- 6:o Sonata. Op. 10. (Adagio och Final), komponerad af Beethoven, exeqveras af Konsertgifvaren.
- 7:o Grande Fantaisie sur des motifs de l’opera “Le Huguenots”, komponerad af Thalberg, exeqveras af Konsertgifvaren.
Detta det i förväg publicerade programmet är ju ett ganska ambitiöst program, men som vi ska se dök den utlovade kvartetten aldrig upp. Fantasin över teman ur Friedrich von Flotows opera Martha hade han sannolikt komponerat 1864 och spelat flera gånger i Stockholm, därefter i Åbo och Helsingfors. Operan hade uruppförts 1847 och framförts första gången i Stockholm 1850, så den var ju ganska aktuell, dessutom säkert extra bekant genom att arior och musik ur operan publicerats separat. Beethoven förekommer sällan i de bevarade programmen; här rör det sig om sonaten op. 10 nr 1, i c-moll, dock endast de två sista satserna. Fantasin över teman ur Don Juan måste vara ett annat verk än “Grande fantaisie” över menuetten ur samma opera, som det är dokumenterat att han framfört vid flera tillfällen i Sverige. Fantasin skrev han sannolikt 1860, och framförde den vid ett flertal tillfällen både i Sverige och i Finland.
Så här skriver Hufvudstadsbladet den 3 april:…“Trettio à fyratio personer på bänkarna, icke fullt så många ljusstumpar i kronorna, ett skralt instrument med söndriga strängar, den utlofvade sångkoren bortkommen – allt var mycket egendomligt. Men den lilla publiken hade alls icke ledsamt, och man skänkte uppriktigt sitt bifall åt konsertgifvarens visst icke alldagliga talang”.
Denna Finlandsturné verkar lida mot sitt slut. Konserter i Viborg och Tavastehus omtalas, den sista i juli, och i augusti är han tillbaka i Sverige, för konserter i Linköping och Växjö. I oktober rapporterar Blekingeposten om Växjö-konserten i Växiö, besökt av endast 30 personr: “Musiken lärer ha tagit sig tarfligt ut; skälet dertill sökes i den omständigheten, att konserten gifwits i ett rum “med trågformigt tak”.
Kristianstadsbladet meddelar (1866-03-17), i anslutning till att man puffar för en konsert där i mars 1866, att Kullin: “sedan i höstas wistats hos sina i Skåne boende slägtingar, men under tiden uppträdt några gånger, bl.a. i Helsingborg, och låtit höra sig med mycket bifall.” Så det är sannolikt att Kullin, under perioder när pressen inte meddelar något om honom, att han bott hos något av de syskon, som bodde i Skåne.
Jönköpingsbladet rapporterar 21 april 1866 om en konsert: “Helsingborg har besök af den utmärkte Pianisten Jean Kullin, som i Thorsdags ämnade gifwa konsert, dervid glanspunkten utgjordes af Beethovens sonater. — För ett par år sedan nöjde sig Hr K. med, att på piano ackompagnera en fyrverkare Nyman då denne afbrände fyrverkerier.”
Efter ytterligare ett halvår, 9 september 1866, citerar Jönköpingsposten pressgrannen Öresundsposten (tidningarna citerar flitigt varandra): “att pianisten Jean Kullin begifwit sig på en konstresa “till Köpenhamn och Stockholm”, men någon sådan resa finns det inga uppgifter om; han tycks hålla sig kvar i Sydsverige.
När Jönköpingsposten nästa gång nämner Kullin, i mars 1867 är det i en medkännande ton; man förstår har Jean Kullin nu tappat modet. “Hr J. Kullin har begärt wår rekommendation för hans till om Onsdag annonserade anspråkslösa konsert härstädes. Wi tillmötesgå denna anhållan, utan något synnerligt hopp om resultat deraf; men det skulle icke wara oss okärt, derest publiken wille komma wår misströstan på skam.”
Vi vet inget om publikens storlek, men Nerikes Allehanda rapporterar ganska njuggt att Kullin “på ett ganska redbart sätt” gjorde skäl för sig (1867-3-20).
Till den 27 mars 1867 annonseras en konsert i foyern till Nya Teatern (från 1880 Stora Teatern) i Göteborg, tillsammans med violinisten Gaspary. Julius eller Jules Gaspary, utexaminerad från konservatoriet i Bryssel, var en ung konstnär, som dyker upp i Sverige sommaren 1864, och under de följande åren framträdde runtom i Sverige, och får rykte om sig att vara en framstående violinist. Konserten kommenteras inte i pressen, och Gaspary försvinner via en konsert i Kristianstad till okända öden.
Från Göteborg tar Kullin en sväng norrut, bor på hotell Riga i Stockholm, ger en, möjligen två konserter i Uppsala, och tar sig sedan söderut igen, och anländer till Falköping.
Jönköpingsbladet ger en rapport (1867-05-28) från Falköping med oroande innehåll: “Jean Kullin har aflagt en visit i staden för att giftva konsert; men efter att ha bortschackrat cirka 40 biljetter, hwilka kontant betalades, reste Hr Kullin sin wäg utan att gifwa konsert eller penningarne tillbaka.”
Kullin har nu tydligen blivit desperat. Efter 25 års kringflackande åt alla väderstreck med tåg, ångbåt och diligens, från Hamburg till Haparanda, från Fredrikshald till Riga, kanske ända till St. Petersburg har han ändå inte fått ekonomin att gå ihop. Nu har han genom ett bedrägeri bränt sina skepp. Han kom till Falköping, sålde biljetter till konserter som skulle äga rum på tisdagen den 21 maj, men såg olyckligtvis en annan lösning än att ge sin konsert. Incidenten i Falköping valsade runt i pressen, särskilt välformulerad är Göteborgsposten, som här citeras efter en artikel i Helsingfors dagblad, införd den 14 juni 1867, under den vitsiga rubriken Kullinariskt:
“Om Jean Kullin, den outtröttlige svenske tangentbetvingaren, som under sina musikaliska ströftåg jämväl besökt Helsingfors, skrifver ett svenskt blad [Göteborgsposten] följande: “han har helt nyligen komponeradt en suite i artistisk-vagabondisk anda, dedicerad till och äfven utförd i några av våra närmaste landsortsstäder. Första satsen börjades i Falköping, dit han häromdagen anlände med den lofvärda insatsen att göra en genomgående insats mot de intet ondt, snarare intet godt, anande invånarnes späckade taskböcker. I denna lofvärda akt och mening började han genast efter ankomsten sina operationer. Första anfallet gjordes emot stadens högste styresman hos hvilken han con molta espressione e sotto voce insinuerade sig, görande första försöket att förvandla obligationer å en blifvande konsert i klingande mynt. Försöket lyckades, vår musikaliske profryttare gjorde helt moderato och med samma framgång ett nytt försök i nästa hus och så da capo al fine. Falköpings “musikaliska allmänhet” utgjorde vid tillfället ett jämnt lika stort antal som franska akademiens ledamöter, nämligen fyratio. Med de fyratio “krigarne” (riksdalrar) på fickan begaf sig konsertören till sängs, drömmande om jämna femtian under det att natten omhöljde Falköpingsboarnas musikaliska sinnen. Tidigt på morgonen väcktes han av husets tupp – i småstäderna finnes det godt om tuppar – som fortissimo och tempo di marcia uppstämde en hymn till solen. Vid dessa ljufliga toner flög en idé genom hr Kullins hjerna, idén till en fuga af splitterny konstruktion. Han smög sig helt dolce i sina ben- och öfriga reskläder, förvissade sig att “krigarne” ej rymt ur bröstfickans kasern och kilade utan ett ögonblicks ritardando ner till Ranten, där han helt allegro tog plats i en jernvägskupé, och om några ögonblick sågo Falköpingsboarne, ifall de voro vakna, icke ens röken af den celebre virtuosen. Dagen derpå lärer det deremot ha varit ett fasligt “rantafej” i den goda staden, och ännu i denna stund lära innehafvarne af de “jean-kullinska konsertobligationerna” långt ifrån att vara böjda att betrakta det hela som ett scherzo snarare finna finalen nog grave.” I måndags dykade maestron åter upp i Uddevalla, der han då gaf en konsert, om hvilken stadens tidning för i tisdags yttrar sig i följande mystiska ordalag: “Hr Jean Kullin, som till i går arrangerat konsert i Stora Rådhussalen, begagnade dervid tillfället att, då en liten (?) publik infunnit sig, sjelf lyssna till klangen af de utmärkta toner han framtrollade ur ett lika utmärkt instrument.” Tidningen uttrycker derefter, oartigt nog, den förmodan att hr K. från Uddevalla ämnar att draga åt Helsingeland.”
I själva verket gav Kullin före den omtalade Uddevallakonserten en konsert den 25 maj i Vänersborg, hans – som det verkar – sista regelrätta konsert. Den gavs, utan biträde av andra musiker, i stadens societetssal.
Därefter är inga konserter kända, och det finns inga notiser om hans verksamhet. Kanske tillbringade han sommaren hos någon släkting.
Epilogen …
… kommer knappt ett år senare. Blekingeposten rapporterar den 7 april 1868: “…I förra weckan påträffades i nya hamnen wid Helsingör liket af Pianisten Jean Kullin, iklädd öfwerrock, frack, galoscher och handskar. Man antager att den i lifwets skola så hårdt pröfvade musikern, redan i Januari månad omkommit.”
Helsingørs Avis skriver den 30 mars:
“Imorges er heri Havnen fundet Liget af en velklædt Mandsperson, iført twende Frakker og Galoscher samt med Uhr, handsker og Guldfingerringe. Efter Udseendet maa Liget have ligget længe i Vandet, og man formener, at Ulykken maa være skeet allerede for et Par Maaneder siden, da der engang i Vinter var bleven fundet en sort Silkehat flydende paa Vandet i Havnen. – Den Forulykkede skal være en svensk Pianist Jean Kullin fra Stockholm.”
Jean Kullin var, trots sina publikmässigt blygsamma framgångar, en känd person, och notiser om hans bortgång stod i åtminstone 19 svenska tidningar, med kommentarer som:
… “på ett sorgligt sätt slutat sina irrfärder” (Malmö Allehanda), …“slutat sin särdeles på sistone sorgliga tillvaro. Hans lik omfamnade en stolpe…” (Nya Wexiöbladet), …“ett sorgligt slut på ett sorgligt lif… liket af den i hela riket sorgligt ryktbare pianisten Jean Kullin” (Blekingsposten), …“hwilken under flera år flackat omkring landet och gifwit konserter, som ingen besökt” (Carlscrona Wekoblad m.fl.).
Det var också notiser i 10 danska tidningar.
Det har spekulerats i att han skulle ha blivit rånad, men med tanke på att han hade guldur och fingerringar i behåll, är det troligare att han halkat – han kan ju också ha varit berusad. Och skulle han ha haft sin höga hatt på huvudet om han hoppade i vattnet för att ta sitt liv? Av Helsingörs dödbok framgår att han begravdes i Helsingör den 1 april. Det finns inga uppgifter om hans grav, och det är inte ens säkert att graven var utmärkt.
“Jean Kullin, en svensk Liszt, eller Fru Musicas styvbarn” Av Göran Tegnér (2018)
1. Familj och studier
1b Karriärens början. Skåne, Norge och Stockholm
2. Konsertresorna börjar, och komponerandet fortsätter
2b. Finsk turné, Riga och “flera ryska städer”
3. Åter i Sverige. Södra Sverige, Köpenhamn och Tyskland
3b. Hit och dit i Sverige samt turné i Norge. Kullin blir “fransman”
4. Nya resor i Sverige, turné i Danmark och Tyskland
4b. Konserter, lektioner och karriärens höjdpunkt
5. Resor i Syd- och Mellansverige. Danmark igen
5b. Kullin försöker slå sig till ro, men…
> 6. Ny Finlandsturné, ett tragi-komiskt débacle och början till slutet
7. Kullins spel
7b. Kullins konsertresor och publiken